Krönika: Lars Vilks symboliserade besattheten av symboler

Konstnären Lars Vilks är död efter en allvarlig bilolycka. Bilvraket har inte hunnit bärgas innan debatten om hans konstnärliga gärning, liksom konspirationsteorierna, brakat loss.

Vilks levde under konstant livvaktsskydd, hotad av islamistiska extremister för sin avbildning av profeten Muhammed som rondellhund 2007. Hoten var knappast inbillade. 2015 dödades två personer i Köpenhamn av en terrorist som var ute efter Vilks.

Som en tragisk ironi klarade han sig från terroristernas attacker, men förolyckades i en livvaktsbil tillsammans med de två poliser som skulle skydda honom. 

I Proletären har vi flera gånger skrivit om Vilks provokationer. Vi har avfärdat hans försök att kränka en religiös minoritet när han avbildade islams profet Muhammed som en rondellhund – i dyningarna efter Jyllandspostens ännu mer hetsande Muhammedkarikatyr. Man kan tycka vad man vill om religiösas lättkränkthet, men i en tid av misstro och misstänksamhet mot muslimer, och under USA:s ”krig mot terrorismen”, tjänade Vilks hets reaktionära syften.

Vi har också påpekat att han fegt gömt sig bakom sin ”konstnärliga frihet” när han agerat skyltdocka åt den högerextrema rörelsen. Men samtidigt har vi stått upp för tryck- och yttrandefriheten. Det måste vara tillåtet att skymfa såväl påvar som profeter. Konst ska kunna provocera och utmana det som anses vara förbjudet. Islamofobi bör bekämpas politiskt, inte juridiskt.

Lars Vilks konstnärskap byggde på provokationer. Redan 1980 uppförde han en 100 meter bred och 25 meter hög träkonstruktion i Kullabergs naturreservat. Vilks ansåg sig stå över både lagen och naturreservatets regler och med sitt trätorn av drivved gick han i rättshaveristisk anda till attack mot statens förmynderi.

Samma strategi använde Vilks i sin strid för rätten att kränka en religion. Genom banala provokationer (och med stor hjälp av liberala Nerikes Allehanda och Jyllandsposten) retade han upp muslimer världen över. Vilks ansåg att rätten att kränka gick före respekten för en religiös minoritet.

Lars Vilks verkade inom den postmoderna konceptkonsten, där konceptet eller idén är viktigare än själva det materiella konstverket. För Vilks var provokationen poängen och i postmodern anda fanns inte något större sammanhang eller vidare mening. Det var meningen att myndigheterna skulle försöka stoppa trätornet i Kullaberg och det var meningen att muslimer skulle bli kränkta.

Symbolkonsten har sin motsvarighet i den idealistiska symbolpolitiken. Postmodernister till höger och vänster jagar symboler och enskildheter men missar den materiella grunden och helheten. 

Medan politikerna inskränker yttrandefriheten på arbetsplatser kämpar högerns fotsoldater för rätten att få kränka muslimer på Twitter. Medan nedskärningspolitiken och segregationen i förorten fortsätter och USA startar nya krig, tar den postmoderna vänstern strid mot rasistiska ord, namn och bilder. För att inte tala om de religiösas besatthet av symboler.

Oavsett om man tycker att Lars Vilks var en reaktionär rasist eller en konstnär som försvarade yttrandefriheten (kanske var han både och) symboliserade han vår tids besatthet av symboler.