I veckan ryckte den sista kullen värnpliktiga in på de regementen som ännu finns kvar i Sverige. Nästa år är det slut på lumparlivet, efter 108 år, detta sedan riksdagen i juni beslutade att avskaffa den allmänna värnplikten i fredstid. 2010 får vi istället en frivillig soldatutbildning, där frivilligheten inkluderar uttalad beredskap att åka på krigsuppdrag i fjärran länder – om USA, EU eller Nato så begär.
Förändringen är logisk. Sedan det politiska etablissemanget i endräkt beslutade att omvandla det traditionella invasionsförsvaret, som åtminstone i teorin hade att försvara Sverige i händelse av krig, med ett sk insatsförsvar, med hela världen som operationsområde, så har den allmänna värnplikten bara funnits på pappret. På senare år har således endast 15 procent av de värnpliktiga inkallats till grundutbildning, vilket i praktiken gjort värnplikten frivillig. Varför inkalla motvilliga soldater när det står tillräckligt många frivilliga stridstuppar på kö?
I förstone tycker säkert de flesta att förändringen är bra. Det finns inget akut krigshot mot Sverige, så en kraftig bantning av försvaret är motiverad. Men det gäller att tränga djupare i frågan, ty värnpliktens avskaffande handlar inte bara, eller ens främst, om att slippa lumpen, utan om en dramatisk förändring av krigsmaktens uppgifter och karaktär, till nackdel för arbetarklassen.
Omvandlingen från invasions- till insatsförsvar har redan nämnts.
Den svenska krigsmaktens utskrivna uppgift är inte längre att försvara Sverige, utan att delta i imperialistiska kolonialkrig, som det i Afghanistan. Då duger inte omotiverade, pliktade soldater. Kolonialkriget kräver legoknektar som lyder order utan att fråga och som inte tvekar att skjuta ihjäl talibaner och andra påstådda fiender i fjärran länder. Detta är legohärens inre dynamik. Den rekryterar sina soldater bland de minst ifrågasättande och den utbildar dem till att bara lyda order.
Om insatsförsvaret, som vi föredrar att kalla kolonial insatsstyrka, har vi skrivit många gånger. Vi är emot. Vi anser att den svenska insatsstyrkan omedelbart skall tas hem från Afghanistan och att Sverige bara i mycket speciella undantagsfall skall delta i internationella krigsoperationer och då alltid under klart FN-mandat och under FN-befäl.
Att låna svenska soldater som hjälptrupp åt USA och Nato, som i Afghanistan, eller åt EU:s imperialistiska ambitioner, är otillbörligt; är att göra Sverige till en del av den internationella reaktionen.
Någon invänder att man kan vara mot Sveriges deltagande i imperialismens krig och samtidigt vara för den allmänna värnpliktens avskaffande. För att Sveriges säkerhetspolitiska läge inte motiverar en försvarsmakt av tidigare storlek och därmed inte heller allmän värnplikt.
Det är en seriös invändning. Som vi har invändningar mot. I alla länder motiveras krigsmaktens existens med yttre hot. Landet måste kunna försvara sig i händelse av att det blir anfallet. Vilket naturligtvis är legitimt. Rätten till nationell suveränitet inkluderar också rätten av försvara suveräniteten med militära medel, om så krävs.
Men i alla länder är krigsmakten också och samtidigt den yttersta garanten för den bestående ordningen, att i nödfall användas också mot inre fiender. Som i Chile 1973 eller som helt nyligen i Honduras. Eller för den delen som i Ådalen 1931, då svensk militär öppnade eld mot en arbetardemonstration och dödade fem människor.
I detta perspektiv bör man se den allmänna värnpliktens vara eller inte vara. En krigsmakt byggd på värnpliktiga soldater är mindre användbar vid inrikespolitiska konflikter än en yrkesarmé, alldeles oavsett att den fortsatt är en garant för den bestående ordningen. Värnpliktiga soldater är mindre benägna att skjuta på arbetardemonstrationer, där familj och arbetskamrater kanske deltar, vilket vi i Sverige fick se prov på det dramatiska året 1917, då värnpliktiga i full krigsmundering slöt upp i hungerdemonstrationerna.
Värnplikten demokratiserar krigsmakten och gör den mindre farlig för arbetarklassen. Vilket är skäl nog att försvara värnplikten. Alternativet, den anställda soldatesken, är så mycket sämre.
Den kan tyckas att vi målar fan på väggen med detta resonemang. Men historiens besked är bara alltför tydligt. När krigsmakten blir något för sig, isolerad från samhället i en morbid kaserntillvaro, hemma eller utomlands, så blir den ett effektivt redskap i de härskandes tjänst.
För vår del är vi därför för allmän värnplikt. För såväl kvinnor som män. Men inte enligt gångna tiders modell, som under efterkrigstiden byggde på att Sverige var en inofficiell del av Nato, och inte enligt de senaste tio årens modell, där de värnpliktiga bara utgjort en rekryteringsbas till den imperialistiska insatsstyrkan.
Vi är för tanken på ett allmänt folkförsvar, där alla vuxna medborgare ges nödvändiga baskunskaper för att kunna försvara landet i händelse av krig, inkluderande civilt motstånd, gerillakrig och andra medel som står ett litet land till buds. För det krävs på sin höjd någon eller några månaders grundutbildning.
Folkförsvaret kräver inget överdimensionerat flygvapen och är givetvis oförenligt med en imperialistisk insatsstyrka, så ett återinförande av värnplikten kan och bör förenas med en kraftig bantning av militärutgifterna. Krigmaterialindustrin, som slukar huvuddelen av militärbudgeten, bör förstatligas och ställas om till civil produktion, gärna med miljöinriktning. Saab Aeros ingenjörer och arbetare är säkert fantastiska på att utveckla och producera alternativa energisystem.
Och som sagt: Insatsstyrkan i Afghanistan bör tas hem innan svenska soldater hinner döda ännu fler afghaner. Inte en man, inte en kvinna, inte en krona till imperialismens krig!
Ledaren, 5 augusti
Proletären nr 32, 2009
