Ledarkrönika: Man mår som man tjänar

Jag började skriva den här texten när jag för ett tag sedan var sjukskriven med utmattningsdepression. Av naturliga skäl blev den aldrig klar då.

Jag hade då mycket tid att tänka på hur det känns. Att bli utmattad. Att bli berövad sitt sammanhang. Sin känsla av tillhörighet, och det syfte som gör livet meningsfullt. Vilket i sin tur bara spär på den psykiska ohälsan. Det blir en ond cirkel som gör det svårare att komma tillbaka ju längre man är borta.

Den kapitalistiska, nyliberala doktrinen tar denna känsla av meningsfullhet ifrån oss, när budgeten är överordnat allt annat och New Public Management systematiskt utrotar alla humana inslag i den så kallade mänskliga sektorn.

Vård och omsorg lägger alltmer ansvar på allt färre personer under ständiga nedskärningar. Den offentliga sektorn förväntas drivas av människors känsla för ansvar, klarar man det inte får man dåligt samvete. Detta räknar de cyniskt med. När resurserna tryter sliter man ut sig för att kompensera. Många av oss brinner för det vi gör, och blir oundvikligen utbrända. 

Vi befinner oss dessutom i en extraordinär situation. Pandemin framkallar arbetslösa i ena änden, och utbrända i den andra. Resultatet av bägge dessa tillstånd är psykisk ohälsa. Det är symptomatiskt för ett inhumant system. Samtidigt som de rika blir rikare. Notan betalar vi.

Psykvården befinner sig i ett ständigt nedbantningstillstånd. Att få hjälp när det behövs är ett privilegium för den som har råd. Så kan de rika sitta och gråta ut framför en klassfrände när de mår dåligt. Samtidigt som arbetarna blir hänvisade till ”arbetsterapeuter” där man får lära sig att sluta gnälla och börja jobba. Man mår som man tjänar.

Detta är inget nytt, det har alltid varit inneboende i det kapitalistiska systemet, men pandemin har ytterligare förstärkt kontrasterna. Vi kommer att se en ökning av den psykiska ohälsan. Risken är att vi går in i en ny hälsokris när allt är över.

Samtidigt pratas det om marknadshyra. Tvångsförflyttning och hemlöshet är konsekvenserna. Arbetsrätten inskränks för att försätta oss i ett ständigt tillstånd av otrygghet. Totalt utlämnade åt kapitalisternas icke-befintliga välvilja.

Vad är då medicinen? Till att börja med att dela på arbetet. En generell arbetstidsförkortning med bibehållen lön garanterar fler folk i arbete och en minskning av sjukskrivningar när vi som arbetar får tid till återhämtning – det har forskning bevisat. Då kan vi också återfå glädjen till arbetet, känslan av meningsfullhet och allt annat som försvinner när vi blir utbrända. Vi behöver bli av med det inhumana NPM-system som förvandlat oss från sociala, kollektiva varelser till bittra, utbrända budgetslavar.

Vi kan också satsa på att bygga bort bostadsbristen med billiga hyresrätter, vilket både skapar jobb och bostäder åt vanligt folk. Förslagen om marknadshyra ska givetvis kastas i papperskorgen.

Vi måste sätta människovärdet framför marknadsvärdet. Innan det är försent.

Att kapitalismen som system är direkt livsfarligt borde stå klart för alla under denna påfrestande tid. Med reformer kan vi plåstra om de värsta såren – men för att läka helt och säkerställa att inga nya sår uppstår, kan vi inte nöja oss med något mindre än en socialistisk revolution.