Fördjupning: Kärnkraftens faror tystas ned
Såväl utvinningen av uran som själva energiproduktionen och slutförävaringen av utbränt kärnbränsle medfär stor miljöpåverkan oh många risker.
Det finns fördelar med kärnkraft. Den ger mycket el på liten yta och det finns gott om uran. Å andra sidan är den dyr och opålitlig. Tekniska fel och attentat kan orsaka stor spridning av radioaktivitet, inte minst vid krig. Uranbrytningen är oerhört smutsig och något säkert system för slutförvar finns ännu inte.
Anledningen till att kärnkraften förs fram som lösningen för elproduktionen är att den ger en vision av att ingen ska behöva förändra sin livsstil när tekniken kan lösa alla problem. Men vilka är egentligen riskerna?
Kraftig miljöpåverkan från brytning till slutförvar
Flera riksdagspartier vill riva upp förbudet mot uranbrytning. Detta trots att uranbrytningen är så miljöförstörande att bara brytningen är skäl nog att säga nej till ny kärnkraft, oavsett om brytningen sker i Sverige eller inte.
Eftersom uranhalten är låg i de fyndigheter som undersöks i Sverige måste man bryta berg på stora ytor. Kvar blir mängder med sönderbrutet gråberg.
För att få fram uranet används salpetersyra, som ger ett surt och mycket nedsmutsat lakvatten, som kan läcka ut i naturen. Både lakvattnet och det överblivna gråberget innehåller dessutom uranrester och andra radioaktiva ämnen, som kan spridas i området.
Inte heller slutförvaringen är löst. I världen finns nu 370.000 ton utbränt kärnbränsle som för all framtid kommer att vara skadligt för vår hälsa och miljö. När avfallet ska slutförvaras måste det förvaras på ett sätt så att det aldrig någonsin kan läcka ut.
Först är strålningen från utbränt kärnbränsle så intensiv att den dödar direkt. När den minskar ökar istället risken för cancer och genetiska skador om man får i sig de radioaktiva ämnena via inandning, vatten eller livsmedel.
Kärnkraftsförespråkare hävdar att endast en procent av strålningen återstår efter 100 år. Att räkna så enormt stora siffror i procent är inget annat än bedrägeri. Radioaktiviteten sjunker från gigantiska 335.000.000.000 becquerel (Bq) per ton till – fortfarande gigantiska – 1.700.000.000 Bq/ton. Hälsogränsen för radon är 200 Bq/m3.
Avfallet är långt ifrån strålningsfritt ens efter 100.000 år. Efter så lång tid som 4,5 miljarder år består det fortfarande av 95 procent uran-238 och radioaktiviteten är fortfarande 85.000 Bq/ton. I ”monstergruvan” Cigar Lake i Kanada ligger uranhalten på tolv procent, och där sker brytningen med hjälp av fjärrstyrd utrustning på grund av den höga halten av uran.
Innan slutförvaret påbörjas måste det finnas ett svar på hur vi, i en avlägsen framtid, ska kunna förmedla information om var det radioaktiva avfallet är förvarat. Om det skulle läcka ut kommer annars många att dö i cancer om de dricker av vattnet eller äter av maten som odlas där.
Jordskorpan förändras mycket under de 100.000 år som slutförvaret är tänkt att klara av. Med kontinentförskjutningar, stigande havsnivåer och istider finns en uppenbar risk för att 500 meter bergtäckning inte räcker. Att ha avfallet relativt nära ytan innebär även att plutonium blir åtkomligt för kärnvapentillverkning.
För att testa metoden för det planerade slutförvaret placerades koppar inpackad i bentonitlera 450 meter under jorden. När kopparn togs upp efter 20 år fanns redan tydliga tecken på korrosion. Dessutom har flera forskare uppmärksammat risken för att leran runt kopparkapslarna inte kommer att förbli stabil, eftersom det utvecklas mycket värme av strålningen inne i kapslarna. Ändå vägrar Svensk kärnbränslehantering (SKB) att undersöka andra möjligheter, som förvar i borrhål på flera kilometers djup.
Trots att både regeringens vetenskapliga organ, Kärnavfallsrådet, och mark- och miljödomstolen ansåg att det krävdes mer forskning, och trots att ingen av de ingående delarna i det planerade slutförvaret är bedömda som säkra, gav förra regeringen tillstånd till att påbörja byggandet av ett slutförvar som kan rymma Sveriges 12.000 ton utbrända kärnbränsle.
