Kommentar: Mediehus i statens tjänst

Om misstankarna stämmer är det en minst sagt tidstypisk källa till de läckta dokument från Pentagon som blev en världsnyhet häromveckan. 

Inte är det någon Chelsea Manning eller Edward Snowden som vill visa upp för världen vilka ljusskygga metoder som USA:s militär och underrättelsetjänster använder. Och inte heller är det någon missnöjd karriärist till yrkesmilitär som inte fått den befordran han ville ha.

Nej, den som FBI arresterade för två veckor sedan, misstänkt för att ha spridit hemligstämplade dokument, är den 21-årige Jack Teixeira. En yngling från flygvapnets nationalgarde som ska ha delat med sig av dokumenten på Discord, en digital plattform som används av ungdomar som ägnar mycket tid åt att spela dataspel.

Anledningen ska inte heller ha varit ädlare än att Teixeira ville imponera på några andra unga spelare med vad han kunde komma åt. De ska ha haft ett gemensamt intresse av vapen, militärutrustning och dataspel. Men intresset av den amerikanska militärens hemligheter förefaller ändå ha varit begränsat i gruppen, så det dröjde några månader innan det uppdagades vad Teixeira laddat upp i deras gemensamma gruppchatt.

Så lyder åtminstone den version som sprids av uppburna västerländska medier som New York Times, Washington Post och brittiska The Guardian. Men som den skotske människorättsaktivisten och tidigare diplomaten Craig Murray påpekar i ett blogginlägg ser vi också i fallet Teixeira hur de stora medierna gjort en helomvändning i synen på visselblåsare det senaste decenniet – efter att Julian Assange förföljts av USA i 15 år och tynar bort i brittiskt fängelse i väntan på att utlämnas och ställas inför rätta för spioneri.

Edward Snowden fick 2013 hjälp av det Assange-startade Wikileaks med att fly från USA för att kunna publicera sina avslöjanden om USA:s rutinmässiga massövervakning i nyss nämnda tidningar. Nu hjälper istället New York Times till med att spåra Teixeira, tillsammans med det i väst så omhuldade journalistnätverket Bellingcat, som har kopplingar till både amerikansk och brittisk underrättelsetjänst. 

Anledningen är inte att hjälpa Teixeira publicera hemligstämplade uppgifter – eller själva fråga honom om hans bevekelsegrunder – utan de gör helt enkelt en del av jobbet åt den federala amerikanska polisen FBI.

Frågan är också hur svenska medier skulle agera idag, efter att riksdagen för ett halvår sedan röstade igenom lagen om utlandsspioneri. Lagen gör det straffbart för visselblåsare, journalister och ansvariga utgivare att avslöja hemliga uppgifter som ”kan skada Sveriges förhållande till någon annan stat eller en mellanfolklig organisation” – läs Nato.

Vad gäller Sverige förresten är det värt att nämna att efter Snowdens avslöjanden 2013 lade Sverige och Storbritannien som enda EU-länder in sitt veto mot att Washington skulle behöva förklara sitt spioneri inför EU. 

Då var Carl Bildt utrikesminister. Tio år senare är det Bildts partikamrat Tobias Billström som har den posten när Sverige gör det straffbart att avslöja hemligheter om de hotar skada samarbetet med USA och Nato.

Nu finns i alla fall Teixeiras läckta dokument på internet, varav vissa sannolikt är modifierade. Det framstår som klart att åtminstone många av dem är äkta, däremot är det omöjligt att veta om uppgifter i dokumenten ändrats av den ena eller andra anledningen.

Flera kritiska kommentatorer har också påpekat att de allra flesta av uppgifterna som kommit ut snarast är smickrande för USA:s underrättelsetjänster – som hur bra koll de enligt dokumenten har på de högsta ryska militära kretsarna.

Bland det som kommit fram är en del också rena självklarheter – som att USA spionerar på sina egna allierade, som Sydkorea och Israel. Craig Murrays liknelse runt skrällhalten i de avslöjandena är för träffande för att inte upprepa den: Det är pinsamt som i att det är pinsamt om någon publicerar bilder av dig när du sitter på toaletten, det är inte som att någon trodde att du inte går på toaletten, skriver Murray.

En intressantare uppgift är då att den israeliska säkerhetstjänsten Mossad ska ha underblåst de pågående protesterna mot premiärminister Benjamin Netanyahu och hans försök att inskränka Högsta domstolens makt i Israel.

En annan potentiell skandal är den om att flera Natoländer ska ha specialstyrkor på plats i Ukraina. Men också där kan man fråga sig vem som tjänar på att siffrorna är så pass blygsamma. 

Enligt ett dokument som är daterat den 13 mars i år ska Storbritannien ha 50 specialstyrkor inne i Ukraina, Lettland 17, Frankrike 15, USA 14 och Nederländerna en enda. Det verkliga antalet är omöjligt att veta, och består troligtvis till stor del av styrkor som är inhyrda av underleverantörer till Pentagon – som sedan krigen i Afghanistan och Irak till stor del privatiserat sin krigföring.

New York Times skrev också redan i juni förra året om hur CIA har personal på marken i Ukraina.

I ett annat av dokumenten uppges mellan 124.500 och 131.000 ukrainare ha dödats eller skadats i striderna, och för Ryssland bedöms samma siffra vara mellan 189.500 och 223.000. Men också här är det omöjligt att veta de verkliga siffrorna då båda sidor har intresse av att sprida desinformation om sina förluster.

Oavsett är det mycket möjligt att det är precis som det berättas i New York Times och de andra jättarna, att det är en militärt intresserad missnöjd yngling som mest velat skryta inför kompisarna med informationen han har tillgång till. Det gör inte förändringen i mediehusens förhållningssätt till de som avslöjar hemligstämplad information mindre uppenbar.

I en tid när BBC klagar på att kallas statligt stödd media på Twitter, visar New York Times och Bellingcat hur även de privatägda mediebolagen (och förment oberoende journalistnätverk som Bellingcat) står till den amerikanska statens förfogande när det gäller.

Medan Julian Assange sitter inspärrad och riskerar dömas till 175 års fängelse för att ha avslöjat USA:s krigsbrott i Afghanistan och Irak.