”Partiprogrammet och verkligheten är inte riktigt samma sak”, sa Lars Ohly efter det att han för precis ett år sedan undertecknade en rödgrön uppgörelse som gjorde rent hus med Vänsterpartiets EU-motstånd.
Som ministerkåt rödgrön ansåg Ohly att EU utgör ”en central arena som ger Sverige möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem”, som de så vackert heter i uppgörelsen. Ohly och hans kamrater skrev till och med under på EU:s solidaritetsklausul, som i praktiken innebär medlemskap i en militärallians.
Detta måste utgöra en av de mest hissnande saltomortaler som någonsin genomförts i svensk politik.
Nu är det rödgröna samarbetet dött och begravet och Ohly & Co behöver inte längre kompromissa med de egna ståndpunkterna, om det nu var kompromisser de inlät sig på.
Det var därför med viss spänning vi såg fram mot programkommissionens förslag till ny skrivning i EU-frågan, att behandlas på V-kongressen nästa år. Skall V måhända lämna den verklighet som dikteras av EU-vännerna för att återvända till partiprogrammets någotsånär principiella EU-motstånd? Som EU-motståndare kan man alltid hoppas.
Men tji fick vi. Den föreslagna programtexten är visserligen EU-kritisk, till skillnad från den rödgröna uppgörelsen. Men kravet på ett utträde ur EU, som skiljer EU-motståndare från alla varianter av EU-kritiker, finns inte längre med. Istället föreslås följande formulering: ”Svenskt utträde ur EU och upplösning av unionen till förmån för bättre samarbeten kan aktualiseras av den politiska utvecklingen eller om folkligt stöd för sådana lösningar växer.”
Smaka på formuleringen en gång till. Nog måste väl detta vara en av de mest opportunistiska formuleringar som någonsin förekommit i ett partiprogram, om den nu antas. Just nu är Vänsterpartiet inte för ett EU-utträde och tänker inte arbeta för ett sådant. Men det blöta fingret är uppsträckt. Om opinionen vänder, kan V tänka sig att återuppta utträdeskravet.
Det gäller att gardera sig för alla eventualiteter, som för att Greklands arbetare når framgång i sitt krav på att Grekland skall lämna såväl euron som EU. Om så sker, men först då, kanske Vänsterpartiet lommar efter.
För vår del stöder vi de grekiska arbetarna redan nu. Med all kraft vi förmår. För att vårt EU-motstånd är principiellt.
EU är till hela sin karaktär och allt sitt innehåll en förening av Europas kapitalister, riktad mot Europas arbetare. EU kan därför inte reformeras till något progressivt, utan måste upplösas.
Faktum är att utträdeskravet är viktigare än någonsin. För att det i krisen gått från princip till central del av den ihärdigaste arbetarkamp som först i Europa på decennier. Att svika i det läget är en judasgärning.
Vi kan bara uppmana V-kongressen att säga nej till programkommissionens förslag.
