Povel Johansson (K): ”Löneprisspiralen är en lögn för att dölja vinstprisspiralen”

Höjda hyror, skenande el- och bränslepriser, historiskt höga matpriser och stora räntehöjningar. Prisökningarna har urholkat köpkraften hos stora delar av befolkningen. Människor som kastats ned i fattigdom lämnas vind för våg.

En del av inflationen är de ökade räntekostnaderna som främst drabbar de som äger sitt boende. Bostadsbristen har gjort att priset på hus och lägenheter skjutit i höjden när människor tvingats ut på bostadsmarknaden.

Idag är många belånade upp över öronen på en lånemarknad som dopats av nollränta och statliga räntebidrag. För den som är skuldsatt med miljonlån behövs det inga stora räntehöjningar för att boendekostnaderna ska skena.

Vinnarna är de svenska storbankerna och deras ägare som håvar in rekordvinster. SEB, Swedbank och Handelsbanken har tillsammans nästan hälften av bolånemarknaden och bara under årets första tre månader uppgick deras vinster till över 33 miljarder kronor.

Men inte heller vi som hyr vår bostad lyckas klara oss undan. Fastighetsägare över hela landet tar nu tillfället i akt att driva igenom rejäla hyreshöjningar. Tyvärr är det ofta allmännyttan som går i bräschen.

Här i Stockholm har Stockholmshem, Svenska Bostäder och Familjebostäder fått igenom rekordhöga hyreshöjningar på i genomsnitt 4,45 procent. I Malmö har Sveriges största allmännyttiga bolag, MKB, höjt hyrorna med 5 procent. I Göteborg har de fyra kommunala bostadsbolagen strandat förhandlingarna med hyresgästföreningen när de inte accepterade kraven på 6,8 procent i hyreshöjning.

Det anmärkningsvärda med dessa bolag är dessutom att de sedan valet har bolagsstyrelser där de rödgröna partierna är i majoritet. I Sveriges största städer genomför alltså socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister historiskt höga hyreshöjningar i en tid när många av deras hyresgäster redan har svårt att klara sig.

Förutom hyreshöjningarna står stora delar av allmännyttan inför omfattande renoveringar de kommande åren, fullt rimligt med tanke på den tekniska livslängden på miljonprogrammet. Men som det genomförs nu är det direkt angrepp på oss hyresgäster. Jag vill berätta om ett exempel från min hemstad Göteborg.

I en av de mest utsatta förorterna i staden, Bergsjön, genomför en av de allmännyttiga bostadsbolagen det som kallas för renovräkningar i ett av sina bostadsområden. Här har hyrorna redan gått upp med 15 procent efter en fasadrenovering förra året och nu väntar ännu en hyreshöjning på grund av ett stambyte och påtvingade så kallade “standardhöjande renoveringar”. Enligt en tjänsteman på bolaget väntas hyrorna öka med upp till 2 000 kronor. Därpå ska alltså årets hyreshöjning läggas.

Detta i ett bostadsområde där snittinkomsten är 14 300 kronor i månaden.

Det måste bli ett stopp för både hyreshöjningar och renovräkningar i allmännyttan. De rödgröna politiker som sitter med och styr i kommuner och bolag har också ansvar att ta – inte bara vara passiva administratörer av krisen.

Värst av alla är regeringen som motiverar sitt fullständiga apati med att de inte vill underblåsa inflationen med ökade offentliga utgifter. Ulf Kristersson vill att vi ska bita ihop.

Istället för konkreta åtgärder möts vi av allt mer bisarra spartips. Som tipset att inte handla utan bara laga av det som finns i frysen.

Det finns säkert människor som skulle må bra av att rensa frysen, problemet är att många hushåll inte har råd att fylla frysen med mer än isbitar och frysklampar. Den sortens spartips kan aldrig vara en lösning på de ekonomiska och sociala problem som krisen skapar.

Istället måste matpriserna ned. Det senaste året har priserna ökat med över 20 procent och det är inte konstigt. Den svenska dagligvaruhandeln är starkt monopoliserad. Tre aktörer, ICA, Coop och Axfood, har kontroll över nästan 95 procent av marknaden. Den så kallade utmanaren, Lidl, är en av de största matkedjorna i Europa.

De stora matjättarna är vår tids gulaschbaroner – krigs- och krisprofitörer som i skydd av inflationen tar ut enorma övervinster på vår bekostnad. Det räcker inte med att vädja till dom eller kalla till möte på regeringskansliet. Det finns stöd i svensk lagstiftning för prisreglering – den måste börja användas.

Kamrater, om inte levnadsomkostnaderna sänks måste lönerna upp. Tyvärr har vi en fackföreningsrörelse i det här landet som lyckas med bedriften att vara mer passiv än den brunblå regeringen.

LO köpte redan från början det borgerliga narrativet att arbetarklassen inte kan kompenseras för prisökningarna. Samstämmigt försökte både arbetsköpare och fackföreningar övertala oss om att släppa alla tankar på reallöneökning.

