Ledarkrönika: LO – en gigantisk HR-apparat

Sällan har jag hört ett större tjat om ”den svenska modellen” och dess förträfflighet. Som papegojor sitter de fackliga förbundsstyrelserna och upprepar detta mantra. 

Varför kraxas det så från LO-borgen just nu? Jo, ute på arbetsplatserna låter det nämligen annorlunda, det har på sina håll börjat röra på sig så pass mycket att det skrämmer våra fackliga ledningar. 

Arbetare har börjat ställa frågor som; om våra strejkkassor nu är så välfyllda och den svenska modellen är så väldigt bra, varför sjunker då våra reallöner? Varför ser vi en ständigt ökande stress och försämrade villkor? Varför står inte våra ledningar upp för fackliga kämpar som varslas på grund av att man tar till kamp för medlemmarnas intressen?

Frågor som LO-pamparna är livrädda för.

Svaret är givet. Det är arbetsfreden och rättning i ledet som är den centrala funktionen för LO. Som en gigantisk HR-apparat ska man skapa lugn och kuva varje uppror inom arbetarklassen. Gnistorna och glöden ska kvävas med LO-ledningens blöta filtar. 

Här bör även tilläggas pamparnas egna karriärer som en faktor i det hela. En framtida övergång till Svenskt Näringslivs korridorer och fina löner får inte äventyras av en strejk under ens tid som fackligt avlönad. Då krävs det fullständig tystnad över det faktum att den svenska modellen i grunden är en konstruktion inspirerad av 1920-talets fascistiska Italien, att samma modell endast fungerade någorlunda för svenska arbetare när hoten om strejk förelåg.

Främst var det hoten om vilda strejker som skrämde arbetsköparna till eftergifter. Nu har LO, staten och Svenskt Näringsliv fört krig mot arbetares självständiga organisering och vi har fått idel repression, inte minst med stora inskränkningar i strejkrätten med dess långtgående konsekvenser. Arbetares demokratiska utrymme har minskats drastiskt!

Vi kan med egna ögon se svaren på de ovannämnda frågorna. Mitt eget förbund Seko har gått ut till sina förtroendevalda med budskapet om att vilda konfliktåtgärder leder till uteslutning. Nyligen fick brandmännen känna på Kommunals lednings vrede när de i desperation över försämrade villkor nämnt vild strejk som möjlig väg att gå. 

Om Hamnarbetarförbundets Erik Helgessons uppsägning har LO-pamparna varit desto tystare, den självklara solidaritet som borde uttryckts, de stödåtgärder som borde erbjudits har lyst med sin frånvaro. Men från arbetsplatserna runt om i landet strömmar stöduttalanden och hälsningar in till Hamnarbetarförbundet. 

På golven lever solidariteten hur mycket pamparna än försökt kväva den. För pamparna är arbetarsolidariteten något skrämmande. Något de inte har kontroll över, som hotar att störa den rådande ordningen och själva arbetsfreden som utgör själva fundamentet i LO-konstruktionen. 

Ordet solidaritet är för LO-ledningen ett fagert värdeord man kanske svänger sig med i avtalsrörelser och andra situationer när det passar dem. I realiteten betyder ordet ingenting. För oss arbetare är det dock ett viktigt verktyg, både mot arbetsköpare och maktfullkomliga fackledningar som tycks vara lika rädda inför verklig arbetarsolidaritet!

Jag tror inte det är en för högt flygande konspirationsteori att det ligger flera uteslutningsärenden på skrivborden i LO-borgen, i redan frankerade kuvert – kanske med både mitt och andras namn på – väntandes på en stark nog förevändning att skickas ut. 

Om uteslutningsbeskeden kommer, ska vi rama in och hänga upp dem på väggen som diplom över att vi tar kampen.