Krönika: För offret som inte vill leva under din blick
Säg inte åt mig att jag ska ”lugna ner mig” – glöm det! Det är vår tur nu! Det är våra röster som ska bli hörda.
Jag sitter på tåget och kollar ut genom fönstret. Det är dimmigt och snart är det den internationella kvinnodagen. Solen har gått ner och istället har det lagt sig en lila nyans över himlen. Den gör mig lugn.
I hörlurarna spelas ILYSB av Lany. Jag tänker på den där gången, när allt gick fullkomligt åt helvete, hur ångesten tagit över sedan dess.
Min spegelbild blev din bild av mig. Kroppen var ett skal efter dig. Inte ens ångesten var min egen, allt den vittnade om var hur äcklig och värdelös jag var, något du hade fått mig att känna. För att jag såg på mig själv med dina ögon.
Ett år sen. Så mycket har hänt på ett år. Jag tittar upp mot den lila nyansen igen och känner hur en tår stillsamt rinner ner för kinden och hamnar på mina läppar. Men det är inte av sorg, inte av lycka heller. Saltsmaken som når mina läppar handlar om en enda grej.
Insikt.
Allt blir uppenbart. Jag kan se på det med nya ögon. Det är dags att släppa taget om det här nu. Om dig, om tjejen som spenderat nätter av självhat och skam. För något någon annan borde ha hatat sig själv för.
Och du, alla ni som är anledningen till att så många tjejer hamnar i dessa tankemönster. Ni ska inte få ta något mer utav mig. Jag är färdig med er, inte en enda tanke till ska ni få av mig. Från och med nu är det mina egna regler som gäller.
Jag säger efter mig själv.
Jag ska aldrig mer se på mig själv med samma sexistiska ögon som ni gör. Jag kan gärna ses som hysterisk av omvärlden men jag är här för att störa hierarkin. Jag tänker ta tillbaks allt som är mitt.
Det kommer säkert att göra ont för er att inte längre ha oss under er. När vi krigar för oss och det som är vårt. När våra kroppar, vår sexualitet och vilja plötsligt inte tillhör er.
Vi kommer att kriga för våra rättigheter, samma rättigheter som du alltid haft och tagit för givet.
Säg inte åt mig att jag ska ”lugna ner mig” – glöm det!
Vi blir lärda att vackert vika undan, även när vi borde stå på oss som mest. Ni vill att vi ”lugnar ner oss” även om vi blivit så skamlöst våldtagna att vi knappt kan stå upp.
”Hon bad säkert om det”. Bad? Tro mig, man märker när någon vill – och när de inte gör det. Men för er spelar det ingen roll.
Hur vore det om vi själva fick ha någon vilja? Om vi själva fick avgöra vad vi ville, utan att ni bara antar? Om besluten angående våra kroppar fick ligga hos oss och inte hos er?
Så ta ett steg tillbaka och kliv ner från den höga tron ni sitter på, som får er att tro att ni kan bestämma över oss och våra kroppar. Att ni kan ta det ni vill ha.
Det är vår tur nu! Det är våra röster som ska bli hörda. Jag vägrar acceptera bortförklaringar, vägrar acceptera att förövare får sympati när offrens tårar och självhat biter sig fast i år framåt på grund av vad han valde att göra mot henne.
Jag vägrar låta det fortgå bara för att hans ord tydligen vägde tyngst. Ansvaret ligger hos honom, inte henne. Skammen bör därför också ligga hos honom, inte henne.
Låter det jobbigt? Varsågod att smaka på kakan vi fått tugga hela våra liv.
Ni ska backa, vi ska fram. Och jag kan lova hela världen att jag står vid mitt ord.
Elin Persson
Studerande