VINTEROLYMPISKA ÖGONBLOCK: Proffsjakten

OS i Sapporo 1972 inleddes med en smäll. Den 8 februari diskvalificerades en av spelens största guldfavoriter, den österrikiske utförsåkaren Karl Schranz. Internationella Olympiska Kommitténs (IOC) ordförande Avery Brundage hade pekat ut honom som professionell och därmed inte kvalificerad att delta.

– Brundage hade en svart lista, sade Schranz när denne reporter träffade honom i Sotji 2014. Han ville ha uppmärksamhet i varje spel, och den här gången hade turen kommit till mig. Han gav sig på mig för att Österrike är ett litet land, utan tyngd i den olympiska världen.

Schranz, nu 83 år gammal, hävdade att Brundage i OS 1968 varit ute efter franske alpine skidåkaren Jean-Claude Killy, men inte vågat stänga av honom eftersom OS gick i Grenoble i Frankrike, och Frankrike var en mäktig nation i olympiska sammanhang. 

Avery Brundage ägnade hela sitt liv som idrottsfunktionär åt att jaga ”proffs” som fått några dollar eller kronor för att de ställt upp i en speciell tävling. Brundage hade själv tävlat i fem- och tiokamp i OS i Stockholm 1912, men fått ordentligt med stryk av amerikanske lagkamraten Jim Thorpe från Sac- och Fox-folket, den amerikanska ursprungsbefolkningen. Thorpe diskvalificerades senare för att han tagit emot en reseersättning på 60 dollar för att under två år spela amerikansk fotboll för ett lag i Pennsylvania. Som ordförande i IOC vägrade Brundage agera för sin lagkamrat från Stockholm 1912.

Bland de många idrottsmän som stängdes av för brott mot amatörreglerna fanns svenska löparna Gunder Hägg (1918-2004) som hade alla världrekord mellan 1500 och 5000 meter när han stängdes 1946. 15 år senare diskades Örgrytes löparess Dan Waern (1933-). Brundage, som vicepresident i IOC 1946-52 och president 1952-72, agerade hårt för en avstängning.

Idrotten moderniserades, toppidrottsmännen- och kvinnorna var inte längre skogsarbetare som åkte skidor på sin fritid, bilförsäljare som var duktiga simmare, armésoldater som av en händelse också var ishockeyspelare på toppnivå eller kontorister som var löpare i världsklass.

På internationell nivå skulle kampen mot Karl Schranz bli Avery Brundages sista strid. Idrotten moderniserades, toppidrottsmännen- och kvinnorna var inte längre skogsarbetare som åkte skidor på sin fritid, bilförsäljare som var duktiga simmare, armésoldater som av en händelse också var ishockeyspelare på toppnivå eller kontorister som var löpare i världsklass. Idrottarna i väst och öst sysslade med idrott. Och fick betalt för det.

När Karl Schranz återvände hem till Wien efter diskningen, möttes han av 100 000 människor. Avery Brundage fick ingen sympati; hans tron skakade. Han överlevde OS i München 1972, men inte mer. Brundage tvingades bort från presidentposten i IOC, och avled tre år senare.

Samtidigt lättades amatörreglerna upp, och i början av 1990-talet var de också formellt helt borta. Paradoxalt nog är IOC idag den sämsta arbetsgivaren av alla: enligt en studie vid Ryerson University i Toronto får olympiska organisationer bara 4,1 procent av de enorma intäkter IOC får för OS-arrangemangen. De aktiva får 0,5 procent. Det ska jämföras med spelarna i amerikanska proffsligor som NHL och NBA som får mellan 45 och 60 procent av ligornas intäkter.

Avery Brundage var förutom ”proffsjägare” också rasist, antisemit och antikommunist. För sin inställning till svarta idrottsmän gick han under öknamnet ”Slavery Avery”. Som IOC-ledare motsatte han sig en bojkott av Hitlers propaganda-OS i Berlin 1936: Brundage beundrade Hitler. Det var han inte ensam om i ledningen för IOC.

Brundages företrädare var göteborgaren Sigfrid Edström (1870-1964). Han stängde 1932 av Finlands stjärnlöpare Paavo Nurmi för brott mot amatörbestämmelserna. Industriledaren Edström var starkt antifacklig, antikommunistisk och antisemitisk. I ett brev till sin vän Brundage skrev Edström i november 1933 att ”jag är personligen inte förtjust i judar och i det judiska inflytandet. Den nazistiska oppositionen mot judarnas inflytande kan bara förstås om man bor i Tyskland. I några av de viktigare yrkena styrde judarna majoriteten och hindrade alla andra från att komma in… En ändring av dessa villkor var absolut nödvändiga om Tyskland skulle förbli en vit nation”.

Edström, IOC-president 1942-52, hade efterträtt den belgiske baronen Henri de Baillet-
Latour (1876-1942), IOC-bas 1925-42. Han tyckte att Hitlers OS i Garmisch och Berlin 1936 var så lyckade att han, trots att omvärlden då var mycket medveten om vad som skedde i Nazityskland, agerade starkt för att ge Tyskland vinter-OS också 1940. Ett spel som ställdes in av andra världskriget.

Brundages efterträdare i IOC-toppen var den irländske baronen Lord Killanin (1914-99), känd som aktivist mot apartheid-regimen i Sydafrika som ändå fick uppleva att 22 afrikanska nationer bojkottade OS i Montreal 1976, sedan ett rugbylag från Nya Zeeland spelat i Sydafrika utan att IOC agerat.

Killanin satt till 1980, då ännu en fascist tog plats i IOC-toppen: den gamle Francoministern och markisen Juan Antonio Samaranch (1920-2010). Samaranch ledde IOC mellan 1980 och 2001.