Med tung last i Rwanda
Det afrikanska fastlandets mest tätbefolkade land, Rwanda, är beroende av lastbilstransporter, som hindrades under coronapandemin. Journalisten och tidningen Sjömannens tidigare chefredaktör Lennart Johnsson har besökt landet och pratat med lastbilschaufförer – som fick lida av såväl själva pandemin som restriktionerna.
Var femte minut dundrar en lastbil in eller ut genom de öppna grindarna. Platsen är en privat lastbilscentral i östra Afrika i Rwandas huvudstad Kigali.
– Lastbilstransporterna är Rwandas livlina eftersom vi ligger djupt inne i Afrika långt ifrån havet, säger chauffören Joseph Durangota som bor i Kigali.
– Vi kör normalt från Kigali, genom grannlandet Uganda och sedan till hamnstaden Mombasa i Kenya. Nästan allt vi exporterar eller importerar går den vägen. En rundtur brukar ta fyra-fem dagar.
Joseph är en av få chaufförer som öppet vågar berätta om livet som chaufför. Beväpnade väktare står vid ingången till lastbilscentralen och närmar sig direkt när jag börjar ett samtal med en chaufför. Men Joseph bara skrattar åt dem.
– Varför skulle jag vara rädd, säger han. Jag har kört rutten i 36 år och tänker bara fortsätta något år till. Vägarna är ibland bedrövliga och ryggen har tagit mycket stryk med ständig värk.
– Allra värst var det under pandemin. Rwanda och Uganda stängde helt ned. I sex veckor var gränserna stängda så vi inte kunde köra. Men då insåg de styrande att det inte skulle fungera om importen och exporten upphörde. Att vara chaufför denna tid var påfrestande. Varje gång vi kom tillbaka till Rwanda fick vi sitta i ett karantänhotell i en dryg vecka. Jag kunde inte träffa min familj på nästan ett år.
Chaufförer var en utsatt grupp i östra Afrika under pandemin. Många, inklusive Joseph Durangota, fick covid.
– Även om jag var vaccinerad tre gånger var jag ordentligt sjuk i ett par veckor. Rwanda var det land i Afrika som var effektivast och snabbast med att vaccinera befolkningen. Några arbetskamrater blev ännu sjukare än jag och ett par vänner avled av covid.
Under vårt samtal har Jean Ndayambaje som också är chaufför kommit fram. Han nickar instämmande när han hör Joseph berätta om pandemin.
– För mig var det otrolig tungt att inte få träffa min hustru och mitt lilla barn på tio månader. Att vi bara kunde kommunicera via Whatsapp.
Jean har under sina sex år som chaufför ofta kört en annan rutt, med Dar es-Salaam i Tanzania som slutstation.
Den resan brukar ta ett par dygn längre än till Mombasa.
– Chaufförsjobbet är okej och jag trivs bra. Att vara chaffis är ett slags livsstil och bilen blir som en vän. När det gäller att fixa punktering eller annat på den Mercedes som jag länge kört gäller det att vara en riktig allkonstnär.
– Sämst är lönen som borde vara mycket bättre. Jag fick 200 US-dollar i månadslön när jag började och fortfarande är den 200 dollar. Samtidigt har vi en galopperande inflation med kraftiga prisökningar på frukt och grönsaker. Åkeriägaren skyller det uteblivna lönelyftet på sämre lönsamhet efter pandemin.
– Flera chaufförer jag känner har den senaste tiden blivit migrantarbetare, har börjat köra lastbil i Östeuropa där lönerna är högre. Fast jag kan inte tänka mig vara ifrån min familj i många månader.
Flera gånger under vårt samtal gäspar Jean. Plötsligt brister han ut i ett leende och säger:
– Ursäkta att jag verkar trött. Igår fick jag och min hustru vårt andra barn, en underbart söt flicka. Allt har gått bra och idag får mor och dotter komma hem till mig och vår fyraåriga son.
Har Rwanda också påverkats av kriget i Ukraina?
– Din fråga speglar ett typiskt västerländskt perspektiv, svarar Joseph Durangota nästan irriterad.
– Självklart har kriget påverkat Rwanda. Kanske ännu mer än för er européer. Närmare 90 procent av vår befolkning arbetar inom jordbruket. För att få bra skördar är vi beroende av importerad konstgödsel. Brist på konstgödning har bidragit till skenande priser på baslivsmedel.
Det är inte bara pandemin som har varit en stor risk långtradarchaufförer i Östafrika. Hiv och aids är fortfarande vanligt i regionen och chaufförer är en stor riskgrupp. Drygt tio procent av chaufförerna beräknas vara hiv-positiva.
