Sara Lidman tog ställning för de kämpande
Dagen före nyårsafton skulle Sara Lidman fyllt 100 år. Proletärens Janne Bengtsson skriver om en författare som lämnat djupa avtryck inte bara i den svenska arbetarlitteraturen utan också i solidaritetsrörelsen och i den fackliga kampen.
Kanske sammanfattas Sara Lidmans författargärning bäst av den okände representant för Albert Bonniers förlag, som skrev presentationen till andra utgåvan av Sara Lidmans och fotografen Odd Uhrboms bok Gruva från 1968:
”Sara Lidman har i debatten som följde på boken anklagats för partiskhet. Visst. Hon har burit fram vittnesmålen från dem som känner sig meningslöst förbrukade och vanmäktiga mot bolaget-överheten. Hon har pläderat för dem som utstår buller, gas, isolering, hets men mest saknar känslan av rättvisa och människovärde.”
Den 30 december skulle Sara Lidman fyllt 100 år. Hon hann bli över 80 innan hon avled den 17 juni 2004. Från debuten med romanen Tjärdalen 1953 till sin död var Sara Lidman en högst påtaglig och aktiv del av den svenska kulturen och samhällsdebatten.
Med utgångspunkt i födelsebyn Missenträsk mellan Glommersträsk och Jörn i Västerbottens inland, skrev Sara Lidman ett 20-tal romaner, samt essäer och pjäser. Mest känd är hon för romansviten Järnbaneeposet. De sju delarna i sviten som hon skrev mellan åren 1977 och 1999 är Din tjänare hör, Vredens barn, Nabots sten, Den underbare mannen, Järnkronan, Lifsens rot och Oskuldens minut.
Det är en osminkad berättelse om hur järnvägen kom till det västerbottniska inlandet och hur det påverkade livet där när skogsbolagen och träpatronerna i Skellefteå och längre söderut började smida planer på att hämta in de enorma vinster som fanns att tjäna i de norrländska skogarna. Sara Lidman skriver om människorna, den järnvägsbesatte Didrik Mårtensson från Månliden i Lillvattnets socken och hans hustru och stora kärlek Anna-Stava, den ljuvliga Hagar som är sockenhorans dotter, om Strömmen, Spadar-Abdon, Månstrimman, Nabot, Goliat, Fridolf den gode, Julius och Dorn och andra.
På sockenstämman vill Didrik, utan att förstå att han går träkapitalisternas själviska ekonomiska ärenden, övertala de styrande att anamma det som järnvägen kan bidra med:
”Dem måste få veta och känna att vi finnas här. Kräva vi Jernbana i stället för nödhjälp då förstå dem där nere att vi också hava något av större värde att komma med, att här slumra rikedomar i nejderna som vi med glädje vilja låta komma hela riket till godo. Varför skulle vi gnälla när vi kunde taga emot Kronans anrop med det stolta svaret: tala Herre din tjänare hör.”
För Sara Lidman var Din tjänare hör början på hennes litterära livsprojekt Boken. I ett dagboksblad skrev Sara Lidman att hon inte hade något mer att vinna i världen, inte ens en kärlek men att hon hoppades ”kunna skriva Boken. Det är det enda enda”. En bok som blev en hel svit av böcker om hur Västerbottens skogar delades upp mellan rövarkapitalisterna, kolonisatörerna, och hur de rikedomar som den idealistiske Didrik Mårtensson trodde skulle tillföras de norrländska bygderna istället fördes med järnvägen söderut.
I en intervju för tidningen Vi 1985 beskrev Sara Lidman sin syn på Didrik Mårtensson som nyttig idiot, även om hon själv aldrig skulle ha använt det uttrycket:
”En sådan som kolonisatörer i hela världen behöver en kort tid. Eftersom byhövdingar har folkets förtroende. Och byhövdingen är blind för att han ser upp till kolonisatören som till Gud.”
För Vredens Barn fick Sara Lidman Nordiska Rådets pris, och i recensionerna hette det bland annat att hennes verk ”är bortom all jämförelse” och en svit som ”lämnar all annan svensk prosa långt bakom sig”.
