Är det inte märkligt ändå att år ut och år in, så fort man pratar om kvinnors löner och inkomster jämfört med mäns, så återkommer dessa skillnader som kallas ”oförklarliga”? Hur länge ska de hänga med?
Min slutsats är att de sannolikt kommer att hänga med ända tills kvinnor själva tar itu med saken och kräver en lön och en inkomst som det går att försörja sig och sina barn på. Framför allt kvinnorna i välfärdsyrken.
I Medlingsinstitutets senaste rapport som kom i juni konstateras att män tjänar i genomsnitt mer än kvinnor. Av rapporten framgår att löneskillnaden mellan kvinnor och män var 10,2 procent 2024, och det kan jämföras med 10,0 procent 2023.
I rapporten skrivs också att löneskillnaden inte förändrats nämnvärt under flera år. Den minskning av löneskillnaden som syntes under ett antal år under 2010-talet har upphört. Sedan 2019 har den i princip varit oförändrad.
En stor del av skillnaden förklaras av att kvinnor och män gör olika yrkesval. Efter det som kallas standardvägning, som tar hänsyn till skillnader i utbildning, yrke, hur mycket man arbetar, vilken sektor man arbetar i, och åldersfördelningen visar sig den oförklarade löneskillnaden på 4,6 procent, skriver Medlingsinstitutet.
Vad döljer sig då bakom den oförklarade löneskillnaden? Är det att det handlar om kvinnor? Är alltså könet avgörande? Eller att det i hög grad handlar om arbeten som historiskt utfördes gratis i hemmen av kvinnor?
Ibland låter det som att kvinnor inte ser till sitt eget bästa och väljer ett lågt avlönat jobb. Varför skulle de i så fall göra det? Jag tror snarare att det hänger ihop med att de patriarkala strukturerna sitter djupt i samhället där mannen fortfarande anses vara den självklara familjeförsörjaren.
De här frågorna ställer varken Medlingsinstitutet eller annan statistik som kommit fram till liknande resultat vad gäller den oförklarliga löneskillnaden. Och när problematisering av det oförklarliga uteblir, och inte går vidare till åtgärder och möjliga lösningar, ger det intryck av att kvinnor som utbildar sig och tar jobb inom välfärdsyrken får skylla sig själva. Det är en uppfattning som alla som ser till samhällets bästa måste avfärda. Kort och koncist.
Vilka kriterier är det då som avgör lönesättning? För att börja med det mest basala måste det ju vara levnadsomkostnader. Hur mycket pengar som krävs för ett bra liv. Pengar till bostad, mat och kläder, resekostnader mellan jobb och hem, återbetalning av studielån och kultur och fritid. De är exempel på grundläggande behov som lönen måste garantera. Det är den sociala samhälleliga sidan av lönen och det handlar om kvinnors självständighet.
Välfärden styrs av politikerna. De kan besluta om ökade resurser. Det finns pengar både till höjda löner, för att åtgärda brister i arbetsmiljön och för att öka tillgängligheten. Vi får helt enkelt vrida skrämselvapnet ur händerna på krigshetsarna och vända riktningen från vapen till välfärd. Där finns miljarder att hämta.
Vera Peterson,
Kvinnopolitisk sekreterare i K
