Agendas Anna Hedenmo spänner ögonen i den rödgröna alliansens företrädare och frågar bjäbbigt: ”Kan man vinna val på löften om höjda skatter?”

”Nej, men på bevarad välfärd”, svarar Lars Ohly.

Det är i all sin enkelhet ett bra svar. Som den rödgröna alliansen alls inte lever upp till. Eftersom de små skattehöjningar som de rödgröna föreslår, tillsammans eller var för sig, inte på långa vägar räcker för att bevara välfärden och då rakt inte till att bygga ut den. Så föreslår Mona Sahlin och hennes väpnare Thomas Östros skattehöjningar om 10 miljarder kronor. Samtidigt som högeralliansen hittills sänkt skatterna med 85 miljarder kronor. Hur den matematiken skall ge bevarad välfärd kan nog bara Lars Ohly svara på.

För vår del är vi för en skattefinansierad välfärd, lika för alla. Ett sådant system är så nära rättvisa man kan komma i ett
kapitalistiskt samhälle. Men givetvis kräver det höga skatter. Eftersom systemet ersätter privat konsumtion med gemensam.

Detta är systemets principiella kärna. Istället för att betala välfärds-tjänster individuellt och ur egen plånbok, som i individualismens förlovade USA, så gör vi det gemensamt, solidariskt och via skatt.  

Detta är inget att huttla med. Bevarad välfärd kräver ett högt skattetryck; kräver rentav ett högre skattetryck. För att kompensera för  högerns skattesänkningar, men också för att möta växande behov och krisens utmaningar.
Högerpopulister smiter undan detta självklara samband. Genom att kräva skattesänkningar och förbättrad välfärd på en och samma gång, ett bedrägeri som också högerregeringen är en del av. Anders Borg

& Co lovar att slå vakt om välfärdens kärna. Samtidigt som de sänker skatter med lånade pengar. Det är en ohederlig politik. Eftersom de vet att räkningen förr eller senare måste betalas via nedskärningar.

Med detta sagt måste man naturligtvis diskutera hur skatterna skall betalas. Varvid vi kommunister förespråkar principen om skatt efter bärkraft. Vi anser att de med höga inkomster skall betala en större del av sin inkomst i skatt än de med låga och vi vill därutöver höja skatten på företagsvinster, kapitalinkomster och förmögenheter.

Högerregeringen följer en helt annan linje genom det sk jobbskatte-avdraget. Vilket i praktiken betyder straffbeskattning av pensionärer, arbetslösa, sjuka  och andra mindre bemedlade grupper, som är i störst behov av mer pengar, men som inte får göra några avdrag alls. Detta samtidigt som de med högst inkomster tilldelas de i särklass högsta skattesänkningarna.

Alla tycker vi om att få in mer pengar på kontot, men jobbskatteavdraget representerar en osolidarisk skattepolitik, som plundrar de fattiga och ger till de rika. Med tystande nådegåvor till vanliga löntagare. Att sossarna lovar behålla detta system är rent beklämmande. 

Givetvis måste en vänsterregering värd namnet riva upp det osolidariska jobbskatteavdraget. Vilket inte nödvändigtvis
behöver betyda höjd skatt för vanliga löntagare, men väl för höginkomsttagare, kapitalägare och bonusjagande direktörer. Ta pengarna där de finns!

Nu talas det om en vändning i konjunkturen, men som Proletären visar i detta nummer är det i allt väsentligt en illusion. Kapitalismen försöker lösa krisen genom att öka den skuldsättning som utlöste den. Vilket är att göra situationen för i morgon sjufalt värre.

Skuldsättningen visar att det finns ett överskott av pengar. Bland dem som lånar ut. Pengar som borde överföras till löner och skatter. För att därigenom stimulera den konsumtion som idag fattas den kapitalistiska ekonomin. När detta sägs slår många kloka människor bakut. Inte är det väl mer konsumtion som behövs i vårt redan så prylfixerade samhälle? Hur går det då med det redan så ansträngda klimatet?

Men här gäller det att skilja på äpplen och päron. Det finns många i Sverige som tvingas vända på slantarna för att få hushållsbudgeten att gå ihop och som definitivt skulle behöva konsumera mer. Det är de rika som överkonsumerar. Med påföljd att Moderaternas väljare belastar klimatet i dubbelt så hög utsträckning som LO-medlemmen.

Men framförallt består konsumtionen också av sjukvård, äldreomsorg, skola, kultur, fritid och annan ”mjuk” verksamhet. Liksom av boende. Denna del av konsumtionen, den offentliga, ser vi kommunister som den avgörande i krisbekämpningen. Stimulera den offentliga konsumtionen. Som mer omedelbart ger jobb i Sverige och som lika omedelbart svarar mot växande behov i Sverige.

Vi har inget emot att stat och kommun i krisen lånar till offentliga investeringar och offentlig konsumtion. Hellre skuldsättning än massarbetslöshet. Men över tid måste naturligtvis offentlig verksamhet finansieras skattevägen. Vilket kräver högre skatter, betalade av dem som har råd att betala högre skatter. 

De flesta svenskar är beredda att betala högre skatt. Om pengarna går till välfärden. Det är en god och solidarisk ståndpunkt. Men låt oss börja med att höja skatten för de rika och höj den rejält. Sådana skattehöjningar gör mest nytta. Eftersom de omvandlar spekulation och lyxkonsumtion till gemensam välfärd.

15 september 2009
Proletären nr 38