Fotboll och politik i Brexitland
På dagen 40 år sedan Margaret Thatcher blev premiärminister är Proletären i nordöstra England. ”Hon förstörde den här stan. Hon förstörde kolgruvorna och varven och tog allt hopp från unga människor”, säger Yvonne Mill i Sunderland. Sunderland är ett starkt Labourfäste men i lokalvalen straffades partiet för brexitcirkusen i Westminster.
– Ursäkta, en sekund bara!
Bartendern skyndar runt till andra sidan, för att dra en överförfriskad grabb med mord i blicken mot utgången, och jag får snällt vänta på min pint. Det är andra gången på en halvtimme som personalen får ingripa när smockan hänger i luften.
Det är lördag eftermiddag i Sunderland. På puben samsas (nåja) bredaxlade byggjobbare med unga par, slitna alkisar och barnfamiljer som käkar paj och fish and chips.
Tv:n visar Bournemouth – Tottenham. Trots att Bournemouth får spela elva mot nio nästan hela andra halvlek lyckas de inte göra mål förrän på stopptid. Matchen är som känslan i lokalen. Det sömniga spelet blixtrar till korta stunder, som när bråken bryter den avslagna stämningen på puben.
Det är två dagar sedan det hölls lokalval i England, och för första gången någonsin i det starka Labourfästet Sunderland tog såväl högerpopulistiska Ukip som de gröna plats i fullmäktige. Labour, som har haft egen majoritet i stadsfullmäktige sedan dess bildande 1973, gjorde ett historiskt katastrofval och tappade 10 platser, men kan fortsätta styra med 51 av 75 ledamöter.
– De vinner alltid, säger David Johnson som likt de allra flesta inte brydde sig om att gå och rösta.
Hade han gjort det hade Labour ändå fått rösten från den nu 72-årige pensionären som i yrkeslivet körde ut öl för det lokala Vauxbryggeriet – då en viktig arbetsgivare i Sunderland, som gjorde fler än 600 arbetslösa när bryggeriet stängde portarna för 20 år sedan.
David Johnsons sällskap, den pensionerade byggnadsarbetaren Alan Lumley, röstade inte heller i lokalvalet. Han är hårdare i tonen mot politikerna.
– Jag litar inte på någon av dem längre, de bryr sig inte om arbetarklassen. De rika blir rikare och de fattiga blir fattigare i det här landet, oavsett vem som styr.
I folkomröstningen 2016 röstade 61 procent i Sunderland för att lämna EU. Däribland David Johnson och Alan Lumley, som är besvikna på att politikerna i London inte respekterar resultatet.
I lokaltidningen skyller stadsfullmäktiges ordförande också Labours dåliga val på partiet centralt. ”Min magkänsla är att nationella frågor runt brexit fick många Labourväljare att avstå från att rösta på oss. De är inte glada i en stad som röstade för att lämna att vi inte låtit det hända”, säger Labourledaren Graeme Miller till Evening Chronicle.
Jag röstade för att lämna för att det kommer hit för många från andra länder. EU:s inre marknad tar jobben från oss.
Sunderland ligger i nordöstra England, strax sydost om Newcastle, där floden Wear rinner ut i Nordsjön. Här har byggts båtar sedan 1300-talet och Sunderland kallades länge för världens största varvsstad. Under andra världskriget bombade tyskarna staden ihärdigt, då Sunderland producerade mer än en fjärdedel av Storbritanniens handelsflotta.
1978 arbetade fortfarande 7.500 personer på varven men tio år senare stängdes det sista av dem. En av dem som hann få sitt första jobb på varvet var Mark Clark som vi möter på gatan. Det blåser kraftigt från havet men han stannar gärna och pratar.
Mark Clark är arbetslös efter att ha jobbat som rivare sedan varven lades ner. I folkomröstningen röstade han för brexit. Tre år senare är han förbannad över att inget har hänt, och på att konkurrensen från utländsk arbetskraft håller honom arbetslös.
– Jag röstade för att lämna för att det kommer hit för många från andra länder. EU:s inre marknad tar jobben från oss, och nu kan jag inte ens få ett jobb utan CSCS-kort.
