RKU-krönikan: Rea på arbetskraft
Självklart måste vi få bukt med den ökande ungdomsarbetslösheten men det görs inte genom att tvinga oss att sälja vår arbetskraft till underpris, skriver Arvid Taawo, medlem i Revolutionär Kommunistisk Ungdom.
”Har du provat att starta om den? Testa att sätta kabeln i det andra uttaget. Vilken källa är tv:n inställd på?”
Jag är 22 år och jobbar på ett callcenter med teknisk support åt en av landets största bredbands- och tv-leverantörer. Som 22 år gammal tjänar jag och mina jämngamla arbetskamrater bara 85 procent av den ordinarie lönen. Trots att vi utför samma arbetsuppgifter och har samma sorts utgifter som våra äldre arbetskamrater när arbetsdagen är slut.
Anledningen till detta är att vi jobbar inom området för Unionens callcenter-avtal, vilket bland många saker innebär ungdomslöner upp till 24 år. Dessutom är det satt i system att alla nyanställningar är tjänster på 80 procent och en stor andel av alla som jobbar där (särskilt av oss som sitter och svarar i telefon hela dagarna) är väldigt unga.
Ska man vara krass kan man säga att facket och arbetsköparsidan gemensamt har satt reapris på arbetskraften hos oss unga. De enda som vinner på det är förstås företaget som kan ta en större del av det producerade värdet än de annars hade gjort. Utsugningsgraden (eller mervärdeskvoten) blir högre, skulle Marx ha sagt.
Lägre ingångslöner för unga är inget isolerat till callcenter-branschen ska sägas. När jag jobbade inom restaurang var det ungdomslöner upp till 20 och som städare under Fastighets avtal för serviceentreprenad var det upp till 22.
Även flera av Handels och Kommunals (och säkert många andra förbunds) avtal har liknande system. Ofta motiveras det med att det ska motverka ungdomsarbetslöshet genom att vi ska bli mer attraktiva att anställa.
Jo, tacka fan för att det är attraktivt att anställa folk man kan ge mindre betalt och på så vis krama större vinster ur, och som dessutom sällan känner till sina rättigheter eller har erfarenhet av arbetsplatsorganisering. Dessutom är det just det här – lägre lägstalöner för en grupp än för en annan – som i längden leder till lönedumpning där hela kollektivet drabbas.
Självklart måste vi få bukt med den ökande ungdomsarbetslösheten, men det görs inte bäst genom att tvinga oss att sälja vår arbetskraft till underpris.
En bättre väg för att minska arbetslösheten vore att införa 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön. På så vis kunde vi dela på jobben som finns och minska konkurrensen oss arbetare emellan. Det är ett högaktuellt dagskrav idag när många tvingas jobba massa övertid och brottas med underbemanning samtidigt som fler och fler går utan jobb.
En dag ska vi ta hela kakan och inte bara nöja oss med små bitar av det vi skapat. Men tills den dagen kommer måste vi stå mot varje försök att försämra våra löner och villkor och kämpa som fan för ett värdigare arbetsliv.