Pinochet försvann – den nyliberala staten bestod

– Efter förlusten i folkomröstningen om den nya konstitutionen förra året vädrade högern blod. De gick tillbaka till Pinochet och nu är de på offensiven, i december är det folkomröstning för en ny konstitution, som är mer höger än den vi redan har! säger Nelson Aramburu som bor i Valparaiso, Chile, till Proletären. 

Hela sitt liv har han kämpat för en rättvisare värld. I och med den stora proteströrelsen och det folkliga upproret i Chile 2019 närdes hans hopp om att landet skulle göra sig av med arvet från Pinochets militärdiktatur. Men nu, bara tre år senare, berättar Nelson Aramburu om en revanschistisk höger och en vänster som försöker samla krafterna.

Nelson Aramburu föddes i Santiago 1951. Hans far var mekaniker och hans mor textilarbetare på en mattfabrik.

– Som många ungdomar på 60-talet blev jag politiskt intresserad. 1964 valdes kristdemokraten Eduardo Frei till president i Chile, och det var en stor händelse. Det talades om en frihetsrevolution som skulle bryta med den chilenska oligarkin, det skulle genomföras en jordreform och demokratin skulle utökas. Men frihetslöftena infriades inte och det blev inte mycket bättre för arbetare heller, så många ungdomar radikaliserades.

Nelson Aramburu organiserade sig i Ejercito de Liberación Nacional, ELN, en del av vänsterfraktionen i Socialistpartiet, samma parti som Salvador Allende tillhörde. De menade till skillnad från högerfalangen att partiet behövde vara redo för väpnad kamp. 

– Det var väntat att kontrarevolutionen skulle komma. Vi visste hela tiden att överklassen i Chile inte skulle ge sig frivilligt, att de skulle försvara sig med allt de hade, inklusive militären.

– Militären tog över makten i landet på 24 timmar. De införde reformer enligt en färdig plan. Det var noga planerat. Allt du kan tänka dig lämnades över till marknaden. Bostäder, vård, utbildning, vattnet, elen. Nyliberalismen, det var syftet med militärkuppen.

Nelson Amburu och många med honom fängslades och torterades. Under Chiles 17 år av militärdiktatur satt Nelson i fängelse i elva och ett halvt år.

På 1980-talet växte det folkliga missnöjet. Pinochet avgick, men den extremkapitalism som nyliberalismen innebär, stod nu inskriven i konstitutionen.

– Den chilenska oligarkin och USA föredrog att göra sig av med Pinochet, för att kunna behålla sin ekonomiska modell.

En central del av den ekonomiska modellen är det privatiserade pensionssystemet AFP. Ett slags tvångssparande för arbetare. Alla lönearbetare måste lägga in tio procent av sin lön till systemet som styrs av sju olika privatägda multinationella investeringsbolag.

– De använder pengarna till investeringar i Argentina, Peru, Uruguay och andra länder, medan äldre i Chile lever i misär. Genomsnittspensionen är 150 dollar, minimilönen är 450 dollar! Många äldre har inte råd med mat och medicin. 

Nelson Aramburu berättar att den statliga vården och skolväsendet är konstant underfinansierad för att tvinga folk att vända sig till det privata istället.

Privat

Nelson Aramburu tillsammans med kamraten Barbara och i mitten mamman till Romario Veloz som mördades av chilenska armén under protesterna 2019.

2019 tog hundratusentals människor över gatorna i Chile i protest mot den nyliberala konstitutionen och det samhälle det skapat. 

– Högern blev livrädda! Alla ville byta ut konstitutionen. Men upproret stoppades av pandemin som tvingade alla att stanna hemma och proteströrelsen dog ut.

En folkomröstning hölls 2022 om en ny konstitution som skulle utöka demokratin och göra utbildning och god vård till rättigheter.

– Men det är klart, en sak är att ändra det i konstitutionen och en annan att genomföra det i praktiken.

Ändå var Nelson och den chilenska vänstern hoppfulla. Men folkomröstningen 2022 blev ett nederlag. Det blev ingen ny konstitution.

Istället innebar förlusten att högern i landet fick stärkt självförtroende, och i valet till det konstitutionella rådet i maj i år blev extremhögerpartiet Republikanerna störst och fick 23 av 51 platser. Den 17 december ska chilenarna återigen få rösta om en ny konstitution.

– Högerextremismen är stark i Chile. Den nya konstitutionen som är föreslagen nu är värre än Pinochets, den är som hämtad från medeltiden. Det ingår abortförbud. I Pinochets konstitution finns rätten att strejka med, trots att den är kraftigt begränsad. I den här finns det ingen strejkrätt överhuvudtaget.

Men Nelson är övertygad om att extremhögerns konstitutionsförslag också kommer lida nederlag. 

– Till och med den mer sansade högern kallar den för bestialisk. 

Ett resultat från protestvågen 2019 var att vänsterkoalitionen Apruebo Dignidad, där bland andra Chiles kommunistiska parti ingår, vann presidentvalet våren 2022 och den före detta studentledaren Gabriel Boric blev president.

– Vi överlevare från militärdiktaturen arbetade hårt i Boric kampanj, även om han inte var vår idealkandidat. Vi förväntade oss att hans regering skulle innebära något nytt, men det blev inte så. Hans regering blev en ny version, kanske något mer progressiv, av de gamla partiernas.

Borics regering hämmas av att högern fortfarande har majoriteten i senaten och kan blockera regeringens reformer. Bland annat försöken att öka anslagen till den offentliga vården och utbildningen.

– Nu administrerar Boric i praktiken den modell som Pinochet och hans samarbetsmän skapade. Visst, regeringen, och säkert Boric också, vill säkert gå längre vänsterut än han gjort, men kraften och organisationen finns inte. De är inte bara svaga parlamentariskt men också i sin övertygelse. De har vikt sig för politiken som företagen tvingat fram.

– Vi har det inte lätt i Chile just nu. De mest medvetna inom den chilenska vänstern försöker åter organisera den folkliga rörelsen, samtidigt som vi stöder de progressiva försök som görs av regeringen. Men tyvärr råder det framför allt högervindar just nu.

Idag leder Nelson Aramburu en organisation för före detta fångar och anhöriga till offer för militärkuppen. Över hela Chile organiserar de aktiviteter för att uppmärksamma och påminna om vad Pinochets diktatur gjort sig skyldig till.

Till 50-årsdagen har det släppts filmer, böcker och anordnats möten. Men tyvärr är det framförallt en angelägenhet för den chilenska vänstern och aktivister för mänskliga rättigheter. 

– Om jag ska vara ärlig, så är det bara kanske 15 procent av befolkningen som engagerar sig. Det är inget som majoriteten bryr sig om. Högern och företagen har absolut makt över medierna så det är bara deras bild som sprids och fått fäste.

– Men minnet av att det är 50 år sedan kuppen har åtminstone öppnat vissa sprickor i den bilden, och fler vittnesmål och dokument från den tiden har fått spridning, till exempel avklassificeringen av tidigare hemligstämplade dokument i USA kring deras inblandning.