För Proletärens läsare är Sara Lidman kanske mest känd för sitt politiska engagemang; för sin kompromisslösa uppställning vid sidan av de förtryckta och de kämpande. Några år i Sydafrika i början av 1960-talet lärde henne vad apartheidpolitiken var och hur den såg ut, och den som följt Sara Lidman genom åren behöver inte sväva i tvivelsmål om vad hon skulle sagt om det som händer i Gaza nu. Sara Lidman talade med ljus men tydlig röst och frasering; ingen undgick det ytterst skarpa budskapet i det hon ville ha sagt.
Sara Lidman var politiskt aktiv redan från ung ålder. I kampen mot kärnvapen, mot apartheid och mot den amerikanska imperialismens härjningar i Sydostasien.
Redan i Vietnamrörelsens barndom fanns Sara Lidman med i olika ledande positioner. Den 14 juni 1965 hade Sköld Peter Matthis gripits på Hötorget i Stockholm när han demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam. Det var början på DFFG, De förenade FNL-grupperna, den rörelse som som skulle komma att omfatta runt 200 grupper i alla städer och många byar runt om i Sverige som på gator, torg och alla möjliga forum, arbetade för stödet till Front National de Liberation (FNL) i Vietnam.
I mars 1966 utarbetade Sara Lidman tillsammans med bland andra Peter Weiss en appell som sändes ut till ett 100-tal svenska intellektuella. Det väckte enorm uppmärksamhet när appellen publicerades och där de som skrivit under solidariserade sig med ”de lidande vietnameserna men också med de realistiska och orädda amerikaner som kämpar för att upplysa den amerikanska opinionen och som vägrar delta i detta krig”.
Bland det 80-tal svenska intellektuella som skrivit under fanns Hans Alfredsson och Tage Danielsson, skådespelarna Tommy Berggren, Allan Edwall, Gösta Ekman, Lena Granhagen och Naima Wifstrand. Här fanns också författare som Erik Asklund, Per Wästberg, Eyvind Johnsson, Folke Isaksson och PO Enqvist. Samt mycket populära sångerskan Monica Zetterlund.
Sara Lidman gick tidigt på tvärs med den pacifistiska strömningen inom den svenska vänstern. I en artikel i Dagens Nyheter i maj 1967 kritiseras Sara Lidman för att hon och författaren Artur Lundkvist på ett möte i Gubbängens Folkets Hus dagen före ha utnyttjat ”fredskampanjen till skarpa utfall och anklagelser mot USA”. DN-skribenten var upprörd över att Sara Lidman hävdat att ”de USA-stödda generalerna i Saigon representerade sitt land lika dåligt som Quisling representerade Norge”.
I boken Vietnam var nära (Leopard förlag 2007), en grundlig tillbakablick på Vietnamrörelsen, skriver Åke Kilander att Jan Myrdal och Sara Lidman var FNL-rörelsens mycket olika ”grindstolpar”. Medan Myrdal beskrivs som FNL-rörelsens politiska förgrundsfigur, heter det om Sara Lidman att hon var rörelsens agitator och inspiratör: ”De var (båda) utmärkta, engagerade och ständiga talare på Indokina-aktioner genom åren.
Sara Lidman gick till rasande angrepp mot Förenta staternas ledare och deras politik, mot Kooperativa förbundet som byggde uppmarschvägar i Thailand, mot eftergivna svenska politiker, mot Dow Chemical som producerade napalm och mot Ingmar Bergmans film Skammen.
Skammen handlar om ett konstnärspar som isolerar sig från det kommande kriget; ett Bergmanskt epos redan långt före premiären sålt till amerikanska United Artists och ett bevis på, ansåg Sara Lidman, Bergmans ointresse för den verklighet som existerade utanför hans egen lilla filmvärld.
”Hon kände väl till Vietnam, reste där och skildrade folkets kultur och vardagsliv. Hennes bok Gruva från malmfälten 1968 lästes troligen av de flesta FNL:are”, skrev Kilander.
Förutom alla artiklar och upprop om Vietnam skrev Sara Lidman också Samtal i Hanoi 1966 och gav ut artikelsamlingen Fåglarna i Nam Dinh i samarbete med DFFG (Ordfront) 1972.
Trots att hon växte upp på en liten gård i Missenträsk, kunde Sara Lidman redan från unga få utlopp för sitt litterära intresse. Hon tog en realexamen per korrespondens och kunde sedan flytta vidare till Uppsala där tog en fil.kand 1949.
