Ledarkrönika: Lita inte på ombud
Oavsett regeringskonstellation lär den huvudsakliga politiska riktningen stå fast. Ska vi förändra något måste vi sluta lita på ombuden!
I tisdags kunde Magdalena Andersson presentera sin nya regering så att den sedan kunde marschera upp till konungen för skifteskonseljen. En regering som efter Miljöpartiets avhopp enbart består av socialdemokratiska ministrar.
De flesta inom det socialdemokratiska partiet verkar också tycka att detta är en bra sak. Nu är det som de var vana att ha det, en S-regering som får förhandla med stödpartier. Dessutom med Sveriges första kvinnliga statsminister. Att man får regera på ett budgetförslag framlagt av den konservativa oppositionen tycker man inte är så farligt.
Turerna kring regeringsbildningen har knappast någon kunnat undvika. Det har varit högsäsong för diverse politiska tyckare och kommentatorer i media. Spelet i riksdagen har varit förstanyhet i alla stora medier. Efter den första statsministeromröstningen, den som lät Magdalena Andersson vara statsminister i sju timmar, koncentrerade man sig på vem som egentligen bar skulden för detta ”regeringskaos”.
Var det Miljöpartiet som inte ville regera på en konservativ budget? Eller Centerpartiet som vägrade rösta på en budget som Vänsterpartiet varit med att påverka?
Vi har det parlamentariska läget vi har, och att partierna väljer att göra som de sagt att de ska göra kanske man kan tycka inte borde vålla så mycket skriverier och rynkade pannor i tv-rutan från kommentariatet.
Alla tycks ha glömt att det var trycket på den gula knappen från Vänsterpartiet som släppte fram januariavtalsregeringen och gav oss läget från första början. Kanske hade det varit bättre med ett nyval där partierna på nytt fick söka stöd för sin politik.
Oavsett spelet i riksdagen eller kommentarerna från diverse tyckare så ligger den huvudsakliga politiska riktningen fast. Det är åt höger samhällsutvecklingen drar sedan länge. Oavsett om vi haft borgerliga eller socialdemokratiska regeringar. Oavsett hur mandatfördelningen i riksdagen sett ut.
På snart sagt varje samhällsområde har högerpolitiken skapat allt råare och alltmer ohållbara livsbetingelser. En marknadsanpassad offentlig sektor där kriserna inom vården och skolan tar sig allt mer absurda uttryck. Slopad förmögenhetsskatt, slopad värnskatt och ett urholkat socialt skyddsnät. Lönenivåer som äts upp av inflationen, inskränkt strejkrätt och försämrat anställningsskydd som genomdrivits med god hjälp av den S-ledda fackföreningsrörelsen.
Samtidigt som riksdagen röstade fram Magdalena Andersson som statsminister började LO:s kongress på Folkets hus i Stockholm. Utanför stod ett gäng transportarbetare som var besvikna på att LO tillsammans med Svenskt Näringsliv förstört anställningsskyddet. De var inte ombud på kongressen men hade åkt dit för att de tyckte det var nödvändigt att låta ombuden och LO-ledningen få höra deras åsikt om sveket.
Förutom att dela flygblad hade de tröjor med texten ”Endast borgare tafsar på anställningstryggheten”. De inser att man inte kan överlåta politiken till ombud.
Det räcker inte att förlita sig på ombudsmän i LO eller att rösta i riksdagsvalet vart fjärde år. För verklig förändring krävs det att arbetare och vanligt folk tar kampen i sin vardag.
Filip Astvald
Partisekreterare
10 socialdemokratiska svek – från krigsuppslutning till januariavtal