Att Stefan Löfven och den nya regeringen sätter ner foten och redan i regeringsförklaringen slår fast att de ämnar erkänna Palestina är bra och viktigt.
Frågan är i huvudsak ett politiskt ställningstagande, vilket inte minst de högljudda protesterna visar. Både Tel Aviv och Washington har höjt rösten. Moderaterna KU-anmäler. Och Sverigedemokraternas inofficiella organ Avpixlat dundrar på sedvanligt islamofobiskt vis om att nästa steg är ett erkännande av Islamiska Staten.
Jan Björklund försöker vara mer verserad och menar att ett erkännande vore överilat och ensidigt. Det säger mer om hans och liberalernas senfärdighet och blinda uppslutning bakom Israel. Redan 1974, när en 12-årig Jan Björklund drog benen efter sig på en skolgård i Skene, slog FN:s generalförsamling fast ”det palestinska folkets oförytterliga rättigheter”, inklusive rätten till statlig suveränitet.
Om beslutet verkställs blir Sverige därmed det första land som är medlem i EU och samtidigt beslutar att erkänna Palestina. Det finns visserligen EU-länder som Bulgarien, Cypern, Ungern, Tjeckien och Slovakien som erkänner Palestina. Men detta gjordes redan 1988, långt innan de sögs in i den imperialistiska Europeiska Unionen. Sedan dess har t.ex. Tjeckien, som de senaste åtta åren stridit med Sverige om att vara några av de mest högerorienterade och aktivistiska staterna i EU, ändrat sin hållning så att Tjeckien de facto inte accepterar Palestina.
Men sett till världen i stort är Sverige långt ifrån ensamma. Om beslutet verkställs lämnar Sverige den minoritet imperialistiska stormakter och reaktionära lydstater som vägrar erkänna Palestina. Istället ansluter vi oss till den stora majoritet på 134 stater som redan i dag erkänner ett självständigt Palestina.
Dessvärre innebär inte deklarationen i regeringsförklaringen att Stefan Löfven är någon Palestinavän. Tvärtom bedyrar han att Israel ligger honom varmt om hjärtat. Det är ett smaklöst uttalande om en stat som i över 65 år målmedvetet bedrivit etnisk resning. En kolonial och rasistisk statsbildning, som i trots mot otaliga FN-resolutioner, fortsätter sina krig, ockupationer och bosättningspolitik med målet att fördriva och utplåna det palestinska folket.
Att den varmhjärtade Israelsvännen Löfven trots detta ämnar erkänna Palestina visar att ställningstagandet är en politisk seger för Palestinasolidariteten i Sverige. Kommunistiska Partiet tog redan 1982, som första svenska parti, initiativ till en namninsamling med kravet att erkänna Palestina. Det är den breda och envetna Palestinasolidariteten, som vid varje nytt israeliskt krigsbrott tar till gatorna, som ligger bakom regeringens erkännande.
Om regeringen verkställer beslutet blir det svenska erkännandet av Palestina en milstolpe på solidaritetens långa väg i kampen för det palestinska folkets frihet och rätt.
Namninsamlingen 1982 innehöll även ett andra krav utöver att erkänna Palestina, vi krävde att Sverige ska bryta med Israel. Med samma envisa, breda och stridbara kamp för en fullständig bojkott av Israel kommer även detta krav att segra. Om inte idag, så imorgon.
