Hoppa till huvudinnehåll

Mannen bakom 32 kubanska OS-guld

OS i Paris närmar sig slutet med bland annat boxningsfinalerna. Hemma i Havanna följer den gamle supertränaren Alcides Sagarra Carón matcherna på tv.

Alcides Sagarra Carón i hemmet i Havanna. På fotot tillsammans med den idrottsälskande Fidel som dragit på sig handskarna.
Ricardo López Hevia/Granma

Under 37 år, mellan 1964 och 2001, var den nu 87-årige Alcides Sagarra Carón huvudtränare för det kubanska boxningslandslaget. Han tränade också på klubbnivå flera av boxarna i OS 2004. Facit: 32 OS-guld, 63 VM-titlar för seniorer och 64 på juniorsidan.

Hemligheten, förutom boxare som Teofilo Stevenson (tre OS-guld, tre VM-guld), Felix Savon (3-6), Mario Kindelán (2-3) och många andra, var en tro på systemet, både boxningens och det politiska systemet:

– En idrottsman måste alltid veta vad han representerar. Vi inkluderar humanistisk vetenskap i träningen; att representera kubansk idrott innebär att kämpa för vår flagga och för revolutionen. Därför vinner vi och är boxningen den kubanska idrottens flaggskepp, sade Alcides Sagarra Carón i en intervju i tidningen Granma.

Lennart Bernström var svensk rikstränare mellan 1993 och 2007. Han stötte på Sagarra Carón på många tävlingar:

– När han kom in i omklädningsrummet… då kände man sig liten, säger Lennart Bernström till Proletären.

Bernström gillade den skolade boxningen med rötter i Sovjetunionen, och det gjorde Sagarra Carón också. När Fidel Castro och hans revolutionärer satte stopp för den maffiakontrollerade proffsboxningen och förvandlade de USA-ägda casinona till gym för vanliga kubaner, byggdes den nya boxningen av tränare från Sovjet och DDR: Andrej Tjervonenko och Kurt Rosentil skapade på den revolutionära regeringens uppdrag institutet Escuela de Boxeo i Havanna. Där föddes den moderna kubanska boxningen.

Alcides Sagarra Carón var 24 år när revolutionen segrade. Han försörjde sig som jordnöts- och tidningsförsäljare och som skoputsare. Hans familj hade inte haft råd att låta honom gå ut grundskolan, men efter revolutionen kunde han studera i kapp. Han fick arbete som mekaniker i det nybildade folkhälsoministeriet och på kvällarna gick han till boxningsgymmet. Sagarra Carón led av astma och en läkare hävdade att träningen skulle vara bra för honom.

1964 tog han över som chefstränare för den kubanska boxningen. Resten är idrottshistoria:

– Han var väldigt influerad av den ryska stilen, han fick ju sin tränarutbildning i Sovjet. Jag hade nöjet att få lära av honom när vi (med svenska landslaget) kom över till Kuba; mycket lugn och saklig, inga stora åthävor. Han pratade om basal skolboxning och om försvar, berättar Lennart Bernström. Jag saknar den gamla sovjetiska och kubanska skolan på OS nu.

Sagarra Carón kombinerade sovjet-stilen med det kubanska temperamentet:

– Han tog det bästa från Sovjet och lade till det som kom från Kuba: klimatet, traditionerna, salsan. En boxare som inte kan dansa, han har valt fel sport, säger Lennart Bernström.

Utan egen utbildning gjorde Sagarra Carón boxningen till en vetenskap, enligt maximen om ”the Sweet Science”. Frasen myntades 1813 av en av världens första sportjournalister, britten Pierce Egan. Boxaren, hävdade Egan, måste ta sig an uppgiften på ett vetenskapligt sätt och inte bara gå ut och slå slumpvis. Han måste kunna läsa av sin motståndare och snabbt sätta ihop en framgångsrik strategi för att besegra honom.

Inom tränarstaben uppmuntrade Sagarra Carón kritiska uppfattningar och sökandet efter bättre lösningar.

– I lärandeprocessen är tränare och boxare en enhet. Våra boxare känner sina rivaler och sig själva, tekniskt, taktiskt, fysiskt och psykologiskt. Tränaren ska styra allt detta och förvandla det till en medalj, sade Sagarra Carón till Granma.

– Även om det finns ett mönster att följa så har varje idrottsman sin sociala individualitet, sin karaktär och sina svar på det han ställs inför. I kubansk boxning är det inte en fråga om slumpen utan om samspelet mellan träning och tillämpad vetenskap: pedagogisk och psykologisk.

När det gällde att utbilda tränarna föregick Sagarra Carón med gott exempel: 1992, vid 56 års ålder, tog han en doktorsexamen i fysisk kultur vid universitetet i Havanna.

Sexfaldige svenske mästaren i lätt mellanvikt (71 kilo) Leo Vainonen såg Sagarra-adepten och tungviktaren Teofilo Stevenson boxa på många tävlingar.

– Fruktansvärt bra. Längden, räckvidden… han hade allt, säger Leo Vainonen till Proletären. Han kunde gå en stund och läsa av motståndaren och så bara pang, högern kom och då var det slut. Han utnyttjade sin längd, sin styrka, sin kroppsbyggnad otroligt effektivt. Den kubanska boxningen då var speciell… tränaren förfinade varje boxares egen kapacitet.

Denne Proletärenskribent minns själv några möten med Sagarra Carón och den kubanska boxningen. Bland annat i VM i Reno 1986, då de kubanska boxarna värmde upp inför matcherna med just dans. I omklädningsrummet dansade tungviktaren Stevenson med lätte flugviktaren (48 kilo) Juan Torres Odelin; längdskillnaden var så stor att Torres fick stå på en bänk och dansa. En syn jag aldrig glömmer.

– De kubanska boxarna hade allt, de var starka och hade en enorm kondition… man såg aldrig någon ta slut. De kunde slå hur mycket som helst till sista ronden, konstaterar Leo Vainonen. Men de var också väldigt smarta, de visste hur de skulle hantera de situationer som uppstod. De var skolade att utnyttja sin egen kapacitet maximalt.