Ledare: Rusta upp välfärden, inte krigsmakten
Miljardsatsningen på militären har inget med Sveriges säkerhet att göra utan syftar bara till att förstärka Natos östfront. Däremot säger vi ja till upprustning av välfärden som i årtionden förslummats av nyliberal privatiseringshysteri.
I fredags (26/4) presenterade en enig försvarsberedning sin slutrapport. Regering och opposition är rörande överens om att öka krigsmaktens budget med hissnande 53 miljarder kronor fram till 2030.
Samma dag och nästan samtidigt trädde Vårdförbundets konfliktvarsel i kraft. 63.000 sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker blockerar sedan i fredags allt övertids- och mertidsarbete.
Dessa två till synes olikartade händelser hänger ihop. I förhandlingarna med Vårdförbundet har arbetsköparorganisationerna SKR och Sobona krävt rätt att få åsidosätta arbetstidslagen. Med hänvisning till de ökade beredskapskrav som Natomedlemskapet innebär.
I en till bristningsgränsen slimmad organisation kräver arbetsköparna rätt att få beordra övertid bäst de gitter. De anställda ska betala priset för en beredskap som förslummats genom årtionden av nedskärningar.
Se där en makaber konsekvens av Natomedlemskapet.
Hela försvarsberedningen står som sagt bakom rekordsatsningen på militären. Hanna Gunnarsson (V) säger sig visserligen vara emot Natomedlemskapet, men mot miljardrullningen till Natos krig har hon inga invändningar. Upprustningen måste tvärtom påskyndas.
Summorna är hissnande. 2030 beräknas Sveriges militärbudget uppgå till 185 miljarder kronor, att jämföras med 64,9 miljarder 2020. På tio år ska budgeten alltså nästan tredubblas.
Visst är det märkligt. Det påstods att Natomedlemskapet skulle förbättra Sveriges säkerhetspolitiska läge, men budgetsiffrorna talar i motsatt riktning. Läget har blivit 53 miljarder kronor farligare.
2030 beräknas 185 miljarder kronor utgöra 2,6 procent av Sveriges BNP. Också detta är märkligt. Natos statuter säger att militärbudgeten ska utgöra två procent av medlemsländernas BNP, vilket långt ifrån alla Natoländer lever upp till.
Krigarlobbyn i Sveriges riksdag ökar alltså på notan med 0,6 procentenheter. Ökningen kan synas liten, men i reda pengar handlar det om 42 miljarder kronor rakt i gapet på Nato och krigsindustrin.
Finansieringen är skriven i vatten. S, V och MP vill införa en särskild beredskapsskatt, att betalas av de med högst inkomster, typ den numera avskaffade värnskatten. Men i Rosenbad förbereds istället skattesänkningar för just dessa grupper.
Var det landar återstår att se – det är långt till 2030. Men att miljardrullningen till krigsmakten kommer att gå ut över skola, vård och omsorg är givet. Krigsmakten utgör gökungen i välfärdsboet.
Försvarsberedningens slutrapport handlar inte bara om pengar, utan också om nya militära förband och om en ökning av antalet värnpliktiga. Fram till 2032 skall antalet inkallade värnpliktiga öka från dagens 8.000 till 12.000. Någon måste bära, köra och avfyra alla de nya vapen som ska beställas.
Huruvida värnpliktiga ska kunna sättas in i strid utomlands är ännu inte beslutat, men överbefälhavare Mikael Bydén menar att ambitionsnivån måste höjas.
”Försvaret av Sverige börjar vid Natos östra gräns”, förklarar Bydén. Därför har beslut redan fattats om att placera en reducerad svensk brigad utanför Riga i Lettland. Fler utlandsplacerade förband är att vänta inom kort, inte minst i Finland.
Här närmar vi oss pudelns kärna. Så länge Sverige var formellt alliansfritt, med en säkerhetspolitisk doktrin som ”syftade till neutralitet i krig”, fanns skäl till att upprätthålla en nationell försvarsförmåga, ett territorialförsvar. Men territorialförsvaret är sedan länge avskaffat. Istället har krigsmakten omvandlats till en permanent insatsstyrka som åtar sig uppdrag varhelst Natos stormakter behöver den, som i Afghanistan, Kosovo och Mali.
Natomedlemskapet gör ont värre. Visserligen talar Bydén och hans generaler om att återupprätta territorialförsvaret, men det är inte längre Sveriges territorium som ska försvaras, utan Natos. Eller rättare sagt: Det är Natos expansion österut som ska försvaras av en upprustad svensk militär. Det är en ytterst farlig väg i en situation då ambitionen är att förflytta Natos östra gräns till Ukraina.
Kommunistiska Partiet betraktar Natos expansionism som det värsta hotet mot Sveriges säkerhet. Glöm Ryssland. Putin har inga som helst planer på att starta krig mot Sverige. Istället är det Natos expansionism som riskerar att dra in Sverige i en förödande stormaktskonflikt.
Den självklara slutsatsen av detta är att Sverige så snart som möjligt måste lämna Nato. För den egna säkerhetens skull. Att göra sig till en del av Natos krig är osäkerhetspolitik. Av samma skäl säger vi nej till DCA-avtalet med USA. Amerikanska baser på svenskt territorium gör Sverige till ett legitimt mål i en stormaktskonflikt.
Vi säger nej till den militära upprustningen. Miljardsatsningen på militären har inte ett skvatt med Sverige säkerhet att göra, utan syftar bara till att förstärka Natos östfront, vilket vi har Mikael Bydéns ord på. Vi säger som vi alltid har sagt: Inte en man, inte en kvinna, inte en krona till imperialismens krig!
Däremot säger vi ja till upprustning. Av en välfärd som i årtionden satts på nedskärningsundantag och av en infrastruktur som förslummats av nyliberal privatiseringshysteri. Det är civila strukturer som dessa som gör Sverige starkt i händelse av konflikt i vårt närområde, inte medlemskap i krigsalliansen Nato och inte miljardrullning till Natos militär.
Här finns åtminstone 53 miljarder kronor att omfördela.