Bokrecension: Konspirationsroman med pekpinnar

Den liberala debattören och författaren Lena Andersson har skrivit en roman om Palmemordet, som hon länge intresserat sig för. Och nu är det kanske som hon gett uttryck för i intervjuer, att hon skrivit av sig tillräckligt för att något kunna släppa det som hon – likt Proletären hela tiden framhärdat i – knappast ser som en ensam galnings verk, utan en konspiration med förgreningar långt in i statsapparaten.

Åtminstone fegar bokens berättarjag ur. Den ironiske journalisten Roger Lilja som fått i uppdrag att skriva en artikel om det tre decennier gamla mordet, och förväntas producera en av sina vanliga distanserade texter, ”i en milt hånfull ton” gentemot konspirationsteoretiker och privatspanare. 

Oväntat för honom själv övertygas Lilja så sakteliga av den kontakt som återger en sammansvärjning mot statsministern från den innersta kretsen på Sveavägen 68, där även en viss polismästare och sedermera spaningsledare – med uppdrag att inte lösa mordet – ingår. Men utan att avslöja för mycket orkar (den inte helt trovärdige) Lilja inte riktigt stå emot tidsandan, medelklassens respekt för statsmaktens utsagor och inte minst medieelitens avsmak för allt som kan avskrivas som konspirationsteorier.

Ett högaktuellt ämne idag, då allt som andas kritik mot Nato och USA runt kriget i Ukraina stämplas som fake news och rysk propaganda. Orwells sanningsministerium förkroppsligat av Myndigheten för psykologiskt försvar och Natos egen propagandacentral Stratcom, som Sverige är medlem i sedan fem år tillbaka. Samtidigt behövs de inte ens för de självcensurerande journalister som alla upprepar samma fraser och är megafoner för maktens propaganda.

Premissen för konspirationen i boken är att Palmes alter ego, statsminister Carl Stjärne i det fiktiva landet Thule, ses som en belastning av de invigda i partitoppen på grund av både öppna och hemliga kontakter med Sovjetunionen. Men inte för att Palme, förlåt, Stjärne, skulle vara kommunistisk spion på högsta nivå – istället vill han göra det förstelnade Sovjet till ett socialdemokratiskt imperium för att stå emot de nyliberala idéer som hotar från Reagans USA och Thatchers Storbritannien.

Oavsett den verklige Palmes bevekelsegrunder i kontakterna med Moskva är det knappast otroligt att de blev hans fall. Han hade definitivt mäktiga fiender, som inte uppskattade att Palme vid tiden för mordet hade ett möte inplanerat med Sovjets ledare Michail Gorbatjov några veckor senare. Ett möte som gick på tvärs med kalla krigets kapprustning och inte sågs med blida ögon i USA.

I boken menar inte konspiratörerna att ta livet av Stjärne, de vill bara övertala honom att frivilligt lämna sin post. När han ändå skjuts tar de så itu med mörkläggningen av det hela.

Och här är det nog juridiskt nödvändigt för Polaris förlag att det inte står att det är Lisbeth Palme utan Astrid Stjärne, med stor förståelse för att det finns statsangelägenheter som det svenska folket inte behöver få veta, som efter mordet ställer som första fråga till Hans Holmér, förlåt, Rolf Utterström: ”Vad har jag sett?”

Men Koryféerna handlar såklart inte bara om själva mordet, eller om den konspiration och framför allt mörkläggning inifrån det socialdemokratiska partiet som Lena Andersson skriver fram. Redan på första sidan signalerar hon med röd flagg (eller mörkblå snarare kanske) att också hon vill berätta en större historia, när hon återger vad makarna Palmes alter egon hade för sig den där vinterkvällen 1986:

”Kvällen då han dog hade Carl Stjärne och hans hustru varit och sett filmen Gökboet. De gick inte ofta på bio, till det fanns inte tid, men den allegoriska berättelsen om ett auktoritärt samhälles kuvande av sina medborgare gjord av en regissör i exil från kommunismen, ville Stjärne se om innan den försvann från repertoaren.”

I Lena Anderssons värld var också det socialdemokratiska folkhemmet ett alldeles för auktoritärt samhälle, om än möjligtvis inte riktigt lika hemskt som den gråa och förstelnade realsocialism som fanns på andra sidan järnridån.

Lena Andersson är överhuvudtaget ingen anhängare av samhällen som blandar sig i människors liv och individuella frihet det allra minsta, och hennes senaste roman befolkas av karaktärer som på ett ofta tröttsamt sätt påminner läsaren om detta.

Som när Carl Lidbom, förlåt, Holger Wendell, filosoferar runt Sverige utifrån sin ambassadörspost i Aten: ”Inte undra på, tänkte han, att man måste ordna sig ombonade och genomplanerade samhällen när klimatet var så förfärligt.”

Samtidigt är Lena Andersson mer filosofiskt intresserad än de flesta nyliberaler, och ett av de mest envisa budskapen i boken är det om ”eviga” och ”naturliga” värden, en universell moral som står emot en rättspositivistisk syn där det endast är lagen som bestämmer vad som är rätt och fel. Även den biten hade åtminstone den här läsaren klarat sig bra utan.

Det är lite obegripligt att Lena Andersson fortfarande kan vara så upptagen av ofriheten i sossarnas sociala ingenjörskonster – på den tiden då de fortfarande hade sådana ambitioner. Nyliberalismen vann ju. Idag är överklassen skattebefriad och allt offentligt har avreglerats sönder.

Här finns förvisso en allmängiltig kritik mot socialdemokratins maktfullkomlighet ”i en välfärd där målet försvann”, som Dan Berglund sjöng. En referens som kanske ligger närmare till hands för många Proletärenläsare än de liberala tänkare som Andersson strösslar sina sidor med.

Till exempel 1800-talsgubben Ludwig von Mises, vars teorier om att lyx inte bör beskattas en finansminister och representant för kaslihushögern sitter och funderar på.

Samma finansminister ställer ”svåra” frågor till statsminister Stjärne om hur långt man egentligen ska tillgodose medborgarnas behov:

”Min frisör frågar mig ibland varför vi inte går in med särskilda stöd till frisörnäringen i tider då frisyrmodet föreskriver långt hår.”

”Det här är för krångligt för mig. Någon gång ska du få förklara för mig varför din frisör har fel, för det förstår inte jag”, svarar statsministern som just här inte är särskilt Palmelik.

Då föredrar jag Lena Anderssons kritik av de ängsliga journalisterna. Och när jag ser SVT:s Korrespondenterna bakom kulisserna, där Bengt Norborg öppet propagerar för att Väst måste skicka mer vapen till Ukraina och där Tigran Feiler skyller den ökade fattigdomen i Argentina på samma krig, tänker jag på ett citat ur Koryféerna:

”Någon har sagt att i Västerlandet behöver vi ingen statlig censur, för de som skildrar samhället och vakar över dess språkbruk, dess vett och etikett, sköter renhållningen oklanderligt på informella vägar, utan att vara tvingade till det.”