Ledarkrönika: Klasskrav istället för basinkomst

En av mina första kontakter med Kommunisterna var när jag fick ”Ett arbetarnas krisprogram” i min hand under krisen i början på 90-talet. Som sista punkt fanns där ett krav på ”beredskapsarbeten eller meningsfull utbildning”. Beredskapsarbete var, för den som inte minns det, en arbetsmarknadsåtgärd med offentligt ordnade arbeten till avtalsenliga löner.

Jag minns att mitt unga jag tyckte kravet lät löjligt mesigt, men idag är jag klokare och ser den politiska sprängkraften. Kapitalismens oförmåga att ge arbete och välstånd blir under dess återkommande kriser extra tydlig. Och kravet på ”Arbete åt alla” är ett krav, inte bara på försörjning, utan också på värdighet och makt.

Idag, när det sägs att fler människor kan föreställa sig jordens undergång snarare än att föreställa sig kapitalismens undergång, går det också att se en förskjutning gällande mer direkta politiska krav och mål. Det märks bland annat i att förslag om så kallad ”medborgarlön” eller ”basinkomst” börjat dyka upp. Idén att staten utan krav på motprestation skulle dela ut en slant till landets alla medborgare. Oftast som en variant som ska ersätta övriga försäkringssystem. Här går att hitta förespråkare både till höger och vänster.

Borgare som lanserar medborgarlönsidéer, skulle aldrig stämma in i kravet på arbetstidsförkortning.

Det är ganska talande att parollen ”Arbete åt alla” tydligen av en del ses så förlegad och orealistisk, att det skulle vara mer rimligt att nu istället ropa ”Medborgarlön åt alla”.

Det är något som skaver med vurmen för medborgarlön. Inte bara för att min proletära moral säger mig att alla som kan, också ska få arbeta och göra rätt för sig. Utan för att arbetets värde finns på flera plan. Det självklara, att det är ur händerna på oss i produktionen som allt värde växer, är en sida.

Visst går det att drömma om travvinster, bostadens värdeökning eller andra pyramidspel. Men innerst inne känner de flesta att det är vårt och andras arbete som skapar pengarna. Det är också som arbetare med vår betydelse för produktionen som vi får möjlighet att kräva makt och rättigheter.

Medborgarlön må ha en aura av frihet, men framför allt är det överhetens frihet och makt som skulle stärkas. Ingen basinkomstberoende skulle kunna strejka mot att dennes ersättning sänks eller argumentera ur ett rättighetsperspektiv. Den som tror något annat kan titta hur situationen är för de som endast har garantipension och hur den har utvecklats genom årtiondena.

Det är talande att det går att hitta borgare som lanserar medborgarlönsidéer, men som självklart aldrig skulle stämma in i våra krav på arbetstidsförkortning. Nej se medborgarlönsprat för vad det är, ännu en kapitulation i nyliberalismens era, och res istället klasskravet att vi inför sex timmars arbetsdag och delar på jobben.