Hoppa till huvudinnehåll
Av
red@proletaren.se

Ledarkrönika: Kommer politikerna äntligen att fatta?

Vi har nu smärtsamma bevis för vad åren av kontinuerliga nedskärningar och privatiseringar lett till.


I dessa tider, med en kris inom sjuk- och åldringsvården av hittills inte upplevd omfattning, så borde man kunna begära av våra ansvariga politiker ute i regionerna och kommunerna att de skulle inse nödvändigheten av en kraftsamling inför framtiden.

Nu har vi ju verkligen fått smärtsamma bevis för vart de många åren av kontinuerliga nedskärningar och privatiseringar lett. Smärtsamma inte minst för landets invånare, såväl de som drabbats av den pågående pandemin, som de över 70.000 personer som hittills fått sina operationer uppskjutna.

Lägg därtill tusentals uppskjutna andra ingrepp och undersökningar, kontroller och konsultationer, som mammografier, cytologprovtagningar, utredningar av misstänkta sjukdomstillstånd och så vidare. Man kan verkligen fråga sig, hur ska detta sluta?

Sen tillkommer all personal inom regioner och kommuner som nu får se sin semester indragen eller starkt förkortad men som så småningom ska tas ut – när ska man då kunna ta hand om alla dessa köande patienter?

Är det någon som tror att insikten finns bland beslutsfattarna om att ett rejält ”omtag” krävs för att få en rätsida på krisen? I alla fall inte om Västernorrlands regionpolitiker är representativa för sina kumpaner i andra regioner och kommuner. Nyligen presenterade regionens partitrojka, S, L och M, i en artikel sin ”målbild för att lotsa vården in i framtiden”.

Den inleddes med att framhålla det viktiga hälsobefrämjande och förebyggande arbetet. Detta är en av hörnstenarna för primärvården, men det senaste halvåret har regionen redan lagt ner, samt planerar nedläggning av, flera hälsocentraler och filialer i Medelpad och Ångermanland!

Man vill också ha ”mer mätbara mål”. Att mäta har blivit ett mål i sig för vården genom NPM (New Public Management), en omhuldad snuttefilt för den svällande sjukvårdsbyråkratin, som tvingar vårdpersonalen att mata den med ofta meningslösa statistikunderlag.

Under pandemin har vi sett att det går att skaka fram enorma finansiella resurser när det krisar. Alla inser vi att coronapandemin knappast kommer att vara en engångsföreteelse. Inte bara vi svenskar har blivit varse vad EU:s budgettyranni och krav på att konkurrensutsätta välfärden har inneburit för offentlig sektor eller att just-in-time-produktion av livsviktig utrustning bidragit till de höga dödstalen, då lagren tömts på några dagar.

Kan vi hoppas på att politiker på nationell, regional och kommunal nivå fattat vad som krävs i form av genomgripande förändringar på alla nivåer? Att miljarder till ubåtar, Jas-plan eller fler soldater är till ingen nytta i kampen mot ett virus, utan nu måste fokus vara utbyggd vård på alla nivåer och i hela landet. Nu måste förändringar göras för att förbättra arbetsvillkor och löner för personalen på golvet.

Ett ljus i mörkret: Rekordmånga söker till vårdutbildningar i år. Men om inte landets politiker i år fattat betydelsen av välutbildad och välavlönad personal inom såväl sjukvård som äldreomsorg, då är vi illa ute!