Under det senaste året har jag vid två tillfällen rest i det vackra och krigsdrabbade Vietnam och hela tiden slagits av den utveckling landet gjort sedan jänkarna körts ut och nationen återförenats. Över hela Vietnam vajar de röda fanorna, symbolen för både Vietnam och dess statsbärande parti. Monumenten för befrielsen finns resta i varje sydvietnamesisk stad. Samtidigt märker man av den väldigt förlåtande inställningen till Japan, Frankrike, USA och alla andra länder som under 1900-talet brände, plundrade, våldtog och mördade.
Vietnameserna har i all ödmjukhet vänt blad på ett sätt jag inte tror jag själv varit kapabel till om Sverige varit drabbat på samma sätt. Men försoningsprocessen har å andra sidan pågått i ett halvsekel. Amerikanska soldater har rest tillbaka och bett om ursäkt, och i fängelsemuseet ”Hanoi Hilton” upptäcker jag en bild från den republikanske presidentkandidaten John McCains canossavandring till det som var hans fängelse i fem och ett halvt år.
En kväll sitter jag på en liten plaststol i en gatukorsning i Ho Chi Minh-staden och super med en före detta löjtnant i den sydvietnamesiska quislingarmén. Gubben drömmer sig tillbaka till tiden då jänkarna ockuperade hans land och han bär fortfarande sin amerikanska militärkeps. På en bar i Nha Trang under nyårsperioden tết, som delar namn med den heroiska offensiven 1968, berättar jag om svenska barn som döptes till just Tet 1968 och man tycker att det ett sällsamt fantasilöst namn och sluta nu genast snacka om kriget på farfars tid. I ett annat sammanhang hänger jag med ungdomar med en närmast västerländsk livsstil som berättar hur mycket dom älskar sin kommunistiske landsfader. ”Uncle Ho! I love you!”
En av de mer oförglömliga händelserna var vid finalen i sydostasiatiska mästerskapet i fotboll. Vietnam mot ärkerivalen Thailand. Jag snackade med kompisarna i Nha Trang som ordnade storbildsvisning på en restaurang. Ägaren serverade rått nötkött som vi doppade i fermenterad sås som påminde svagt om surströmming och jag tänkte på Hälsingland medan vi skålade för Vietnams seger som också kom efter 3-2-målet i otroliga 20:e tilläggsminuten i andra halvlek. Efter att vi skrikit bort rösten väntade Stormen. Stormen innebär att alla vietnameser i byarna tar sina motorcyklar, flaggor och kompisar, sätter på sig hjälmen och far in till stan under tutanden, rop och vuvuzelaskrän.
Det fick vi såklart inte missa, varpå jag övertalade restaurangen att låna mej deras flagga och, sa jag, får ni inte tillbaka den så gör det väl inget, vi är väl kommunister. Sen hoppade jag upp bakpå en motorcykel och for runt och skrek Vietnam! Vietnam! i en timme tillsammans med 30.000 vietnameser. Det var en kollektiv glädje som heter duga.
30.000 firande trafikanter i en stad av Uppsalas storlek kan naturligtvis ställa till det och det hade heller aldrig funkat i Uppsala. Men Vietnam är ett fritt land och där tog trafikpolisen täten i firandet istället för att hejda det och det hela fortlöpte utan, förmodar jag, ett enda tillbucklat stänkskydd.
I huvudstaden Hanoi ligger den balsamerade landsfadern Ho Chi Minh, och efter en rask promenad via Dien Bien Phu-gatan och Leninparken var jag framme vid säkerhetskontrollen. Som alltid hade jag min schweiziska officerskniv i fickan. Nekad inträde förstås. Vakterna skakade på huvet och utbytte blickar över den korkade utlänningen. Men det var ju inte svårare än att gå till närmsta kafé, förklara att jag ska in till farbror Ho och ni kan väl vakta min kniv så länge.
Efter besöket tänkte jag på en incident här hemma med en äldre partikamrat som skulle lyssna på ett föredrag av Lars Vilks. Han hade också en liten fickkniv på sig, blev gripen av polis och fick stora rubriker i tidningen: ”Knivman försökte besöka Lars Vilks-möte”.
Det är skillnad på Sverige och det trygga Vietnam.
I Da Nang diskuterade jag Vietnam med en brittisk kommunist, en digital nomad som hyr en billig lägenhet vid stranden. Vi var eniga i att mycket kan kritiseras, som till exempel användandet av marknadskrafter i ekonomin, men:
– Om det är så här socialismen ser ut i tredje världen i det nuvarande läget, med den imperialistiska dominansen, vänsterkrafternas världsomfattande nedtryckning och reaktionens frammarsch så är jag beredd att acceptera det, i alla fall temporärt, menade han.
Det kanske är den enda rimliga inställningen för en västerländsk kommunist i det befriade Vietnam.
Magnus Hedman, född nio år efter Vietnams befrielse, taxichaufför, Bollnäs
