Krönika: Min generations Vietnam
Irakkriget blev ett politiskt uppvaknande för många ur min generation.
Det var dagen då USA bombade Bagdad. Det har gått 20 år, men jag minns det som igår. Jag gick i gymnasiet. Vi satt i klassrummet och läraren rullade in tjock-tv:n. Vi såg bomberna falla och eldmolnen sträcka sig mot skyn. Så tyst som det var i klassrummet då hade det nog aldrig varit innan.
En kille med irakiskt påbrå började gråta. Han reste sig upp och pekade på tv:n, där de nu visade irakiska ambulanser och polisbilar susa runt i den angripna huvudstaden. Han ville att alla skulle lägga märke till hur moderna polisbilarna var. Det var viktigt för honom.
”Där ser ni, det är inget luffarland! Det är inget fattigt land! Det är som vilket land som helst!”, ropade han med tårar i ögonen. Han ville väl på något sätt säga att det kunde varit du och jag där nere i eldhavet.
Veckorna innan invasionen hade präglats av enorma demonstrationer världen över. I Sverige var opinionen stark. I Stockholm demonstrerade omkring 100.000 mot det stundande kriget. I Göteborg omkring 20.000. Demonstrationerna fortsatte, med tusentals personer, vecka ut och vecka in.
Det blev ett politiskt uppvaknande för många ur min generation. För en del även början på ett livslångt engagemang för fred och rättvisa. För andra var det bara ett opportunt tillfälle att visa upp sig och ”ta ställning” i tidens poppisfråga. Så som det ofta är.
Ibland känns det som att det är större skillnad mellan 2003 och idag än vad det var mellan 2003 och ”Vietnamtiden”.
Det drogs paralleller till Vietnamrörelsen som svept genom Sverige tre årtionden tidigare. Även om en del Vietnamrörelse-veteraner nog skulle säga att demonstrationerna var bättre på deras tid och att vänsterorganisationerna var bättre på att kanalisera motståndet och väcka intresse för de socialistiska frågorna och så vidare och så vidare…
Ibland känns det som att det är större skillnad mellan 2003 och idag än vad det var mellan 2003 och ”Vietnamtiden”. Det är svårt att föreställa sig en 100.000-hövdad demonstration i Sverige nu. Kanske 50.000… om det är för klimatet. Och det är bra väder. Och Greta lovar att uppträda med 1cuz. Men inte mot något krig. Inte ens Ukrainakriget. Och sorgligt nog inte mot det stundande Natointrädet heller.
Åh herregud… nu låter ju jag som en bitter FNL-gubbe. Historien upprepar sig, först som tragedi, sedan som fars.