I Storbritannien finns en standardiserad yrkes- och säkerhetslegitimation, CSCS, som många byggföretag numera kräver av alla som vistas på byggena. Systemet är initierat av branschen för att få ner olycksstatistiken, men i praktiken betyder legitimationen, om den ens är äkta, inte alls att innehavaren genomgått säkerhetsutbildning.
2015 avslöjade BBC hur utländska arbetare enkelt kunde köpa sina CSCS-kort utan att kunna ett ord engelska. Instruktörerna pekade helt enkelt ut de rätta svaren i säkerhetstestet åt dem.
För Mark Clark, som överlever på 75 pund i veckan i arbetslöshetsersättning, är kravet däremot ett moment 22. Utan jobb har han inte pengar till kortet och utan CSCS-kortet får han inte jobba.
– Det kostar 120 pund att gå kursen, plus 140 pund för en säkerhetskurs och själva korten kostar 20 pund var. De som kommer från andra länder får sina kort av firman och kan gå direkt in på bygget, men var ska en arbetslös få de pengarna från?
Mark Clark säger att han röstat Labour hela livet fram till senaste parlamentsvalet då han röstade på Ukip som vill lämna EU. Han röstade inte i lokalvalen.
– Ha! Bortkastad tid.
Det var bland annat Ukips framgångar i valrörelsen 2015 som fick dåvarande premiärminister David Cameron att lova utlysa en folkomröstning om EU om han vann valet. Väljarflykten från det konservativa Torypartiet till Ukip bromsades, men idag får både Tory och Labour betala för brexitcirkusen i Westminster.
I opinionsundersökningarna inför EU-valet är det Ukips dåvarande partiledare Nigel Farages nya brexitparti som leder stort. En nyligen gjord undersökning visar till och med att brexitpartiet skulle bli större än de konservativa i det brittiska parlamentsvalet, inte bara i EU-valet.
Vi träffar på en besviken konservativ väljare. Sheila Neal, som titulerar sig hemmafru och som alltid röstat Tory, gick inte till vallokalen häromdagen.
– Aldrig. Jag skulle rivit sönder valsedeln. Jag är så besviken på Theresa May och resten av politikerna, så trött på att de ska säga vad vi ska göra. Vi skulle ha lämnat EU för länge sedan.
Elevassistenten Peter Butler, som alltid varit Labourväljare, röstade inte heller i lokalvalet.
– Det här landet är kört. Man vet inte vem man ska rösta på längre. Politikerna lovar massor fram tills att de kommer till makten.
Han håller med Sheila Neal om EU.
– Vi röstade för att lämna, så vi borde bara lämna. Utan någon deal!
Politikerföraktet går igen hos de flesta vi pratar med, liksom bestämda om än inte alltid glasklara uppfattningar om EU. En manlig städare, som gissningsvis har sina politiska sympatier långt ut på högerkanten, pratar storslaget om hur Storbritannien ska återgå till fornstora dagar om bara brexit blir verklighet.
Inte särskilt konstigt heller i det forna imperiet, där arbetarklassen i decennier matats med såväl nyliberal som nationalchauvinistisk propaganda i, milt uttryckt, vulgära kvällstidningar. Ett typiskt namn på en tidningskiosk i centrum är ”News and Booze” (Nyheter och sprit). Varsågod, skölj ner propagandan med några cider, gurgla och svälj.
Men inte alla bryr sig om politikerna. Undersköterskan Natalie Waites, som leker med sina barn på köpcentret – några meter från arméns rekryteringskontor – säger att hon aldrig har funderat på brexit och hon röstade varken i folkomröstningen eller några andra val.
När vi är i Sunderland är det på dagen 40 år sedan Margaret Thatcher blev premiärminister. Yvonne Mill, pensionerad juridisk rådgivare, är väl medveten om årsdagen.
– Hon förstörde den här stan. Hon förstörde kolgruvorna och varven och tog allt hopp från unga människor. Vi har aldrig återhämtat oss, säger Yvonne Mill medan hon försöker hålla ordning på barnbarnen.
Yvonne Mill röstade på Labour i parlamentsvalet och i folkomröstningen för att stanna i EU. Hon menar att högerpopulister som Farage lurade folk att rösta för brexit.
Mark, som är kommunal renhållningsarbetare, ger henne delvis rätt. Han röstade för att lämna EU men tycker inte att han var tillräckligt insatt och är inte helt säker på att han skulle göra likadant igen.
