Proletären på VM i Argentina 1978: När svenskarna ställde upp för generalernas propaganda
Fotbolls-VM i Qatar är utskällt och kontroversiellt. 1978 spelades ett minst lika kontroversiellt VM i Argentina, där fascistjuntan styrde. Då skickade Proletären reportern Olle Minell att rapportera på plats från Buenos Aires. Här återpublicerar vi en artikel från juni 1978, då de svenska förbundshöjdarna spelade med i de argentinska generalernas propagandaoffensiv.
Den här artikeln publicerades först i Proletären nr 41, 21-23 juni 1978 – och återpublicerades på proletaren.se den 9 december 2022.
Jag har tidigare skrivit och omvittnat att fotbolls-VM är ett oerhört propagandavapen i händerna på den fascistiska militärjuntan.
Hur oerhört stor genomslagskraft denna propaganda har fick jag kännedom om förra lördagen då jag bevistade en tillställning där den svenska VM-ledningen överlämnade gåvor till general Merlo, högste chefen för fotbolls-VM.
Genom ett av de otaliga pressmeddelanden som spottas ut från presscentrat fick jag reda på att Merlo skulle ta emot den svenska VM-ledningen. Pressen var välkommen. Det här kunde vara intressant, tänkte jag.
Strax före fyra infann jag mig utanför stadshuset i Buenos Aires. Jag gick in. I foajén stod en högt uppsatt VM-general, dock inte Merlo, med en svensk tolk. Denne reslige fascist hade en enorm bröstkorg, som såg ut att börja direkt under hakan och sluta nere vid knäna. De var på väg ut för att ställa sig i dörren och agera mottagningskommitté för den svenska delegationen. Jag vände och följde efter.
Några andra journalister från Sverige såg jag inte till. Däremot fanns det gott om kollegor från de latinamerikanska länderna.
BILD: I Buenos Aires intervjuade Olle Minell också landslagets och Malmö FF:s Roland Andersson, som var väl medveten om vad det var för regim som VM gjorde reklam för. Roland Andersson var starkt kritisk till förbundskapten Åby Ericsons uttalanden om att han inte sett några problem i landet utan uppfattade det som att argentinarna var lyckliga och hade det bra.
Jag förmodar att sådana här arrangemang intresserar sig inte sportjournalisterna i Sverige för. Då kanske de skulle tvingas skriva något annat än sina idolreportage. Men de har ju sin fotboll som de verkar ha kört in huvudet uti, för något annat än läderkulans turer på den gröna mattan vägrar de skriva om.
Jag gick fram till den svenska tolken och frågade om jag fick ta några bilder när den svenska delegationen anlände. Hon frågade i sin tur höjdaren som var direkt underställd militärjuntan och som med sin stora kroppshydda täckte hela dörröppningen till stadshuset. Han nickade jakande på ett avmätt sätt.
Några minuter efter fyra anlände de svenska representanterna i en taxi. Den fick stanna mitt ute i gatan eftersom ingången till stadshuset var blockerad av två Ford Falconbilar. De stod parkerade så tätt att man kunde tro de var sammansvetsade.
I varje bil satt det fyra allvarsamma män med putande kavajer. De försökte se ut som om de inte existerade. Men lika klart som zebrans ränder framträder syntes det att dessa män utgjorde en del av en bevakningsstyrka.
Ur taxin klev svenskarna Tore Brodd, Lennart Johansson och Lars Appelqvist. I hasorna på dessa kom den svenske ambassadören Wollter.
Det blev handskakning och utbytande av artighetsfraser i dörren. Därefter vände sällskapet och gick in i byggnaden. Jag och de andra journalisterna travade efter lagom för att se general Merlo ansluta sig till gruppen. Han tog kommandot och visade in den svenska delegationen i ett speciellt rum dit inte vi fick tillträde.
Vi journalister blev hänvisade till ett annat rum. Genom stora marmorklädda pelargångar gick vi för att komma dit. Jag slog mig ner i en mjuk skinnfåtölj. Vi var ett sextiotal journalister och fotografer i rummet. Vad jag kunde se var jag ensam europé. Alla de andra kom från Brasilien, Uruguay men framför allt från Argentina
I drygt en halvtimme fick vi vänta innan general Merlo var klar med den svenska delegationen och sina taskspelarkonster. Jag såg mig omkring i rummet. Det var ganska stort och högt i tak. Framför mig hängde en jättestor spegel med den svenska och den argentinska flaggan prydligt på varsin sida. I spegeln kunde jag se de stora gnistrande kristallkronorna i taket liksom det väldukade bordet mitt på golvet.
Ur högtalare strömmade svenska toner. Det var Evert Taube som sjöng om Fritiof och Carmencita. Det här såg ut att arta sig till ett riktigt propagandanummer.
