Kommentar: Ingen god jul i Aleppo i år
Glädjescenerna från när Aleppo befriades julen 2016 känns långt borta. Men då som nu talas det tyst om vilka som stött de väpnade grupper som nu är tillbaka i staden.
För snart åtta år sedan, strax innan jul 2016, sedan utspelade sig glädjescener i Aleppo.
De väpnade extremistgrupperna hade efter fyra och ett halvt år förlorat kontrollen över den östra delen av miljonstaden. Extremistkrigarna, deras familjer och närmaste anhängare bussades iväg till Idlibprovinsen väster om Aleppo samt till gränsområdet mot Turkiet. Det var områden som fortfarande var i händerna på den brokiga, utlandsstödda skaran av väpnade grupper.
Från den östra delen av staden strömmade de Aleppobor som valt att stanna när regeringssidan tog kontroll över hela staden. Inför journalister och den svenska fredsforskaren Jan Öberg vittnade dessa människor om det hårda livet under extremisterna – i väst ofta beskrivna som frihetskämpande rebeller.
För första gången på länge kunde Aleppoborna fira jul – utan risk för strider och terrorattacker.
Åtta år har gått och nu har, som en ovälkommen överraskning för de flesta av oss, situationen i Aleppo och Syrien förändrats dramatiskt. Aleppo och stora områden runt staden har åter erövrats av diverse mer eller mindre extrema jihadistgrupper.
För drygt sex år sedan kom min bok, Syriens tystade röster. Den har nu – tyvärr – blivit oerhört aktuell igen.
Boken tar upp bakgrunden till krigsutbrottet 2011, de olika väpnade grupper och deras uppkomst, den utländska inblandningen och de storpolitiska intressena liksom det svenska biståndet och den ofta förvanskade medierapporteringen.
När svenska medier kommenterat utvecklingen har de lyft fram att den syriska regeringen under Bashar al-Assad är oerhört svag och beroende av sina utländska allierade.
Det är sant att det knappast är en slump att jihadisterna just nu kraftsamlat och genomfört den största och mest välorganiserade attacken på många år. Ryssland är upptaget av det kostsamma kriget i Ukraina, och Iran och libanesiska Hizbollah är kraftigt tillbakapressade av Israel och den geopolitiska omvälvning som skett i Mellanöstern sedan folkmordet i Gaza inleddes.
Något som inte nämns lika tydligt av medierna är att de väpnade grupperna – i ännu högre grad än Syriens regering – är beroende av stöd och vapen utifrån.
Idlibprovinsens och därmed terrorgruppen HTS kontakter med omvärlden sker genom gränsövergångarna till Turkiet. Alla leveranser av vapen och förnödenheter, i stort sett all rörelse in och ut från Idlib, går via Turkiet. Den turkiska armén har också soldater på plats i Idlib. I de av Turkiet ockuperade gränsområdena norr om Aleppo är den turkiska kontrollen ännu
större.
Det är därför omöjligt att tänka sig att offensiven, som måste ha förberetts under månader, sker utan Turkiets godkännande och aktiva stöd.
Man ska också komma ihåg att upproret som startade 2011 redan under de första åren understöddes av Turkiet, flera västländer och Gulfstater liksom av Israel. Leveranserna av vapen och militär utrustning liksom lönerna till jihadistkrigarna kom från andra stater. Att den syriska regeringen sökte hjälp från Hizbollah, Iran och Ryssland var en följd av det massiva utländska stödet till de väpnade grupperna.
Den kanske enskilt viktigaste förklaringen till att den syriska armén och statsmakten framstår som svag hänger ihop med allt som hänt från 2011 och framåt. Åren av hårda strider och bombningar orsakade en enorm förstörelse. Landets ekonomi slogs i spillror och en betydande del av befolkningen har numera pressats ner i fattigdom.
En viktig orsak är till att återuppbyggnaden omöjliggjorts och ekonomin fortsatt att försämras är de hårda ekonomiska sanktioner som USA och EU belagt Syrien med. Landet har inte ens kunnat köpa byggmaterial eller teknisk utrustning till sjukhusen.
En annan bakomliggande orsak till den djupa krisen är att Syrien under kriget förlorat sina olje- och gaskällor. Syriens olja och gas finns i områden som kontrolleras av kurdiska SDF i samarbete med USA:s trupper. Den tidigare oljeexporterande staten har därför i många år lidit av akut bränslebrist samtidigt som man förlorat alla sina tidigare exportinkomster.
Det är inte konstigt att den syriska statsmakten och armén är om inte slagen i spillror så i alla fall kraftigt försvagade.
Vad kommer att hända framöver?
Vi vet ännu alldeles för lite om vad som hänt och varför. Att försöka blicka framåt blir i nuläget mest spekulationer. Men det är uppenbart att Syrien 2025 kommer att vara ett annat land än Syrien 2024.
I ett på X brett spritt filmklipp ser vi när en av de till Aleppo nyanlända jihadistkrigarna symboliskt river ner en julgran. Det säger ganska mycket om framtiden.