Ledare: Nådepengar till kommunerna

I förra veckans regeringsförklaring deklarerade statsminister Ulf Kristersson att: ”I höstens budget kommer vi att prioritera välfärden. Vi tillför resurser för att hjälpa kommuner och regioner att klara sig igenom den svåra ekonomiska tid som Sverige befinner sig i.” 

Endast tre dagar senare visade det sig att han stod i kammaren och ljög. Då höll nämligen hans moderata finansminister Elisabeth Svantesson presskonferens ihop med representanter från regeringsunderlagets tre övriga partier. Under presskonferensen stod det klart att den borgerliga regeringen varken prioriterar välfärden eller tillför resurser för att kommuner och regioner ska klara sig.

På sedvanlig politikerprosa presenterades en så kallad satsning där välfärden ska få mer resurser i form av ökade statsbidrag med tio miljarder kronor samt riktade statsbidrag på under sex miljarder. Dessa pengar är inte närheten av att täcka de enorma underskott som finns i våra kommuner och regioner. 

Samtliga Sveriges 21 regioner kommer att gå med underskott i år. Prognoserna från Sveriges kommuner och regioner, SKR, för hur stora underskotten blir har skruvats upp under hela året och ligger just nu på 20 miljarder kronor. 

Kommunernas underskott beräknas till tolv miljarder. För nästa år säger prognosen att regionerna kommer ligga kvar på drygt 20 miljarder i underskott medan kommunerna kryper ned mot sju miljarder i underskott. Men då ska man veta att nästa ekonomirapport från SKR kommer om en månad och där pekar allt på att prognoserna kommer att justeras ytterligare, och det till det sämre.

Regeringens påstådda satsning på välfärden utgör endast nådepengar som något lindrar den nöd som välfärden befinner sig i. Statsbidragen är varken indexerade eller räknas upp med inflationen utan de är nominellt oförändrade från år till år. De urholkas över tid i takt med att priser, löner, räntor, invånarantal och befolkningskaraktär förändras.

Det senaste året har inflationen legat på närmare tio procent, och jämfört med sedan inflationskurvorna började peka uppåt för två år sedan betydligt mer än så. Hade statsbidragen varit inflationssäkrade hade kommunernas och regionernas statsbidrag varit betydligt högre än den ”satsning” som regeringen nu låtsas göra. Enligt SKR:s chefsekonom Annika Wallenskog skulle årets generella statsbidrag varit 11,5 miljarder högre om staten stått för samma välfärdsåtagande i år som förra året.

Borgarregeringens påstådda satsning på välfärden innebär alltså 1,5 miljarder kronor mindre i generella statsbidrag jämfört med vad staten sköt till förra året. Det kan inte beskrivas på annat sätt än som ett stort bedrägeri, som en direkt lögn inför svenska folket och som ett stort svek mot välfärden.

Regionernas och kommunernas utsatta ekonomiska läge, som kommer av inflation, prisökningar och ökade räntor, kan inte hanteras genom att statsbidragen justeras upp till samma nivå som tidigare år. Det måste till höjda nivåer. Statsbidragen måste öka rejält och de ska vara generella.

Staten behöver ta ansvar för den situation de varit med att skapa, där vård, skola och omsorg under decennier svikits av politiker som ständigt gynnat och ökat den privata sektorn på den offentliga sektorns bekostnad. Med skenande klassklyftor som följd. Året före Sveriges inträde i EU arbetade 44,7 procent av alla förvärvsarbetande inom offentlig sektor. 2021 hade denna andel sjunkit till 32,4 procent.

Sedan EU-inträdet har högerpolitiken blivit lagfäst. En enorm omläggning av det gemensamma har skett till förmån för det privata. 

De kollektiva systemen har ersatts med individuella marknadssystem där allt som kan avregleras och privatiseras ska avregleras och privatiseras. Posten, järnvägen, telefonin, apoteken, elen, skolan, sjukvården. Kvar finns en ihålig schweizerost som ståndaktiga välfärdsarbetare i en ojämn kamp försöker täppa till hålen i. 

Det har blivit allt svårare för välfärdens arbetare att hålla näsan över vattenytan. Nu går det inte längre. Välfärden står inför en situation som inte kan beskrivas på annat sätt än som en systemkollaps.

Regeringens nådepengar kan sättas i relation till behoven inom till exempel skolan. Fackförbundet Sveriges Lärare räknar med att enbart skolan behöver 28 miljarder extra i år och nästa år.

I det läget står såväl statsministern som finansministern och skolministern och ljuger svenska folket rakt upp i ansiktet och låtsas som ingenting. Det ska inte bli en välfärdskris, basunerar Elisabeth Svantesson ut på sin presskonferens. Men det är just vad det blir med hennes och borgarnas politik. De lämnar helt enkelt välfärden i sticket.

Tidöpartiernas prioriteringar handlar istället om militarism och ökade klassklyftor. Redan nästa år kommer Sverige uppfylla Natos önskan om att två procent av BNP ska gå till militären. Nästa år ökar försvarsbudgeten med hela 27 miljarder. Tidöpartierna går även fram med ett nytt jobbskatteavdrag till en kostnad av elva miljarder och ännu ett miljardregn blir det över de välbärgade som får fördubblade nivåer i rot och rut-avdrag.

Till militär upprustning, pigor till överklassen och skattesänkningar finns det pengar, men till skola, vård och omsorg finns det inget mer än lögner och väntande stålbad.

Det är inte lätt att vända på utvecklingen. Men det måste ske. 

Varje underskott och varje nedskärning måste mötas av protester. Anställda inom regioner och kommuner behöver höja sina röster och kräva sin rätt i en försvarskamp för välfärden. 

Drabbade kommuninvånare får ta till gatans parlament och inte ge sig förrän välfärden är finansierad och på en nivå som täcker behoven. Varför inte låta denna välfärdens försvarskamp samlas kring parollen ”gamla och sjuka ska vi inte svika – öka, öka skatten för de rika”?