Hoppa till huvudinnehåll
Av
Utrikesskribent

Ledare: Plan för israelisk apartheid

Det råder knappast något tvivel om vems intressen som gynnas av Donald Trumps så kallade fredsplan. Premiärminister Benjamin Netanyahus kommentar var att Trump är Israels bästa vän någonsin i Vita huset.


Deal of the century. Århundradets uppgörelse. Donald Trump var lika ödmjuk som alltid när han tillsammans med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu framträdde på pressträffen i Vita huset den 28 januari. Trump skulle göra det som ingen tidigare president i USA klarat av. Han skulle lösa Israel-Palestinakonflikten och skapa fred i Mellanöstern.

Den storslagna målsättningen var inte något plötsligt påfund.

I maj 2017 gjorde Trump sin första utlandsresa som president. På Israel Museum i Jerusalem talade han om sitt personliga engagemang för att få till stånd ett övergripande fredsavtal.

”Att skapa fred blir inte lätt. Det vet vi alla. Båda sidor kommer att stå inför tuffa beslut. Men med beslutsamhet, kompromisser från båda sidor och tron på att fred är möjlig, kan israeler och palestinier nå en uppgörelse”, sade Trump.

Knappt tre år senare var det dags att presentera fredsplanen.

I ärlighetens namn lär det ha varit få som trott att Trump skulle kunna förverkliga sina storståtliga uttalanden. Ändå var det 181-sidiga dokumentet överraskande. Innehållet är så absurt och de konkreta förslagen så verklighetsfrånvända att det nästan är svårt att tro att planen är allvarligt menat.

Det är inte bara palestinierna som menar att hela dokumentet hör hemma i skräpkorgen.

”Det här är planen som ger Israel allt man önskar sig och palestinierna allt som Israel inte bryr sig om”, skriver Robert Malley och Aaron David Miller, båda framträdande utrikespolitiska kommentatorer i USA, i tidningen Politico.

Den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem är ännu mer kritisk:

”…århundradets uppgörelse liknar en schweizerost, där israelerna erbjuds osten och palestinierna hålen. Det finns många sätt att avsluta ockupationen, men de enda legitima alternativen är de som bygger på jämlikhet och mänskliga rättigheter för alla. Det är anledningen till att den aktuella planen, som legitimerar, befäster och till och med utvidgar omfattningen av Israels kränkningar av mänskliga rättigheter som nu pågått i över 52 år, är helt oacceptabel.”

Vad är då innehållet i den plan som ger Israel ”allt man önskar sig”? Några exempel.

• Jerusalem utnämns till Israels odelade huvudstad.

Den del av Västbanken som palestinierna ska få kontroll över är små från varandra avskiljda delar. Allt för att Israel ska kunna behålla kontrollen.
• De palestinier som fördrevs från sina hem vid den judiska statens bildande 1948 – och deras ättlingar – fråntas rätten att återvända till de städer och byar som nu ligger i Israel. De palestinska flyktingarna ska istället skickas till Västbanken och Gaza eller tas emot av andra arabstater.

• Jordandalen, som utgör gränsområdet mellan Västbanken och Jordanien, införlivas i Israel.

• De illegala bosättningarna på Västbanken görs till israeliskt territorium, vilket innebär att Israel annekterar 30 procent av det ockuperade palestinska området.

• Det kvarvarande palestinska Västbanken styckas sönder i mindre delar. Det ger Israel möjlighet att när som helst stänga vägar, broar och tunnlar som ska förbinda delarna med varandra. Liknelsen med Sydafrika under Apartheid och dess bantustans – hemländer – för svarta är slående.

• I de palestinska delarna av Västbanken förbinder sig Israel att inte riva några byggnader som fanns vid den tidpunkt då fredsplanen presenterades. Dock påpekas i dokumentet att detta inte gäller om Israel använder husrivningar som bestraffningsmetod för ”terrorhandlingar”, eller om Israel förstör byggnader för att man anser att de utgör en säkerhetsrisk.

• Hamas, Islamiska Jihad och alla ”terroristorganisationer” – i denna grupp inkluderar USA och Israel också det marxistiska PFLP:s och andra sekulära krafters väpnade grenar – skall avväpnas och hela Gaza förvandlas till en demilititariserad zon.

Det är inte konstigt att Netanyahu såg så nöjd ut under presskonferensen med Trump. 

”Du är den bästa vän som Israel någonsin haft i Vita huset”, förklarade Netanyahu när han tog över mikrofonen. Han tackade samtidigt Trump för att han, förutom att stötta Israel, stått upp mot Iran genom att dra sig ur kärnenergiavtalet och eliminera general Qassem Soleimani.

Sveriges utrikesminister Ann Linde har med rätta sagt att planen inte är i överensstämmelse med folkrätten. Samtidigt bidrar hon till att sprida illusioner genom att säga att det i den finns en acceptans för en tvåstatslösning och att förslaget skulle kunna bidra till att blåsa liv i förhandlingar och fredsprocess.

Men det finns inget positivt eller hoppfullt i en ”fredsplan” vars hela utgångspunkt är att befästa och legitimera ett apartheidliknande förtryck av hela det palestinska folket. 

Ett första steg mot en rättvis fred måste vara att Israel genom påtryckningar från omvärlden tvingas följa de FN-resolutioner som kräver att Israel avslutar ockupationen av Västbanken och östra Jerusalem, utrymmer alla illegala bosättningar, häver blockaden mot Gaza och respekterar alla palestinska flyktingars rätt att återvända till sina hem i dagens Israel.

En fråga återstår; varför valde Trump i samråd med Netanyahu att föra fram en plan som man vet varken kommer att få internationell uppbackning eller leda till fred? 

Förutom att ytterligare försöka pressa det palestinska folket till underkastelse har de båda ledarna starka inrikespolitiska skäl. I november är det presidentvalet i USA och redan i mars är det parlamentsval i Israel. Besvärande inför valen är att de båda ledarna är ställda inför olika typer av rättsliga processer. Vilket den palestinske premiärministern Mohammad Shtayyeh summerade med följande ord:

”Det är en plan för att skydda Trump från riksrätt och skydda [den korruptionsåtalade] Netanyahu från att hamna i fängelse. Det är inte en plan för fred i Mellanöstern.”