Utan kärnkraft – inga kärnvapen
Kärnkraft och atomvapen har alltid varit sammanlänkade. Eller som Frankrikes president Emmanuel Macron uttryckte det i december förra året: ”Utan kärnvapen ingen kärnkraft, utan kärnkraft inga kärnvapen.” Även om kärnkraft är ett dyrt sätt att få el, är det en genväg till att få fram plutonium till atombomber.
När bygget av en svensk reaktor i Ågesta startades 1957 skedde det med betydande hemlighetsmakeri. Avsikten var nämligen att i tysthet ge Sverige egna atomvapen.
En stark proteströrelse mot kärnvapen lyckades stoppa denna plan. Avfallet från Ågesta, som innehåller plutonium för hundra atombomber, exporterades till Sellafield i England. Vad som kommer att ske med detta plutonium har vi ingen insyn i.
I dagens kärnkraftsdebatt är det tyst om att avfall från kärnkraftverk innehåller plutonium. Det är tyst om att anrikning av uran till kärnkraft ger krigsindustrin billigt ”utarmat uran”, som till exempel används för att ge projektiler större sprängverkan. Förutom att drabbas av själva vapnen, så riskerar de som vistas i krigszoner att få cancer av strålningen från uranet.
Det är också tyst om att en satsning på snabba SMR, små modulära reaktorer, skulle kräva att de masstillverkas för att få ner priset. Det förutsätter en global satsning på reaktorer som alla kommer att producera plutonium av bästa atomvapenkvalitet.
Kärnkraftsexperten Roine Ekarv skriver helt riktigt i Bohuslänningen att ett energisystem som bygger på användningen av mycket stora mängder av plutonium ”är en fråga som angår var och en som bryr sig om livsbetingelserna i det samhälle vi överlämnar till våra efterkommande”.
Många myter kring små reaktorer
Många politiker hoppas att så kallade ”små modulära reaktorer” (SMR), ska ge billig och planerbar elproduktion i framtiden. Efter regeringens besked om att riva hindren i miljöbalken har minst 24 kommuner ställt sig positiva till SMR. Att många reaktorer, spridda över landet, ökar riskerna för sabotage och spridning av radioaktiva ämnen bekymrar dem inte.
Kunskapen är låg och myterna många men små reaktorer är inget nytt. De första byggdes till atomubåtar redan i början på 1950-talet.
Små reaktorer är säkrare, eftersom det är mindre risk för härdsmälta om kylningen skulle upphöra. Men det gäller enbart för reaktorer på upp till runt 30 megawatt (MW). Ju större härd desto större risker.
De SMR som diskuteras idag är på 300 MW. Redan på den nivån är det tveksamt om de är säkrare än de något större, kring 1.000 MW, som är i drift i Sverige idag.
Hela idén bakom SMR är att de ska kunna serietillverkas. Lyckas inte det blir de mycket dyra. Att tillverka SMR en och en, på plats, är en sak. Något helt annat att få till teknik, kapital och beställningar i sådana volymer att man kan serietillverka dem i fabrik. Redan nu signaleras kostnadsökningar och förseningar för flera SMR-projekt.
De enda SMR-projekt som i dagsläget skulle kunna ha en chans ekonomiskt är de som satsar på traditionell teknik och bränsle med låganrikat uran. Men i kärnkraftsförespråkarnas drömvärld är det den fjärde generationens små, snabba bridreaktorer, som gäller. (Se faktaruta.) Drömmen är att de ska kunna producera en närmast oändlig mängd el, men också värme och vätgas.
Media ger sken av att kärnkraftsföretag ligger i startgroparna för att börja bygga, men tekniken befinner sig bara på forskningsstadiet. Alla prototyper med natriumkylda reaktorer har stoppats på grund av tekniska, säkerhetsmässiga och ekonomiska problem. Nu prövas bly istället, men det skapar andra problem, som korrosion av stålet som omger bränslet.
Det påstås att en pilotanläggning ska börja byggas i Oskarshamn, men det som bolaget Blykalla vill bygga är endast en pumptestanläggning. De ska undersöka om de ”kan köra pumpen i tolv månader utan att den går sönder”, och om det ens är möjligt att smälta och pumpa omkring bly i rör.
