Så är maktelitens sommarsamling i Almedalen avslutad. Hur många liter rosévin som gick åt och hur många barn som blev gjorda finns inte med i summeringen, men väl att det under dagarna sju hölls 2200 arrangemang av olika slag, bevakade av 628 ackrediterade journalister.

Många tv-timmar och många artiklar blev det. Men blev svenska folket klokare på politiken? Knappast. Almedalen liknar mest en politisk variant av Kiviks marknad, där samma politiska tingeltangel bjuds ut från olika stånd under ivrigt tjattrande om den egna kopians företräden.

I år var det faktiskt värre än vanligt. Under självaste Almedalsveckan presenterade statsvetaren Magnus Hagevi från Linnéuniversitetet i Växjö en studie, där 68 procent av de tillfrågade efterlyser större skillnader mellan de politiska partierna. Hagevis egen slutsats var att den nuvarande likformigheten gynnar Sverigedemokraterna, som är det enda parti som sticker ut.

Man kan inte påstå att de tydligare skillnadernas förespråkare blev bönhörda i Almedalen. Tvärtom snattade partierna förmodade försäljningssuccéer från varandras stånd i en politisk karusell som gör den mest härdade passagerare vimmelkantig. Moderaterna norpade lite kvinnofråga och lite a-kassa från sossarna, som i sin tur pallade skolfrågan från Folkpartiet. Till och med Jimmie Åkesson bjöd ut andras varor (kravet på heltid) i ett försök att flirta med kvinnliga kunder. Men i Åkessons fall spelar nog snattandet mindre roll, då stamkunderna vet att han säljer hembränt under disk.

Det skall sägas att Jonas Sjöstedts stånd stack ut, men så fokuserar han också helt på en populär vara (vinsterna i välfärden) som ingen annan vill befatta sig med. Men i övrigt är tingeltanglet i V-ståndet i stort sett detsamma.

Om syftet med Almedalsveckan är att bringa klarhet i politiken, så var årets upplaga ett praktfiasko, trots alla seminarier och journalister. Men så är knappast klarhet något huvudsyfte i en tid då marknadsliberalism utgör hela politikens ideologiska ram. I marknadsliberalismens trånga säck blir alla katter grå.

Nu är den rena partipolitiken bara en del av Almedalens marknadsgyckel. På plats finns också allt från lobbyorganisationer och PR-byråer till ideella föreningar av olika slag. Inget ont om de senare, som gör vad de kan för att förmedla sina budskap, men som helhet är Almedalen maktelitens marknadsplats. Där möts politiker, lobbyister, journalister och andra makthavare en gång om året för att knyta förbindelser. Visst finns vanliga människor bland åhörarna, men det är bara utfyllnad.

En debutant i årets marknadsgyckel var Poker Wallenberg från familjens maktbolag Investor, på plats för att mota den vinstkritiske Jonas i grind. Investor har pekat ut vårdföretaget Aleris som ett kärninnehav och Poker har nu att undanröja kvarvarande hot mot innehavets vinstpotential.

Det görs på wallenbergskt vis genom förtroliga förbindelser med S. Poker Wallenberg och hans Investor har redan anlitat Mona Sahlins avlagde statssekreterare Stefan Stern som sk senior advisor i frågor som rör skattefinansierade välfärdsföretag och helt nyligen lanserade familjen Wallenberg tankesmedjan ”Forum för välfärd”, med S-märkta företagaren Carl Bennet som ordförande och förre S-ministern Ulrika Messing bland styrelseledamöterna. Enligt programförklaringen är syftet att ”fördjupa dialogen om framtidens svenska välfärd” (DN 20/6).

”Vi vill inte ta något omtag i vårens vinstdebatt”, förklarade Poker och även om han inte lyckades beveka Jonas Sjöstedt, så skaffade han sig säkert nya proselyter inom politiken under dagarna i Visby.

I eftermälet höjs årets Almedalsvecka till skyarna, trots praktfiaskot vad gäller politisk klarhet. Veckan kallas alltifrån en ”renässans för det politiska samtalet” (Lars Leijonborg) till ”en demokratifestival” (Gustav Fridolin). Givetvis instämmer det mediala etablissemanget. Hur skulle minglande journalister annars motivera den massiva bevakningen av detta marknadsgyckel.

Låt gå för samtal – fast utan vanliga människor. I Almedalen samtalar maktens olika skikt med varandra. Låt gå för demokratifestival – fast på borgerligt sätt, med folket på åskådarplats (för dem som gitter följa dagliga 12-timmarssändningar på tv och läsa oräkneliga artiklar om partiledares nonsenstal); en festival för dem som äger demokratin.

Hur många liter rosévin som gick åt vet vi inte. Men nog fick Poker Wallenberg ihop det med ytterligare någon sosse och säkert knöt åtskilliga journalister förtroliga band med någon eller några politiker, att användas till ömsesidig framtida nytta.

Det är det som är Almedalen bakom fasaden: Den ekonomiska, politiska och mediala maktens sommarmarknad.