I Nordvästra Vietnam ligger den lilla staden Dien Bien Phu. Staden ligger i en stor och avlång dalgång inramad av höga berg, inte långt från gränsen till Laos. I dag bor det cirka 55.000 invånare i staden, jämförbart med bohuslänska Uddevalla.
Nyligen var vi på resa i Vietnam och då blev en sportbar i Hanoi något av ett favorittillhåll. Där arbetade ett antal trevliga och energiska vietnameser i 25-årsåldern. Vid tillfälle berättade jag att vi var på semester men att jag även skulle skriva en artikel om slaget vid Dien Bien Phu 1954, som vi just hade besökt. De blev eld och lågor.
De berättade om sitt lands historia och betonade att vietnameserna var ett fredligt folk. De vill ha fred. De citerade Ho Chi Minh i det han sagt att ”vår fiende idag är vår vän i morgon”. Vidare sa de att de kunde vinna mot fransmän, japaner och amerikaner för att de hade en duktig ledare, var ett enat folk och hade en internationell solidaritet i ryggen.
Alldeles uppenbart var sportbarens personal både kunniga och stolta över sitt Vietnam. Detta förstärktes av att en av dem var just från Dien Bien Phu.
Under andra hälften av artonhundratalet kolonialiserade Frankrike det som de kom att kalla Franska Indokina, det vill säga Vietnam, Laos och Kampuchea. Området var rikt på viktiga och dyrbara råvaror, inte minst gummi som då var en värdefull vara för industrin i västvärlden. I de stora städerna Saigon, Hue och Hanoi levde de franska kolonisatörerna som den förtryckande överklass de var.
Under andra världskriget kom Japan, en av axelmakterna ihop med Nazityskland och det fascistiska Italien, för att lägga under sig stora delar av Asien, däribland Kina, Korea och Vietnam. När axelmakterna 1945 förlorade andra världskriget drog sig Japan tillbaka från Vietnam och Ho Chi Minh utropade den fria republiken Vietnam som en självständig stat. Det gick inte Frankrike med på och de kom tillbaka som den kolonialmakt de var för att slå ned den vietnamesiska självständigheten. Ett långt krig inleddes.
Ho Chi Minh och det vietnamesiska kommunistpartiet startade då befrielsefronten Viet Minh (Vietnamesisk självständighet). Viet Minh förde ett framgångsrikt gerillakrig under ledning av Vietnams försvarsminister och en av Ho Chi Minhs närmaste män, general Nguyen Giap. Efter nio års krigsföring, där fransmännen bland annat använde sig av napalmbomber mot en gerilla som slog till och försvann drog sig de franska styrkorna tillbaka till Dien Bien Phu.
I dalgången byggde man upp ett läger med flygplats, bunkrar, sjukhus med flera inrättningar. In till lägret över floden Nam Yun byggde man en bro med järn från Frankrike, för transport av vapen och förnödenheter.
Anledningen till att fransmännen valde Dien Bien Phu var flera. Dels var man i behov av att samla sina styrkor på ett som man trodde säkert ställe för en kommande slutstrid mot Viet Minh. Dessutom låg Dien Bien Phu i den transportväg av vapen och förnödenheter till Viet Minh från Kina och Sovjetunionen till norra Vietnam som Frankrike sökte stoppa. Den transportväg som senare, under Vietnamkriget, kom att kallas för ”Ho Chi Minh-stigen”.
Fransmännen intog Dien Bien Phu i november 1953. De ansåg att den befästning de byggde upp i dalgången med de höga bergen i kring var ointaglig för Viet Minh.
Viet Minh började nu ett tålmodigt arbete med att säkra positioner på bergen kring den franska befästningen. Med specialbyggda cyklar tog man upp mat och lättare vapen. Med handkraft drog man upp artilleripjäser, granatkastare och luftvärnskanoner för installation i bergssluttningarna.
Det material Viet Minh på detta sätt transporterade uppför bergssluttningarna uppskattas ha haft en sammanlagd vikt av 27.000 ton. Giap lär ha sagt att Frankrike bidrog till den vietnamesiska segern genom alla de cyklar de tog dit på 30-talet.
På olika sätt grävde man sig in bergsluttningarna med sina vapen och förberedde sig på en slutstrid. Detta förberedelsearbete tog tre månader, under vilka fransmännen kände sig säkra i den ”ointagliga dalen”. Allt detta är i dag väl dokumenterat på Segermuseet i Dien Bien Phu, som för övrigt till det yttre är utformat som Viet Minhs skyddshjälmar.
När slutstriden började i mars 1954 genom att Viet Minh gick till anfall och förstörde flygfältet hade Viet Minh cirka 50.000 man till sitt förfogande mot de 12.000 fransmännen i dalen. Slutattacken inleddes den 5 maj genom att Viet Minh stormade fram över den försörjningsbro som fransmännen byggt för egen räkning. Säkerligen i sig psykiskt knäckande för fransmännen.
Två dagar senare, den 7 maj 1954, var fransmännen besegrade. Den franske översten Pirot, som sagt att Viet Minh aldrig skulle kunna få upp artilleripjäser, tog livet av sig i sin bunker.
Mot slutet av kriget erbjöd den dåvarande amerikanske utrikesministern John Foster Dulles Frankrike att fälla två atombomber över Vietnam. Frankrike sa nej med motiveringen att alltför många fransmän skulle dö.
Viet Minhs seger var enorm och hade stor betydelse för den vietnamesiska befrielsen men även för förtryckta folk över världen, inte minst i Algeriets befrielsekrig mot kolonialmakten Frankrike.
I Dien Bien Phu finns det gott om minnesmärken och platser för att hedra Viet Minhs kamp och seger. Segermonumentet högt över staden på ett av bergen runt slagfältet, Segermuseet, Martyrernas kyrkogård, med historiskt förklarande reliefer i kyrkogårdsmuren, Segerbron och den bunker där den franske generalen De Castries fick ge sig och lägga ned vapnen den 7 maj, och Martyrernas tempel, för att nämna några.
