Ledare: När våldet triumferar

Den 4 april har det gått 50 år sedan medborgarrättskämpen Martin Luther King mördades. King har närmast fått en helgonstatus för sin icke-våldslinje och för sin kamp i USA mot rasismen och segregationspolitiken. Svensk media lär svämma över av hyllningar av Martin Luther King på årsdagen.

Det är en ljudnivå som står i skarp kontrast till den tystnad som omger massakern i Palestina den 30 mars. Till skillnad från när King marscherade för medborgarrätt och mot rasism var det inte vattenkanoner och batonger som mötte den mångtusenhövdade demonstrationen.

Den fredliga marschen möttes av brutalt våld. Israeliska pansarvagnar och soldater sköt skarpt rätt in i folkmassan. 16 människor dödades direkt och ytterligare två har dött av skadorna sedan dess. Uppåt 1400 människor skadades. Det handlade ofta om rena avrättningar när krypskyttar pricksköt obeväpnade demonstranter. 

Trots det besinningslösa våldet är det skrämmande tyst i Sverige. Tystast av alla är statsminister Stefan Löfven. 

Kom ihåg Olof Palmes tal vid USA:s julbombningar av Hanoi 1972. Palme sa att man måste kalla saker för vad de är och stämplade bombningarna som ”ett illdåd” och ”en form av tortyr”. Han sa att det ”man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk”. Därefter räknade Palme upp exempel från historien där våldet har triumferat: ”Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka”. Och avslutade med att konstatera att nu har ännu ett namn fogats till raden: ”Hanoi julen 1972”.

Palmes tal väckte ramaskri bland reaktionärer och ledde till en diplomatisk kris mellan Sverige och USA. Men Palme stod på sig och det är på grund av detta mod som han är ihågkommen. I skuggan av Palmes tal 1972 framstår Stefan Löfven precis så ryggradslös som han är när vi kan konstatera att våldet har triumferat på nytt.

Marschen den 30 mars hölls till minne av de sex palestinier som mördades av israelisk polis när de 1976 genomförde en fredlig protest mot stölden av palestinsk mark.

Just i år var marschen samtidigt inledningen på en 45 dagar lång icke-våldskampanj som ska sträcka sig fram till i mitten på maj. Då är det 70 år sedan den stora katastrofen, Al Nakba, då den stora etniska rensning som ligger till grund för staten Israel genomfördes. 

Som present till Israels 70-årsfirande har Donald Trump annonserat att USA ska flytta sin ambassad till Jerusalem. Föga förvånande har också USA lagt in sitt veto mot beslutet i FN:s säkerhetsråd om en oberoende utredning av fredagens massaker.

Trumpsregimens beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad är dödsstöten för den så kallade fredsprocess under USA:s ledning som pågått i 40 år. Denna ”fredsprocess” har i praktiken inneburit att under falskt prat om en tvåstatslösning ge Israel frikort att sakta men säkert undergräva alla möjligheter till en självständig palestinsk stat. 

Israel är och har alltid varit en kolonial och rasistisk statsbildning. Det är en stat byggd på etnisk rensning och på en sionistisk ideologi från 1800-talet.

Israel har aldrig varit intresserade av någon tvåstatslösning. Den sionistiska makten, oavsett vilka partier som suttit i regeringen, är endast intresserad av att fullfölja den etniska rensning som påbörjades 1948. 

Israel är och har alltid varit en kolonial och rasistisk statsbildning. Det är en stat byggd på etnisk rensning och på en sionistisk ideologi som hör hemma i kolonialismens 1800-tal. Istället för ett demokratiskt Palestina byggt på medborgarskap bygger sionismen på den reaktionära nationalismens ”ett folk, en nation”.

Premiärminister Benjamin Netanyahu och Israel har idag sina starkaste stödjepunkter i Europa och USA inom avgrundshögern, bland Hitlers andliga och politiska arvtagare. Det är inte förvånande. Det är tvärtom helt logiskt. 

Massakern den 30 mars är bara ett illdåd i raden. Det israeliska förtrycket mot palestinierna kan bara liknas vid ett smygande folkmord. Ständigt militärt våld går hand i hand med en målmedveten förstörelse av det palestinska samhällets livsnödvändiga strukturer. Det palestinska folket ska svältas ut, berövas allt framtidshopp och alla överlevnadsmöjligheter.

Den USA-ledda fredsprocessens tvåstatslösning har framställts som ett sätt att förhindra det smygande folkmordet. I praktiken har det blivit precis tvärtom och därför är tvåstatslösningen död. 

Den enda hållbara lösningen är ett fritt och demokratiskt Palestina, med lika rättigheter för alla dess invånare, oavsett etniskt ursprung eller religion och inkluderande de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. En sådan lösning innefattar givetvis människor av judiskt ursprung och tro, men den har ingen plats för sionismen.

Det palestinska folkets kamp är en del i samma kamp som Martin Luther King förde mot rasism och förtryck. Det var därför Nelson Mandela kallade Palestinas kamp för ”vår tids största moraliska fråga”.

Huruvida en sådan kamp ska föras genom icke-våld eller om det kräver att de förtryckta använder den rätt till våld som till och med FN erkänner, det är en fråga om taktik. 

Massakern i fredags visar med all önskvärd tydlighet att de israeliska förtryckarna är inställda på våld. Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka och Hanoi. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.

Nu fogas ett nytt namn till raden: Gaza den 30 mars 2018.