Filmrecension: På yacht efter bourgeoisien
Bioaktuella Triangle of Sadness är en underbart övertydlig och uppskruvad satir om klassamhället. Ruben Östlund bevisar återigen att han är en av Sveriges just nu bästa och roligaste samhällskommenterande filmskapare.
Det är inga subtila gliringar mot bourgeoisien som gäller i Ruben Östlunds nya film. Han pangar på för fullt i vad som troligtvis är millenniets mest övertydliga och uppskruvade satirrulle. Och ibland kan för mycket av det goda faktiskt vara alldeles underbart.
Triangle of Sadness utspelar sig på en lyxkryssning, ett klassamhälle i miniatyr, med en rik och egocentrisk borgarklass på övre däck, ett lismande mellanskikt i form av servicepersonal som skanderar ”Pengar! Pengar! Pengar!” och hoppas på att några av överhetens smulor ska trilla ner under bordet åt dem, och så den undertryckta, och till större delen filippinska, besättningen under däck, som får finna sig i att torka upp förstaklasspassagerarnas spyor efter en kväll med skakig sjögång och (självförvållad) matförgiftning.
Dagen efter kräkkalaset blir lyxyachten mål för en piraträd. Några explosioner och en förlisning senare befinner sig en handfull överlevare på en till synes öde ö. Där kastas hierarkin omkull.
Med Triangle of Sadness bevisar Ruben Östlund återigen att han är en av Sveriges just nu bästa och roligaste samhällskommenterande filmskapare. Den här gången flyttar han fokus från den ängsliga medelklassen, som agerat skottavla i tidigare filmer, mot de superrika. Och med all rätt. Kör på!
Det är inga subtila gliringar mot bourgeoisien som gäller i Ruben Östlunds nya film. Han pangar på för fullt.
Visst är det lite råare, lite trubbigare än förut – men helt befriat från finess är det inte. Det är en i grund och botten ganska smart film. Och framför allt förbannat rolig.
Slutligen, ett par ord om kaptenen på skutan, förträffligt spelad av Woody Harrelson. En rollfigur som på ett underbart sätt symboliserar en stor del av den skrivbordsradikala vänstern.
Medan lyxyacht-klassamhällets absurditeter pågår sitter han isolerad på sin hytt och super. Han bär en sovjetisk knappnål och slänger sig med revolutionära citat (i meningslösa fyllediskussioner), men när det kommer till kritan är han den mest handlingsförlamade människa som vinglat på ett par ben.
I vad som också känns typiskt för många självutnämnda radikaler sprungna ur mellanskiktet är hans drivkraft främst en inneboende skuldkänsla. ”Jag är en skitschoschialist…”, som han sluddrar, besviken på sig själv för att han har ett ganska glassigt jobb och ett visst mått av överflöd, istället för att leva ett asketiskt och därmed ”rättroget” liv.
Nej, det är inte därför du är en skitsocialist. Du är en skitsocialist för att du bara sitter och mossar i din jävla hytt och lyssnar på Internationalen på repeat. Hursomhelst – en förbannat rolig rollfigur (i en förbannat rolig film).