– Media låter dig bara veta vad de tycker att du borde veta. Det var mycket hets om invandrare och att göra Storbritannien ”great” igen, säger Mark som vill inte uppge sitt efternamn eftersom det kan vara känsligt att prata om brexit.
Det säger något om hur brexitdebatten polariserat det brittiska samhället och skär också genom klasserna, även om arbetarklassen i stort röstade tydligt för att lämna.
Mark pekar på en annan aspekt, som är relevant också för Sverige: EU-motståndet är starkare bland dem som har något att jämföra med.
– Många äldre röstade för brexit, för de minns när vi hade egen industri och mycket mer jobb här uppe.
Marks morfar jobbade i gruvan. Vid sidan av varven var kolgruvorna länge den viktigaste arbetsgivaren i Sunderland, men Thatchers regering förde, och vann till slut, ett brutalt krig mot gruvnäringen. 1993 bommades den sista gruvan igen. Då var arbetslösheten bland män i Sunderland 22 procent, dubbelt så hög som i resten av landet. Idag är den lägre men proportionerna fortfarande desamma.
Ovanpå den sista gruvan som stängde står sedan 1997 Sunderlands hemmaarena Stadium of Light. De senaste åren kan inte heller fotbollsklubben beskyllas för att ha spridit mycket ljus över Sunderland, även om de nu har chans att kvala sig upp till Championship.
För att förhoppningsvis se högklassig fotboll tar vi bussen till Newcastle, som ikväll möter Liverpool i den sista hemmamatchen för säsongen.
Några gator ner från St. James’ Park ligger Newcastle Labour Club, en stor arbetarpub vars namn inte har med Labourpartiet att göra. Där möter vi Paul Garvin och John Morgan som laddar inför matchen. De kommer från olika städer och håller på olika lag men framhåller att de har mer gemensamt än som skiljer dem.
– Jag har kompisar som hatar Liverpoolfans, men jag säger alltid att Newcastle och Liverpool är två arbetarstäder, med samma sorts folk och samma sorts humor, säger Paul Garvin som jobbar som processoperatör på en fabrik i en förort till Newcastle.
– I båda städerna älskar man sin fotboll. Och alldeles för länge har både nordväst och nordöst dragits ner av den snobbiga överklassen nere i London som gått på sina fina skolor. De bryr sig bara om sin egen sort.
Paul Garvin röstade för brexit och är less på turerna i London.
– Politikerna i Westminster är överbetalda och underarbetade. De är bara intresserade av vad som är bra för dem, inte av vad som är bra för arbetarklassen. Jag tycker inte det borde vara någon deal med EU överhuvudtaget. Varför ska vi betala för att lämna något som vi inte vill vara med i?
Kompisen John Morgan, som kör post åt en advokatfirma i Liverpool, röstade däremot för att stanna i EU. Det gjorde 58 procent i Liverpool, som sticker ut som en arbetarstad i norr som röstade för att stanna. Anledningen är att olika projekt i Liverpool fått EU-pengar för att rusta upp de centrala delarna av stan.
– EU har gjort mer för staden Liverpool än vad någon brittisk regering har gjort. Men politikerna borde respektera resultatet och vi borde ha lämnat, det var det landet gav uttryck för i ett demokratiskt val.
Paul Garvin tvivlar på att brexit kommer att bli verklighet.
– Jag tror att det till slut kommer att bli en ny folkomröstning och att folk har blivit så skrämda av vad som kan hända att de röstar för att stanna.
Han sätter inget större hopp till Labours ledare Jeremy Corbyn.
– Vet inte vad man ska tänka om honom. Jag tror att han mest bara säger de rätta sakerna för att komma till makten.
I år är det 30 år sedan Hillsborough, där 96 Liverpoolsupportrar miste livet och beskylldes av polisen för att själva ha orsakat katastrofen. John Morgan bär en nål med kampanjsymbolen som kräver rättvisa för de 96. Han har definitivt inget till övers för Thatcher.
– Jag är väldigt glad att hon är död och begraven, men hon borde ha fått stå till svars för sina brott. Hennes politik förstörde Liverpool och det var hon som var högst ansvarig och sa till polisen att ljuga om Hillsborough, säger John Morgan och börjar glatt sjunga på väg mot matchen:
– Maggie’s in the mud, Maggie’s in the mud…