Självklart måste Ahmed Agiza ges möjlighet att återförenas med sin familj i Sverige, allt annat vore att förlänga det brottsliga övergrepp som inleddes när Agiza och Mohammed Alzery för tio år sedan överlämnades till CIA för direkttransport till Egyptens tortyrkammare.
Utvisningarna av Agiza och Alzery utgör en skamfläck på Sverige som rättsstat. Inte nog med att Agiza och Alzery utvisades utan andra bevis än Säpos hemliga påståenden, okritiskt inhämtade från CIA och i detta fall från den egyptiska diktaturens säkerhetstjänst. På köpet stred utvisningarna mot svensk lag, som uttryckligen förbjuder avvisning till länder som praktiserar tortyr, och de genomfördes under spektakulära former av CIA, som inte har någon som helst laglig rätt att agera på svensk mark.
Utvisningarna var rakt igenom ett olagligt rättsövergrepp.
Den dåvarande regeringen Persson och dess utrikesminister Anna Lindh försökte nödtorftigt skyla övergreppet med att utverka ett löfte från Egypten, som inte skrivit under FN:s tortyrkonvention, om att inte tortera just Agiza och Alzery, ett tilltag så naivt och lätt genomskådat att det har få motsvarigheter i svensk utrikespolitisk anpasslighet. Naturligtvis var löftet inte värt pappret det var skrivet på, vilket såväl FN:s tortyrkommitté som en lång rad människorättsorganisationer genast konstaterade. Agiza och Alzery skickades direkt till Mubaraks tortyrkammare, som CIA planerat och som regeringen Persson naturligtvis var väl medveten om.
Mohammed Alzery släpptes efter
två år i egyptiskt fängelse. Utan att ha ställts inför rätta. Tortyren bevisade uppenbarligen att han var oskyldig till det som CIA och dess ekon inom Säpo anklagade honom för. Ahmed Agiza dömdes till 25 års fängelse, av en militärdomstol. Men enligt egen uppgift inte för terrorism, utan för ”statsfientlig verksamhet”.
Hans brott var att ha kämpat mot Mubaraks diktatur, som de tio år senare så framgångsrika folkmassorna på Tahrirtorget.
Det är sannerligen sanningen som hinner ifatt lögnen. När diktaturen föll släpptes Agiza fri. Med Mubarak inför rätta finns inte längre någon grund för de brott han anklagats och dömts för. Uppenbarligen.
Men ännu för två år sedan hävdade Säpo fortsatt att både han och den uppenbart oskyldige Alzery utgör farliga säkerhetsrisker, som alltid utan krav på bevis och dokumentation. I fall som dessa är Säpos ord lag. Det är en rättsvidrighet.
Sverige förhållande till Agiza och Alzery präglas av dubbelmoral. Genom JK har den svenska staten förklarat sig medskyldig till de rättsövergrepp och de lidanden det utsatts för, genom att bevilja dem skadestånd. Men genom Säpo förklaras de fortsatt skyldiga till brott de inte dömts för, utan bevis och utan krav på bevis.
Efter tio år i egyptiskt fängelse,
varav tre under regelmässig tortyr, är Ahmed Agiza en märkt man, både fysiskt och psykiskt. Han har berövats möjligheten att se sina barn växa upp och rätten att få adekvat vård för de skador tortyren förorsakat honom. Hans fru och hans barn är svenska medborgare och är efter drygt tio år fast rotade i Sverige. Att inte bevilja Agiza uppehållstillstånd i Sverige vore därför att utsätta honom för ytterligare ett övergrepp.
Regeringen Reinfeldt gömmer sig bakom Migrationsdomstolen och därmed bakom Säpo. Det är lika skamligt som när Anna Lindh hösten 2001 skrev under på Säpos begäran och lät CIA lägga beslag på Agiza och Alzery. Säpo har ingen som helst trovärdighet i detta fall.
Här krävs ett politiskt agerande. Regeringen måste sätta punkt för det tioåriga övergreppet mot Ahmed Agiza. Genom att tillse att han beviljas uppehållstillstånd i Sverige.