– Innan pandemin fanns det grupper där chaufförer som var hiv-positiva kunde träffas och tillsammans diskutera stigmat kring hiv. Tyvärr upphörde träffarna under pandemin, säger Jean.
Pågår det facklig organisering av chaufförer?
– Vi hade kommit igång att organisera med stöd av Ugandas transportarbetarfack, men pandemin stoppade all facklig verksamhet. Vi hade ingen möjlighet att träffa arbetarna.
Det berättar den facklige aktivisten Sudi Cyimana som anslutit till vårt samtal. Han har tidigare varit chaufför och var fram till pandemin facklig organisatör för Association des Chauffeurs au Rwanda.
Sudi är idag arbetslös då organisationen inte längre kan finansiera hans tjänst.
– Att vara utan jobb är tufft. Jag vill inget hellre än att komma igång att jobba fackligt igen. Behovet av att organisera chaufförer är enormt. Nu är jag mest hemma och hjälper barnen med läxor och ibland är jag med min hustru som säljer grönsaker på en lokal marknad.
Även om Rwanda står inför många problem är de chaufförer jag träffar påfallande stolta över flera saker. De nämner bland annat att idag går nästan alla barn i skolan, att spädbarns- och mödradödligheten har gått ned och inte minst att Rwanda är påfallande rent jämfört med övriga länder i regionen.
Som första land i världen införde Rwandas regering 2008 ett plastförbud och det är kraftiga böter för nedskräpning. Korruptionen är också lägre jämfört med i Uganda eller Kenya.
– Idag är det hårda straff om en rwandisk polis försöker stoppa en bil och kräver mutor för att vi ska köra vidare, säger Joseph Durngota. Däremot händer det ofta att poliser stoppar oss i Uganda och kräver mutor.
– Jag är övertygad om att för att ett samhälle ska utvecklas positivt måste all korruption kraftfullt bekämpas.
Förutom export av bland annat kaffe och te är Rwanda beroende av inkomster från turism. Främst handlar det om exklusiv turism, turister betalar stora summor för att till exempel öga mot öga få möta de utrotningshotade bergsgorillorna. Idag finns det bara drygt 1000 gorillor kvar i världen i Rwanda, Uganda och Kongo Kinshasa.
Innan pandemin stod inkomsten från turism 2019 för nästan tio procent av Rwandas bruttonationalprodukt. Antalet turister det året var över 16 miljoner. Pandemin medförde att antalet turister sjönk drastiskt och återhämtningen har inte kommit igång ordentligt ännu.
En del av turistinkomsterna går till stöd åt bybor som bor intill naturreservaten för att de ska leva i harmoni med djuren. Idag är det ett direkt hot mot bergsgorillorna om inte turisterna återvänder.
För att lära mig mer tillbringar jag en heldag med chauffören och naturguiden Joseph Mugabe. Vi tar oss till Rwandas största nationalpark Akagera, en resa på drygt tre timmar från Kigali.
Resan går igenom mängder med småbyar. Inte i ett enda samhälle ser jag någon plast eller annat skräp på gatorna. Landskapet är bedövande vackert med lummiga kullar överallt.
Joseph Mugabe berättar att han växte upp i Ugandas huvudstad Kampala.
– Jag har rwandiskt och ugandisk medborgarskap. Mina föräldrar lämnade Rwanda några år innan folkmordet 1994. Att jag återkom till Kigali beror på att min flickvän bor här.
Genom att Joseph Mugabe varit chaufför och guide i både Uganda och Rwanda kan han båda ländernas naturparker väl.
– Pandemin har verkligen skapat problem för vår turism. Över en natt försvann nästan alla turister. Förhoppningsvis vänder det snart, hoppas Joseph.
Att det fortfarande är en bit kvar till besöksantalet 2019 känns tydligt när vi i Akagere kör runt på obefintliga vägar i tio timmar. Under denna tid möter vi bara två andra bilar.
Joseph berättar att han är styrelseledamot i en intresseorganisation för turistguider i Kigali. Liksom för lastbilschaufförerna ligger guidernas månadslön på ungefär 200 dollar i månaden.
– Det är viktigt att vi guider slår oss samman för att förbättra villkoren, betonar han.
– Min inspiratör i livet är Bob Marley. Hans musik är min ledstjärna. Den inspirerar till kamp för bättre villkor för oss arbetare.
Då Bob Marley också är en av mina musikaliska husgudar blir det reggae på högsta volym i bilen under den tre timmar långa återresan till Kigali.
Get up, stand up, stand up for your rights.
Don’t give up the fight.