Det var oansvarigt, samhällsfarligt och samtidigt meningslöst. Löneökningarna skulle ändå bara försvinna av att inflationen skulle öka i det som ekonomerna kallar löneprisspiral.

Samtidigt har arbetare runt om i Europa fått högre löneökningar utan att det drivit på inflationen det minsta. I Belgien fick 700 000 anställda löneökningar på över 10 procent i januari. Samtidigt sjönk den belgiska inflationen från 10 till idag 5 procent – hälften så mycket som i Sverige.

Varken i Belgien eller Sverige är det lönerna som driver inflationen. Löneprisspiralen är en lögn för att dölja att det handlar om en vinstprisspiral. Företagens rekordvinster visar att det mycket väl fanns ett utrymme för LO att kräva full kompensations för våra ökade levnadskostnader.

LO och IF Metall skryter om att industriavtalet levererar historiska löneökningar. Men även när man räknar med det nya märkets 4,1 procent har landets LO-arbetare förlorat tio års löneökningar.

Därför är det inte annat än patetiskt när LO ordföranden Susanna Gideonsson ska göra matjättarnas vinster till fackets huvudfråga på första maj. Inte för att de har fel – matoligopolet i Sverige måste utmanas – utan därför att LO hade alla möjligheter att lösa inflationens sociala och ekonomiska kris för landets arbetare men valde att inte göra så.

LO och IF Metall lämnade walk over i den viktigaste lönerörelsen sedan 90-talet. De LO-pampar som idag är ute i landet och talar ska tänka över sina ord. Klarar man själv inte av att leverera ska man vara tyst när det kommer till att ställa krav på andra.

Det inte bara i år som LO misslyckats med att säkerställa tillräckliga löneökningar för landets arbetare. I år fyller industriavtalet, det vi kallar märket, 25 år. Både facket och arbetsköpare vill lyfta fram märket som en stabil garant för reallöneökningar. Det är inte helt osant – i alla fall inte fram tills förra året – men det utelämnar det viktigaste.

Produktiviteten har också ökat och den svenska ekonomin har blivit större de här 25 åren. Läser vi lönestatistiken så syns att löneskillnaderna mellan arbetare- och tjänstemannalöner nästan fördubblats sedan märkets införande. Och då jämförs heltidslöner.

Räknar vi på inkomster istället för heltidslöner blir klyftorna ännu större eftersom hälften av LO-kvinnorna – de som också har de sämsta lönerna – arbetar deltid. För manliga tjänstemän är samma siffra bara 10 procent. Det påverkar inte bara livslönen utan också ersättningar från socialförsäkringssystem och pensioner.

Ännu större än gapet mellan arbetare och tjänstemän har klyftorna mellan arbetare och kapitalägare blivit. Aldrig tidigare har så stora rikedomar samlats i så få individers händer. De tio procent rikaste svenskarna äger mer än 75 procent av landets tillgångar.

Det är dessa tio procent som ser till att matpriserna, elpriserna och bankernas räntevinster fortsätter driva upp inflationen. 

Det enda som hade hindrat kapitalisterna från att dumpa sina ökade kostnader på arbetarklassen hade varit att kräva rejäla löneökningar. Allt annat innebär att arbetare ännu en gång kommer stå tillbaka för växande vinster och ökad ojämlikhet.

Med vänner som Susanna Gideonsson och de andra fackpamparna behöver arbetarklassen inga fiender!

Kamrater, det är omöjligt att stå här idag som kommunist och lokförare och inte nämna konflikten på pendeltågen och den vilda strejk som var förrförra veckan. När hundratalet lokförare vägrade acceptera sakernas tillstånd. MTR:s fuskande med säkerheten, socialdemokraternas ljugande och fackens passivitet.

Den tre dagar långa strejken gav inte tågvärdarna tillbaka, men det betyder inte att den var ett nederlag.

En strejkande lokförare sa i en intervju: ”Styrkan som vi uppnår när vi gör saker tillsammans, den kommer vi aldrig att förlora nu när vi hittat den.” Det är ord som sätter skräck i både kapitalister och socialdemokrater.

Det behöver inte nödvändigtvis vara vilda strejker. Där arbetare själva
tar gemensam strid för sina intressen bryter deras motstånd ned det paternalistiskt samförstånd som i decennier legat som en våt filt över hela arbetarklassen.

När vi slutar vara väldresserade, lydiga och vädjande och istället reser gemensamma krav, om förkortad arbetstid, full kompensation för prisökningarna, sänkt pensionsålder och tryggad välfärd.

Då kan den gemensamma kampen ge näring åt politiska tankar som säger att samhället kan organiseras på andra sätt. Där människans behov går före kapitalisternas krav på maximal profit. Där människovärdet går före marknadsvärdet. Ett samhälle där arbetarmakten bryter kapitalets makt.

Då blir socialismen ett konkret politiskt alternativ.

Leve socialismen – Klass mot klass! 

Povel Johansson (K)

För fler bilder från årets olika Röd Front-arrangemang, se Kommunisternas sociala medier.