Ledarkrönika: Lönesänkningsavtalet – spelet var riggat

Då var märket satt. Ett avtalsvärde på 7,4 procent som löper över två års tid. Jämförelser görs med Tyskland och Finland där man fick 8,5 respektive sju procent, också det på två år.

Det kanske inte låter så illa ändå sett till fackens krav – men det finns avsevärda skillnader. I både Tyskland och Finland är inflationen lägre än i Sverige. Den finska modellen, där kommunalarna ska få en dryg procent mer än i industrifackets avtal, innebär också nioprocentiga löneökningar för kommunanställda – i motsats till det svenska ”märket”, som håller tillbaka lönerna för dem inom omsorgen.

En sak har däremot stor betydelse. I Finland tog facken till stridsvapnet och i Tyskland strejkar flera förbund för bättre avtal.

Det är när man tar strid som man börjar känna stolthet över sig själv och sin klass. Oavsett resultat återvänder man tillbaka till arbetsplatsen med rakare ryggar. Det skapas en helt annan respekt.

Med det sagt så ska man inte strejka för strejkandets skull. Det är för att vi behöver ta fajten. Arbetarklassen ska inte behöva betala för kapitalismens kriser – varken med lönesänkningar eller via skattesedeln. Som i USA där den offentliga skulden för att rädda kraschande banker kommer innebära fler umbäranden för den arbetande klassen.

Hur ska man då se på själva avtalet? Det är svårt att recensera något som förhandlats fram i det dolda med noll transparens. Det exakta innehållet i avtalet vet vi ännu inte.

Däremot känner vi till lönenivån, med ett avtalsvärde på 7,4 procent. Första året 4,1 procent, andra året 3,3 procent. Avsättningar till deltidspension (möjlighet att gå ner i arbetstid när man blir äldre) ligger mellan 0,2 och 0,4 procent beroende på avtalsområde. En höjning av de lägsta lönerna med 1.350 kronor. En låglönesatsning för alla som tjänar under 28.211 kronor, med hur mycket vet vi inte.

Saker som inte nämnts är arbetsköparnas krav på längre arbetstid, utökad övertid som kan beordras eller den utökade semesterperioden. Avtalet är inte heller uppsägningsbart till andra året, vilket facken pratat om tidigare.

Lönehöjningarna blir i vilket fall reallönesänkningar på grund av inflationen. En löneförhöjning med 4,1 procent i år är alltså en lönesänkning för alla arbetare. Utifrån industrifackens krav på 4,4 kan man tycka 4,1 inte är ett dåligt resultat. Det som är uselt är det låga utgångsbudet.

Det andra året ska vi få löneökningar på 3,3 procent. Detta, säger facken, kommer att innebär reallöneökningar 2024. Hur vet de det? Jo, de utgår från prognoser av Riksbanken och Konjunkturinstitutet, som hittills nästan bara haft fel i sina prognoser.

Det finns absolut noll garantier på att inflationen kommer att ha sjunkit till 2024. Såvida inte Riksbanken via sina räntehöjningar skapat en så hög arbetslöshet att vi gått in i en värre lågkonjunktur/kris. Och eftersom det då inte går att säga upp avtalet riskerar vi att bära hundhuvudet om ett år.

Det vi sett senaste tiden är teaterscener. Avtalet var väl redan klappat och klart när budet på 4,4 procent basunerades ut. Om inte annat så visste alla parterna sina roller i föreställningen.

Under presskonferensen hade skådespelarna övat in vad de skulle säga. De behövde inte titta ner i manuset för att komma ihåg siffrorna de skulle meddela. Spelet var riggat från början.