Kjell-Olof Feldt: Kanslihushögerns högsta höns

Den åttonde januari i år avled den socialdemokratiske före detta finansministern Kjell-Olof Feldt, 93 år gammal. Därmed gick en av de mest högerinriktade politikerna som suttit vid makten i det moderna Sverige ur tiden.

Efter akademiska examina kom Kjell-Olof Feldt som tjänsteman in på finansdepartementet under finansminister Gunnar Strängs chefskap. En ung Olof Palme var statsminister och han och Kjell-Olof Feldt fann varandra i bland annat opposition mot finansminister Sträng, som representerade en mer traditionell socialdemokrati. Detta var under de gyllene åren för den kapitalistiska efterkrigsekonomin, som var grundad i återuppbyggnaden av det krigshärjade Europa.

Den svenska exportindustrin firade triumfer med företag som SKF, ASEA, skeppsvarven, Volvo, Scania Vabis och Ericsson. Då permanentades exportkapitalisternas villkor som bestämmande för svensk ekonomisk politik. Man skulle till varje pris slå vakt om dessas profiter.

Det är bland annat denna politik, främst driven av socialdemokrater som Kjell-Olof Feldt, som lett till de enorma sociala och ekonomiska klyftorna i vårt land.

När därför hjulen i efterkrigskonjunkturen, i början 1970-talet, började gnissla med valutakaos och oljekris, gällde det i första hand att se till att exportkapitalisternas vinster inte hotades. När socialdemokraterna bildade regering 1982 med Kjell-Olof Feldt som finansminister var hans första åtgärd att devalvera den svenska kronans växelkurs med 16 procent – en present till exportkapitalisterna på bekostnad av arbetarklassen, vars levnadsomkostnader ökade till följd av ökade importpriser.

Tillsammans med likasinnade, som till exempel ekonomen Klas Eklund, drev Kjell-Olof Feldt socialdemokraterna allt mer åt höger. Dessa ekonomer fick beteckningen ”kanslihushögern”, eller ”Feldts pojkar”, och kom att hamna i motsättning till delar av socialdemokratin, framför allt till LO under dess ordförande Stig Malm, i något som kom att kallas Rosornas krig.

1979 kom en öppet borgerlig koalitionsregering till stånd under centerpartiledaren Thorbjörn Fälldin. Denna regerings ambition var bland annat att sänka skatterna för höginkomsttagare, något som socialdemokraterna motsatte sig. Kjell-Olof Feldt, nu som riksdagsman och medlem i finansutskottet, utsågs att för socialdemokraternas räkning förhandla med den folkpartistiske ministern Rolf Wirtén om skattepolitiken.

I något, som kallats för den underbara natten, 24 april 1981, gick Kjell-Olof Feldt, för socialdemokraternas räkning, med på borgarnas krav på skattesänkningar.

Kjell-Olof Feldt hade nu helt anammat den nyliberala, ekonomiska politiken, som vid denna tid, av kapitalisterna, sågs som en lösning på den av Keynes teorier präglade politiken som nått vägs ände. Keynes menade att staten skulle styra ekonomin genom skatter och räntepolitik. Nyliberalerna menade istället att statens inflytande skulle upphöra och marknadskrafterna fritt råda.

Det var vid denna tid som Margaret Thatcher blev brittisk premiärminister (1979-1990) och Ronald Reagan blev USA:s president (1981-1989). Dessutom fick USA-ekonomen och Pinochetdiktaturens rådgivare i Chile, Milton Friedman, det som kallas ”Ekonomipriset till Alfred Nobels minne” 1976.

Den nyliberala politiken i Sverige inleddes med den så kallade novemberrevolutionen 1985, då Kjell-Olof Feldt, riksbankschefen Bengt Dennis och statssekreteraren Erik Åsbrink, genom en kupp, avskaffade alla statens kreditregler för bankerna. Detta fick katastrofala följder, bland annat finanskraschen i början på 1990-talet med många konkurser och en riksbanksränta på 500 procent.

Kjell-Olof Feldt och socialdemokraterna – naturligtvis ihop med de öppet borgerliga partierna – har lämnat ett dystert socialt och ekonomiskt arv efter sig.

Mest känd har Kjell-Olof Feldt blivit  då han motsatte sig LO:s och socialdemokraternas krav på ökat fackligt inflytande genom de så kallade löntagarfonderna. I samband med omröstningen i riksdagen skaldade Kjell-Olof Feldt om löntagarfonderna så här:

Löntagarfonder är ett jävla skit,

men nu har vi baxat dem ända hit.

Kjell-Olof Feldt var en aggressiv, närmast kolerisk, förespråkare av den nyliberala, för arbetarklassen, negativa politiken .

När undertecknad för Proletärens räkning, i slutet av 1980-talet, ringde upp Kjell-Olof Feldt för att fråga honom hur han och det socialdemokratiska partiet kunde införa en politik med sänkta inkomstskatter, som gynnade de rika, och höjda indirekta skatter såsom moms, vilket drabbade låginkomsttagare, blev jag utskälld. Han påstod att jag inte förstod att denna politik var nödvändig för att hålla kvar kapitalisterna och deras företag i Sverige.

Det är inte underligt att Kjell-Olof Feldt vid sin död fått ett så positivt eftermäle från borgerligt håll.