Det Vattenfall har påbörjat är bara en förstudie om att eventuellt kunna bygga två SMR vid Ringhals. Vägen fram till färdiga reaktorer är alltså mycket lång och osäker.
Det är en myt att nya typer av SMR kan lösa problemet med kärnkraftens radioaktiva avfall genom att använda höganrikat uran eller plutonium, som framställs genom upparbetning av det utbrända kärnbränsleavfallet. I verkligheten ger upparbetningen ett högradioaktivt flytande avfall, som måste omhändertas och lagras för all framtid, på samma sätt som utbränt kärnbränsle.
Dessutom har amerikanska forskare visat i en studie att avfall från SMR, som använder höganrikat uran eller plutonium som bränsle, kan skapa uppemot 30 gånger mer kärnavfall i jämförelse med avfall från traditionella reaktorer. Detta avfall får andra radioaktiva och kemiska egenskaper än avfallet från dagens reaktorer och kan därför bli svårare att ta hand om efteråt.
Kärnkraftens risker tystas ned
För att inte störa bilden av att svensk kärnkraft är den säkraste i världen nämns sällan några risker. Förhållningssättet är som en illustration till Tage Danielssons monolog Om sannolikhet.
Att kärnkraften skulle vara planerbar och säker, är inte ens en sanning som är sannolik. Förutom alla nedstängningar som görs för planerat underhåll har det varit cirka tio oplanerade snabbstopp i genomsnitt varje år i Sverige på grund av tekniska problem. Senast i december 2022 var tre av sex reaktorer nedstängda samtidigt.
När det påstås vara fysikaliskt omöjligt att nya mindre reaktorer kan drabbas av haverier med stora konsekvenser för omgivningen är det inte en sanning. Det är bara osannolikt – tills det händer.
Efter olyckan som inträffade i Tjernobyl 1986 påstod en statlig svensk utredning att just den typen av olycka var fysikaliskt omöjlig i Sveriges lättvattenreaktorer. Ändå visade verkligheten i Fukushima i mars 2011 att olyckor kunde ge stora utsläpp även från lättvattenreaktorer.
Sveriges reaktorer i Oskarshamn, Ringhals och Forsmark är designade och byggda vid samma tid, av samma material och utifrån samma patent som Fukushimas reaktorer.
Att konsekvenserna vid Fukushima inte blev lika stora som vid Tjernobyl berodde på att ostliga vindar drev de radioaktiva ämnena ut över havet. Det var alltså vädret som räddade miljontals japaner från strålningen!
De olyckor som skett i världen har haft olika orsaker. Ofta har den mänskliga faktorn varit ett av problemen, men i juli 2006, vid ”incidenten” i Forsmark, var det tvärtom. Vid strömavbrottet, då flera elsystem blev satta ur funktion samtidigt, hade det kunnat bli en härdsmälta om inte en kreativ tekniker hade hittat en lösning för strömförsörjningen inom 90 minuter.
Med de nya ”säkra” systemen får en tekniker egentligen inte ingripa, men genom att bryta mot reglerna undveks katastrofen den här gången.
I aktiebolag har ägare inget personligt ansvar. Utan personlig risk har kärnkraftsbolagen ökat effektuttaget i reaktorer som redan går på övertid. De utsätter därmed reaktortankar och rörsystem för mer värme och strålning än vad de ursprungligen var dimensionerade för.
Även snabbstoppen ger en stor belastning på alla systemen. Frågan är om man kommer att tumma på säkerheten och köra på när antalet tillåtna snabbstopp närmar sig sitt slut? När sol, vind och vatten kan ge både billigare och betydligt säkrare el borde vi inte behöva ens överväga utbyggd kärnkraft.
Att krig och terror utgör stor risk för kärnkraftverk har vi lärt oss från Ukrainakriget, men när kärnkraftsanhängare vill bygga nya reaktorer i snart sagt varenda kommun, så nämns inte den risken.
Jämfört med en möjlig, helt förnybar, energivärld kan en utbyggnad av kärnkraften bli en mardröm. Med det växande hotet om ett tredje världskrig, måste därför rörelserna för fred och klimaträttvisa och mot kärnkraft och kärnvapen gå samman. Bara då kan vi stoppa satsningen på kärnkraft och rädda en hållbar och fredlig värld åt kommande generationer.