Ledarkrönika: Jaså, lönerna måste hållas nere, ministern?
Transportarbetarna i Storbritannien visar att det går att få upp arbetarfrågorna på dagordningen. Genom att ta ansvar för klassen, inte för företagens vinster.
Hörde ni finansminister Mikael Damberg i veckan? När inflationen stiger och Sverige står inför en lågkonjunktur är det viktigt att alla i landet tar ansvar och hjälps åt, som i en enda stor familj.
Facken och arbetarna ska avhålla sig från att kräva högre löner, medan företagen – som fick miljarder och miljarder i stöd under coronapandemin – ska försöka låta bli att höja priserna och öka vinsterna.
Detta eviga svenska socialdemokratiska samförstånd, som alltid i slutändan innebär att arbetarklassen får betala för kapitalisternas fortsatta profiter. Med reallönesänkningar, arbetslöshet och ytterligare nedskärningar i det offentliga.
Och även om det hörs lite klädsamt muttrande från bland annat Byggnads och Elektrikerna om att facken måste få kräva reallöneökningar, vet vi att LO-facken – inklusive 6F – till slut kommer att ta sitt ansvar för landet (läs: för den socialdemokratiska regeringen – om det fortfarande är en sådan i avtalsrörelsen).
Men så måste det inte vara. I Storbritannien pågår just nu den största tågstrejken på mer än 30 år, där tåg- och stationsvärdar som tillhör det stridbara facket RMT kräver ordentliga löneökningar, ett stopp för fortsatta privatiseringar och att tågvärdarna ska vara kvar på tågen.
Vad det handlar om? Klasskamp, enligt RMT:s ordförande Mick Lynch.
Även om Lynch bedyrar att han inte är marxist (hemska tanke) är hans ovanligt raka språk en befrielse. Inte minst i jämförelse med Labourpartiets högervridna ledare Keir Starmer, som förbjudit Labours parlamentsledamöter att gå och visa sitt stöd vid strejkvakternas picket lines – och tvingat de ledamöter som ändå gjorde det att be om ursäkt.
Premiärminister Boris Johnson har samtidigt vägrat gå med på arbetarnas krav och hotar med att använda bemanningsanställda som tågvärdar – ett tilltag inte ens Margaret Thatcher vågade andas på sin tid.
Vad strejkvakterna kommer att göra om bemanningsanställda dyker upp som strejkbrytare?
Picket them, svarar Lynch lugnt. Det vill säga övertala dem att inte arbeta.
Det finns en vidrig mediekultur i Storbritannien, med blodtörstiga tabloider som sprider reaktionär dynga och i bästa bröd och cirkus-tradition söver folket med meningslösa artiklar om kändisar. Rupert Murdoch-ägda The Sun är typexemplet på den dopade blandning av Expressen och Hänt i veckan som med bombastiska förstasidor fjäskar för kungahuset och hatar på all politik som är till förmån för samma arbetarklass som dessvärre köper tidningen.
I dem har Lynch utmålats som både rabiat kommunist och facklig baron. Men i The Suns konkurrent, den Labourkopplade Daily Mirror (som också är full av kändisartiklar och rojalistiskt fjäsk), handlar dagens förstasida istället om löneskillnaderna mellan några av bolagstopparna och de som jobbar på tågen, på posten och på telekomjätten BT – där direktörerna tjänar 18 respektive 23 och 86 gånger så mycket som arbetarna.
”Lönerna måste hållas nere, premiärministern? Försök att säga det till det här gänget”, är rubriken på vad som skulle kunna vara en Proletärenetta. Och i liberala tidningar som The Guardian skrivs spaltmeter om hur klassklyftorna blivit för stora och hur arbetarna lämnats för långt efter.
Det går alltså för arbetarna att få utrymme i media och sätta klassfrågorna på dagordningen. Men det kräver att man istället för att ta ansvar för företagens vinster inser att vi aldrig varit en enda stor familj, och att det är klasskamp som krävs för att börja förändra sakernas tillstånd.