Bara fyra år senare kom den första romanen, Tjärdalen. En roman om den lilla byn Ecksträsk i norra Västerbotten där handlingen kretsar kring en tjärbränning (tjärdal) och konflikten mellan tjärbrännaren Nils, som vill sätta kaffe på bordet och kanske köpa en vinterkappa till sin älskade Agda, och suputen n’Jonas som förstör Nils drömmar. Det i en by där fattigdomen och misären lurar bakom knuten.
Tjärdalen kritiserades bland annat för att den delvis är skriven på dialekt. Men boken blev en enorm framgång. Den omnämndes både som århundradets debut och som en generationsroman för den norrländska glesbygdsungdomen. Tjärdalen sålde i 48.000 exemplar, rekord för en debuterande svensk författare. Rekordet stod sig till 1976 då Ulf Lundell publicerade sin bok Jack.
Sara Lidman engagerade sig också i folkrörelsen mot kärnkraft och kärnvapen. Hon deltog som talare på demonstrationer, som i Umeå 1986 – där tusentals tågade under parollen ”Atomkraft? Nej tack” (se bilden).
Men Sara Lidmans största verk är kanske ändå reportageboken Gruva, tillsammans med fotografen och gruvarbetaren Odd Uhrbom (Bonniers) 1968.
1967 hade Sara Lidman varit på ett Vietnammöte i Svappavaara. Hon skulle tala om Seato-pakten men insåg snabbt att det teoretiska resonemanget inte helt gick hem bland gruvarbetarna på mötet.
I Gruva berättar Sara Lidman om en gruvis som bad om ursäkt för att han nickat till under mötet. Han bodde i Svappavaara men arbetade i Kirunagruvan, och måste gå tidigt från mötet.
Sara Lidman beskriver deras korta möte:
”Han sa – ordagrant så vitt jag kommer ihåg: Jag har mitt jobb under jord. Det är besvärligt med gruvluften ibland. Vissa dagar är man less. Men jag behöver aldrig oroa mig för att kåken min ska vara bombad eller att morsan och ungarna ska vara uppbrända när jag kommer opp efter skiftet. Men hur är det för dom som går under jorden i Vietnam? Vad får de se när de går i dagen? Vi är många som skulle vilja fara dit och hjälpa dom, fast man är ju int ung längre. Han tog upp två tior och gav mig i handen. Om du känner nån FNL-grabb i Vietnam så kan du väl skicka dom här tjugu kronorna från mig och hälsa.”
Men främst är Gruva en beskrivning av de villkor som arbetarna i Svappavaara, där strejken började den 9 december 1969, Kiruna och Malmberget arbetade under. Arbetarna kommer själva till tals. Det är kommunistiska och socialdemokratiska arbetare som berättar om sina liv, sin verklighet och sitt arbete.
Alf Lövenborg, tidigare chefredaktör på Norrskensflamman (den riktiga, inte den liberala smörja som nu kommer ut från Stockholm) som blev de strejkande gruvarbetarnas främsta språkrör, menade att gruvstrejken naturligtvis hade inträffat utan Sara Lidmans bok, men att den ändå var viktig för det som skedde i malmfälten under de 57 strejkdagarna över nyåret 1969-70. Lövenborg såg Sara Lidman som en klassmedveten författare:
”Det har ibland sagts att den boken var knallhatten som utlöste den stora gruvarbetarstrejken. Må vara hur det vill med den saken, men boken Gruva fick stor betydelse. Framför allt därför att den för hela svenska folket visade under vilka halvfeodala villkor gruvarbetarna tvingades slita fram LKAB:s vinster. Strejken hade nog kommit utan Sara, men hennes insats fick ändå stor betydelse, framför allt publicitetsmässigt”, skrev Lövenborg i samband med Sara Lidmans bortgång.
Sara Lidman lade själv grundplåten i gruvarbetarnas strejkfond: 10.000 kronor, motsvarande knappt 110.000 kronor i dagens penningvärde.
”Sara Lidmans insats kan aldrig förglömmas”, skrev Lövenborg. ”Hon var på sitt sätt klassmedveten och med boken Gruva hjälpte hon till så att skandalen LKAB lyftes fram i ljuset och det som sen blev hade en oerhörd betydelse för den fortsatta klasskampen i hela Sverige”.