Pandemin får förskolefasaden att spricka

Jag kommer klockan 06.00 varje måndag. Jag har sagt att jag kan ta måndagsöppningen resten av terminen, men sen får någon annan ta den. Vi är duktiga på att hjälpas åt i förskolan.

Redan när jag kommer ringer telefonen. Första kollegan sjukanmäler sig. Fan, nu håller inte planen vi gjorde upp i fredags. Jag skulle vara på andra avdelningen mellan 12.30 och 13.30 för att kollegorna ska kunna få ut sin rast. Jag blir själv med tio barn fram till 07.30.

De friska kollegorna droppar äntligen in. Blickarna är tomma, vi behöver inte ens säga något. Det är såhär varje dag. Vi har dessutom inte fått ut någon gemensam planeringstid på månader och ska ta emot tre inskolningar på samma dag. Den här gången behöver vi i alla fall inte skola in dem utomhus. Vi vägrar trots chefens uppmaning. 

Jag arbetar i Lindesberg, en av många kommuner som tvingar förskolepersonalen att slita i en pandemi utan vikarier. Läget är pressat överallt i landet. På detta sätt har det varit i många år, men karusellen att tillgodose varje barn den omsorg och utbildning de enligt lag har rätt till, har trots allt lyckats hållas igång. Åtminstone en fasad av den – en fasad vars sprickor blir tydligare ju längre pandemin fortskrider. 

Att arbeta i förskolan är otroligt slitsamt, vare sig du är förskollärare, barnskötare eller förskoleassistent. De flesta arbetsplatser har anställda som bränt ut sig. Lönen är inte särskilt hög och det är dessutom få som klarar av att arbeta heltid under en längre period. Har man inte möjlighet att gå ner i arbetstid på grund av den höga arbetsbelastningen så kan man räkna med att befinna sig i riskzonen för utmattningssymtom för resten av arbetslivet.

Barnen mår givetvis också dåligt av detta. På min avdelning har vi hand om 14 ettåringar. Jag har en heltidstjänst och mina tre kollegor arbetar 80, 50 och 35 procent. Vad det innebär kan du nog räkna ut själv. 

Det är dyrt att bli sjuk och lika dyrt att vabba. Men sjuk blir man. Vi som arbetar i förskolan skrattar ofta åt tiden innan pandemin, då man enbart stannade hemma om man hade kräkts. Alla var liksom ändå alltid förkylda, och man ville inte sätta kollegor i skiten på grund av vikariebrist.

Nu har vi nya regler att förhålla oss till och kan inte längre snörvla oss igenom ”Lilla snigel” på morgonsamlingen medan vi torkar bort ”älvan” på barnet i knät. Istället låter vi karensdagarna äta upp vår lön, när vi inte är på jobbet och resonerar med uppgivna föräldrar. 

När pandemin kom rasade ett av samhällets fundament, barnomsorgen, ihop. På min arbetsplats har chefen tvingats vädja till föräldrar att hålla sina barn hemma på grund av personalbrist. Vem har råd och möjlighet till det? Hur känns det för föräldrar att behöva ha dåligt samvete för att man måste till jobbet och försörja sin familj?

I många kommuner har förskolor tvingats stänga helt. Politikerna har under många års tid utarmat förskolan, denna samhällsnödvändiga verksamhet. 

Med pandemin blev det synligt för alla vad utarmningen lett till.