Och mycket riktigt. Dörrarna slogs upp och fram till bordet dansade general Merlo och den svenska delegationen med efterföljande ambassadör. Alla vi journalister rusade också fram. Glas bars fram och fascisten Merlo, militärjuntans representant började tala.
– Vi ber att få hälsa er hjärtligt välkomna hit till Argentina. Det är till er ära som vi har dukat detta rikliga bord. Vi hoppas att arrangemangen här runt fotbolls-VM ska vara till er belåtenhet.
På den svenska landslagstruppens vägnar svarade Tore Brodd:
– Vi från Sverige har absolut ingenting att klaga på. Vi trivs alldeles utmärkt. Här är de bästa tänkbara arrangemang. Allting flyter bra och bättre kan det knappast bli. Arrangemangen är minst lika bra som i Västtyskland 1974. Enda skillnaden är att det är mer folk här. Och landet ser ut att vara mycket trevligare idag än vid mina två tidigare besök.
De höjer sina glas och skålar. Tv-kamerorna surrar, fotografernas kameror klickar ljudligt och blandas med raspandet från journalisternas ivriga skrivande.
Bilden är fulländad. Här står den svenske ledaren Tore Brodd, utan att blinka, och strör rosor och lovord över militärjuntans arrangemang av fotbolls-VM och landet Argentina. Detta inför ett sextiotal latinamerikanska journalister.
Bättre propaganda kan den fascistiska militärjuntan inte önska sig när de kan föra ut sådana här uttalanden i tv, radio och press från utländska besökare.
Sedan hugger alla för sig av det dukade bordet. Ett gäng journalister tar hand om general Merlo och ett annat om Tore Brodd. Det verkar mycket välplanerat alltsammans. I drygt en halvtimma gör journalisterna intervjuer med de två.
Jag hänger med som ett häftplåster på Tore Brodds rygg för att inte gå miste om något. Han får mest svara på fotbollsfrågor. Men för en tidning från norra Argentina strör han åter sitt beröm över arrangemangen, det vänliga mottagandet och hur fint landet Argentina nu såg ut att vara.
Jag tyckte att det var något av det mest fruktansvärda jag någonsin fått höra. Tore Brodd visste att det han sade skulle citeras av många tidningar, radio och tv skulle ta upp det. Det skulle bli en oerhörd propagandavinst för militärjuntan.
Ändå hade han mage att stå här och smickra dessa fascister utan ett kritiskt ord. Hur kan en man, som säger sig vara socialdemokrat, sjunka så djupt och så öppet spela med i skådespelet?
När alla hade fått sina intervjuer klev jag fram och knackade Tore Brodd på axeln och frågade honom hur han kände det att låta sig bli så utnyttjad som han nyss blivit.
– Det känns inget speciellt. Jag talar bara om vad jag har sett, inget annat. Och det jag har sett är perfekta arrangemang, vänliga människor. Läget verkar ha blivit mycket bättre i Argentina. Något annat vill jag inte uttala mig om. Jag ser det hela fotbollsmässigt. Om de gör propaganda av det här så är det deras sak.
Helt kallt slår han fast detta utan att ägna en tanke åt att han används som slagträ av militärjuntan mot det förtryckta argentinska folket. Någon solidaritet i handling står inte att finna.
Efter cirka en timma bröt svenskarna upp. De var klara med sina drängtjänster åt militärjuntan. Alla hade skrattat och mått gott under visiten. Mat och dryck och trevliga ansikten, precis som det brukar när den svenska truppen träffar människor här nere i Argentina. De hade varit i fascisternas kammare.
Dessa herrar har sjunkit så djupt man kan komma.
De är mycket medvetna om situationen för den argentinska befolkningen. De vet att det dagligen förekommer terror och förföljelse.
Det är inte obekant att Argentina idag styrs under krigslagar av en fascistisk militärjunta och att den ekonomiska situationen för den argentinske arbetaren är i det närmaste ohållbar. Trots att de känner till detta så ställer de upp på ett sådant här hänsynslöst propagandajippo som enbart är till för att popularisera fascismen i Argentina. Det är ruttet rakt igenom.
Först nu står det helt klart för mig vad fotbolls-VM verkligen betyder för militärjuntan.
Den propaganda som Tore Brodd med flera villigt ställer upp på, är oerhört viktig i själva Argentina. Tv och radio sänder fotbolls-VM morgon till kväll, tidningarna är fullproppade med olika slags referat.
De styrande fascisterna försöker ena nationen bakom det argentinska fotbollslandslaget för att på så vis försöka passivisera arbetarklassen och dölja klassmotsättningarna.
Efter att ha sett föreställningen med general Merlo och Tore Brodd i huvudrollerna och alla de juntavänliga journalisterna som sufflörer så förstår jag att detta var planerat in i minsta detalj.
Och återigen hade jag bevittnat ett svek och bedrägeri mot den argentinska arbetarklassen och det förtryckta folket, återigen var det representanter för den svenska truppen som spelade med i det av fascisterna regisserade skådespelet.
