Ledare: Skamlöst bud i avtalsrörelsen

LO presenterade nyligen sin årliga rapport om den så kallade maktelitens inkomster.  I vanlig ordning rusar näringslivets direktörer i toppen på denna ojämlikhetens inkomstliga. 2019 tjänade en genomsnittlig toppdirektör 61 gånger mer än en industriarbetare, 70 gånger mer än en fastighetsskötare och 81 gånger mer än en personlig assistent. Det är den största inkomstskillnaden mellan direktörer och arbetare som uppmätts sedan mätningarna började 1950. 

Den luttrade lyfter knappt på ögonbrynen över en rapport som denna. Så här har det sett ut sedan Kjell-Olof Feldt och hans kanslihushöger inledde det nyliberala systemskiftet efter Socialdemokraternas valseger 1982. Direktörerna har roffat åt sig i inkomstligans toppskikt, med benäget bistånd från sina beskyddare i politiken. 

1980 tjänade toppdirektören åtta gånger mer än industriarbetaren. På 40 år har alltså inkomstskillnaden ökat nästan åtta gånger. Eller för att ställa fenomenet i ett bredare perspektiv: På 40 år har ett av världens mest jämlika kapitalistiska länder förvandlats till ett ordinärt ojämlikt.

Och inte nog med det. 2020 får toppdirektören dessutom en extra bonus i form av slopad värnskatt. Det ger ytterligare två industriarbetarlöner in på redan välfyllda konton. 

Toppdirektörerna är inte de enda vinnarna i denna ojämlikhetens kapplöpning. Aktieägarna är en annan belönad kategori – med samma direktörer som mest gynnade. Vinsterna i svenskt näringsliv ökar stadigt och naturligtvis skall ägarna ha sin arbetsfria del av kakan. Så visar en färsk rapport att aktieutdelningen från de trettio företagen på Stockholmsbörsens OMXS-lista ökar med sju procent i år jämfört med förra året. Utdelningarna ger därmed ett nätt litet tillskott på 165,7 miljarder kronor till dessa trettio företags aktieägare.

Bara ett exempel. AB Volvo fördubblade i fjol utdelningen till aktieägarna. 80 procent av vinsten gick direkt till ägarna. Trots det miljardregnet föreslår styrelsen för i år en extrautdelning, som höjer utdelningen med ytterligare 30 procent. För dem som redan har skall varda givet. 

Varför rabblar vi då dessa siffror om det bara är samma procedur som förra året? Ja, det speciella i år är att det pågår en avtalsrörelse och i den presenterade industrins arbetsgivarorganisationer i förra veckan sitt gemensamma bud. I vanlig ordning, och trots ökade vinster, anser sig industrin svårt tyngd av Brexit, av hotande handelskrig, av konkurrens från Kina, och just nu också av det kinesiska coronaviruset, så allt som erbjuds är löneökningar på i genomsnitt 1,4 procent. Mer än så tål inte den stackars industrin och i vart fall inte den stackars industrins hårt utsatta direktörer och ägare. 

Vet då att inflationen för närvarande anges till 1,8 procent och att Riksbankens mål är att få upp den till två procent. Samma direktörer som skamlöst roffar åt sig både jättelika löneökningar och jättelika ökningar av utdelningarna på sina aktier, anser alltså att de arbetare som sliter ihop till deras överflöd skall hålla till godo med reallönesänkningar. 

Det är naturligtvis skamlöst. Men skammen är inte bara arbetsköparnas. Det ligger i avtalsmodellens natur att arbetsköparsidan alltid prutar på de bud som lagts av motparten, i det här fallet av Industriförbunden inom LO, TCO och Saco, och eftersom de lagt ett bud om ynka tre procent i lönelyft, så räknar industrins arbetsgivarorganisationer givetvis med prutmån. Påstått stenhårda förhandlingar ska sedan enligt samförståndets heliga regelbok landa någonstans mittemellan 1,4 och tre procent, som ”märke” för övriga fackförbunds förhandlingar.

Budet på tre procent är så ynkligt att till och med en inbiten nyliberal som Lars Calmfors anser det för lågt, vilket inte säger lite om ynke-
domen. Men Calmfors omtanke gäller inte industriarbetarna, utan den kapitalistiska ekonomin, som skulle fungera bättre om också arbetare får lite mer betalt. Ökad ojämlikhet är bra för de som roffar åt sig, men ironiskt nog inte lika bra för kapitalismen.

Avtalsrörelsen är nu i full gång. Kommunal och Pappers har brutit sig ur LO-samordningen, vilket möjligtvis kan öppna för att ett medlemstryck underifrån kan påverka dessa förbunds förhandlingar till det bättre.   Undersköterskeupproret bör i alla fall ta chansen. Arbetare i rörelse har alltid chans att förbättra sina villkor.  

I övrigt pågår förhandlingarna bakom lykta dörrar, bortom medlemmarnas inflytande och bortom flertalets intresse. Ointresset är beklagligt men förklarligt. Varför ska LO-medlemmar bry sig om en central avtalsrörelse vars resultat är utskrivet på förhand – mittemellan lagda bud – och som erfarenhetsmässigt bara ger småsmulor i lönelyft? I en sådan uppgiven situation är det mer
näraliggande att se sig om efter individuella möjligheter att öka på lönen. Byta jobb. Mer övertid. Eller att tacksamt ta emot det som erbjuds, som jobbskatteavdragen, som gett synbara tillskott på lönekontot. För den som lever på marginalen är det mänskligt att förtränga att baksidan av det guldmyntet utgörs av nedskärningar i välfärden.

Arbetsköparna agerar skamlöst. För att de tillåts att göra det. I samförståndsandans Sverige vakar företag och fack gemensamt över en lönebildning som inte får gå utöver den kapitalistiska profitens allt snålare märke. I detta Sverige är arbetarens lott att stå tillbaka. 

Det är hög tid att bryta med samförståndsandan och det kan bara göras underifrån. 

Lätt sagt och svårare gjort, kan tyckas. Men låt oss då minnas gruvarbetarstrejken 1969-1970, som avslutades i dagarna för femtio år sedan. Strejken nådde inte ända fram, men den bröt med samförståndet och gjorde arbetarklassen till en självständigt agerande kraft.

”Det är egentligen det som är det viktiga med strejken, att civilkuraget ökar så enormt”, summerade Harry Isaksson från strejkkommittén när stridslarmet lagt sig. ”Arbetarna får klart för sig vilken jävla betydelse klassen har, hur beroende bolaget är. Bolagsgubbarna är som gökungar – vi matar dem. De är inträngare och puffar vi dem ur boet klarar de sig inte. Under en strejk kommer man underfund med att man har makt.”

Det är ord som står sig.