Kommentar: Nyliberalt stålbad beredde vägen för gängen

Så började 2023 med ännu en våldsvåg. I Stockholm har nu ett 20-tal skjutningar och nästan lika många sprängningar ägt rum sedan julhelgen. Fyra unga män är döda.

Vi börjar vänja oss vid att Sverige är sämst i klassen – åtminstone i Europa – i ännu en gren.

Egentligen är det inte så svårt att förstå varför det blev så här.

Flera decenniers privatiseringar och nedskärningar i välfärden. Ett skolsystem som tagits över av marknaden, där friskolor täljer guld samtidigt som lärarna på de kommunala skolorna med störst behov knappt kan utföra sitt grundläggande uppdrag – att undervisa. Friskolereformen har ökat skolsegregationen och i praktiken lett till att elever som inte varit tillräckligt lönsamma sorterats bort.

Bostadsbrist och trångboddhet leder till att fler ungdomar hellre hänger på stan än hemma.

Ungdomsarbetslösheten ligger stadigt på runt 20 procent. Tiotusentals ungdomar saknar sysselsättning. 

Den som inte har fullständiga betyg eller bra vitsord får i bästa fall nöja sig med tillfälliga anställningar, svartjobb eller gigjobb. Inte konstigt att gängens ofta bättre betalda ”gigjobb” lockar.

Varför är vi egentligen chockade? Det vore konstigt om 20 år av nyliberalt stålbad inte förr eller senare skulle leda till det vi nu ser.

Effekterna kom inte med en gång. Under 90-talet och 00-talet minskade våldet – trots en hög invandring, bör noteras. Men i statistiken syns en tydlig vändpunkt. Från och med 2013 ökar det grova våldet och dödsskjutningarna blir plötsligt fler.

Åren innan har ungdomsarbetslösheten varit som högst, 25,5 procent i början av 2010. De många ”millennials” som föddes i början av 1990-talet och vuxit upp under nedskärningarna har precis gått ur gymnasiet.

Under åren 2006-2014 genomför regeringen Reinfeldt några av de mest drastiska försämringarna i välfärden. A-kassan och sjukförsäkringarna försämras.

Allmän visstid införs i las. Bemanningsbranschens omsättning nästan fördubblas under regeringsperioden. 2008 införs Europas mest liberala arbetskraftsinvandringslagar – vilket öppnar upp för mer lönedumpning och ett växande skuggsamhälle.

2013 räknade SVT med hjälp av Finansdepartementet ut att de årliga skattesänkningarna under Reinfeldteran varit 140 miljarder – per år! En biljon (!) kronor som aldrig gick till välfärd och sociala satsningar. Samtidigt som de rika blivit allt rikare, allt snabbare.

Lägg därtill destruktiva omstruktureringar inom polisen och slopade gränskontroller sedan vi gick med i EU som lett till ökad införsel av vapen och droger.

Den som fortfarande är förvånad över att gängkriminaliteten ökat, räck upp en hand.

Nej, man blir givetvis inte automatiskt kriminell av att vara fattig, eller för att det går dåligt i skolan. De allra flesta blir tvärtom inte kriminella. Men ju fler som ges sämsta möjliga förutsättningar, desto fler kommer att falla.

Idag vill många peka ut den höga invandringen till Sverige som en orsak till gängproblematiken. För högern och kapitalisterna passar denna förklaringsmodell utmärkt, då man slipper diskutera effekten av den nyliberala politiken.

Klart är att personer med invandrarbakgrund är överrepresenterade bland gängkriminella, liksom bland kriminella generellt. Det beror i första hand på att personer med invandrarbakgrund också är överrepresenterade i de lägsta samhällsskikten där brottslighet under alla tider varit mest utbredd. Tar man hänsyn till socioekonomiska faktorer försvinner en stor del av överrepresentationen.

Samtidigt är det knappast konstigt att en hög invandring lett till att vissa befintliga problem förvärrats. I frånvaron av en social integrationspolitik, som hade kunnat slussa in nyanlända i arbete, har utanförskapet blivit värre och konkurrensen om jobb och bostäder hårdare. En situation som givetvis hade kunnat undvikas genom rejäla satsningar på integration, arbete och bostäder.

Bland de hundratusentals flyktingar som kommit till Sverige finns givetvis rötägg som klivit rakt in i gängkriminalitet. Visst har vissa haft med sig en reaktionär hedersmentalitet, som påverkat synen på våld och hämnd. Men de flesta gängkriminella är födda och uppvuxna i Sverige, och har gått i svenska skolor.

I den offentliga debatten ställs ofta ”hårda” metoder, som fler poliser, hårdare straff, slopad straffrabatt eller hårdare krav på familjerna, mot ”mjuka”, som satsningar på skolan, social välfärd och fler fritidsaktiviteter. Det har blivit populärt att lite hånfullt avfärda de ”mjuka” metoderna som ”saft och bulle” till de kriminella.

De allra flesta forskare och poliser är dock överens om att det behövs långsiktigt förebyggande sociala åtgärder för att stoppa nyrekryteringen till gängen. Trots det fokuserar politikerna oftast på ”enkla lösningar”, som fler poliser och hårdare straff.

Orsaken är enkel. Politikerna är stöpta i den nyliberala formen. De vill inte ha välfärdssatsningar, de vill att ”marknaden” ska lösa problemen. Och de problem som marknaden inte klarar av, får polisen istället lösa.

I själva verket finns ingen motsättning mellan att satsa på välfärd och förebyggande arbete – och samtidigt se till att dagens aktiva gängkriminella grips, lagförs och spärras in.

Nog kan man diskutera utformningen av ungdomsrabatten, som öppnat för att gängkriminella utnyttjar barn till att begå grova brott. Nog finns det grova brottslingar som behöver hållas borta från gatorna genom långa fängelsestraff. Och nog behöver polisen ges bättre möjligheter att utreda de ofta svårutredda gängbrotten.

Men så länge grogrunden för gängkriminaliteten finns kvar, den nyliberala nedskärningspolitiken och det kapitalistiska klassamhället, kommer fler och nya ungdomar att dras in i kriminalitet. Inga stängda gränser eller återvandringsprogram ändrar på detta.