75 år sedan: Söderkisarnas revolt
Den här påskhelgen är det 75 år sedan de så kallade Söderkravallerna i Stockholm. Ungdomar från Södermalms arbetarkvarter hade fått nog av de styrandes nonchalans och brist på förståelse för de ungdomliga kraven och behoven. I en dryg vecka rasade våldsamma strider mellan ungdomar och polis på Söders gator. Det var den största polisinsatsen mot civila protester sedan demonstrationerna efter morden på fem arbetare i Ådalen 1931. Det var också den sista riktigt stora polisinsatsen mot civila i Sverige. Proletärens Janne Bengtsson berättar om händelserna på Söder för 75 år sedan.
Stockholm var en stängd stad på långfredagen 1948. Precis som alla andra påskhelger när folk förväntades lida i sympati med Jesus på korset, istället för att ha lite kul när almanackan bjöd på en långhelgs ledighet och avkoppling från jobbet.
Under en tioårsperiod mellan 1940 och 1950 växte Stockholm från knappt 600.000 invånare till närmare
750.000. Då, för 75 år sedan, var Söder i Stockholm en utpräglad arbetarstadsdel. Här bodde runt 143.000 människor i små lägenheter; trångboddheten var omfattande, möjligheten för de unga söderkisarna och -bönorna att leva sitt eget liv var begränsad. En problematik som känns igen från så kallade utsatta områden idag.
De unga på Söder samlades på gatorna och på de öppna platserna: Björns Trädgård, Medborgarplatsen, Mariatorget.
På långfredagen (den 26 mars) var Söders krogar stängda.
På Götgatan, som skär genom Söder från Slussen, förbi Medborgarplatsen och ner mot Skanstull, hade tusentals ungdomar samlats. Polisen grep en av ungdomarna, vilket de facto blev inledningen till det som gått till historien som Söderkravallerna 1948, under påskhelgen för 75 år sedan.
Under hela helgen och resten av veckan utkämpades regelrätta gatubataljer mellan ungdomar och en hänsynslös polismakt: många söderbor fick föras till sjukhus med skador efter polisernas sabelhugg. Det var den största polisinsatsen i Sverige sedan det brutala ingripandet på Norra Bantorget mot de arbetare som 1931 protesterade mot morden i Ådalen.
På det trångbodda Söder fanns inga ungdomsgårdar, inga samlingslokaler. Det var gatorna som gällde när ungdomar ville komma samman.
Det var den problematiken kravallerna riktade sig mot. På sitt sätt ett slags klasskamp. Bland annat jobbade
det på Söder mycket starka Kommunistiska Ungdoms-
förbundet aktivt för att få fram samlingslokaler; kravet var att uppföra ett Ungdomens Hus.
I den kommunistiska tidningen Ny Dag berättade en ung söderbo den 30 mars 1948 om ungdomens villkor i stadsdelen:
”Det är naturligt att många hänger i gathörnen en kväll som igår. Men därför behöver väl inte polisen hänga över en hela kvällen och hugga in på minsta folksamling med dragna sablar […] en annan tycker att polisen kunde använda en lugnare ton och inte skälla så mycket om ’slynglar och ligister’”.
Sigvard Lindström (1930-2017), ”Sillen” kallad bland ungdomarna på Söder, var en av dem som anslöt sig till söderungdomarnas krav. ”Sillen” var barndomskompis med fotbollsspelaren Lennart ”Nacka” Skoglund och aktiv som ungdomsledare på Söder. När ”Sillen” uppmärksammade polisen på ett gäng som kastade så kallade ryska smällare, blev han själv misshandlad: han fick ett batongslag över ena ögat och tvingades söka vård på sjukhus.
Författarna och historikerna Martin Ericsson och Andrés Brink Pinto citerar i boken Den bråkiga staden - Ungdomsupplopp och ungdomspolitik i efterkrigstidens Stockholm (Stockholmia förlag 2019) den då 19-årige tecknaren och söderkisen Stig Claesson, senare mer känd under signaturen Slas. I en radiointervju vände han sig emot de som anklagade Söders ungdomar för att hänga på gatorna istället för att sitta hemma hos mor och far.
”Ni som förfasar er över vår minimala känsla för hemliv, har ni varit hemma hos oss? […] Har ni någon gång försökt förstå oss? Förstå vår leda, vår hopplöshet och vårt hat mot det ni har råd och tid att älska? […] Vi som är så andligt förfallna, vi kanske kommer en dag. Kommer med nånting ni aldrig sett. För ni har aldrig varit hos oss.”
Författaren Per Anders Fogelström, som senare skulle skriva den kända romansviten Mina Drömmars Stad om arbetarklassen i Stockholm, ett av den svenska litteraturens mest lästa verk, försökte också sätta in Söderungdomarnas känslor i ett sammanhang:
”Ty vi som fostrats av gängen vet vad de betytt för oss. Hemmen är ofta konservativa, bundna av traditioner. […] Gängen är radikala, utan traditioner, upptagna av stora planer och våldsamma diskussioner med något av fest även för vardagsjobbet. […] Det har inte funnit sin form och mening än. Det bara jäser och bubblar… talar om att skapa något nytt. Som kanaliserar oron. Som i sej försöker samla allt detta som är Söder. Och lyckas de göra det så vet man aldrig vad som kan hända.”
Både Fogelström och Slas såg gängen som progressiva sammanslutningar och som en social dimension i det som utspelade sig på Söder under påskhelgen 1948; det var ingen meningslös skadegörelse och attacker mot det som idag kallas blåljuspersonal bara för attackernas och kravallernas skull, det var en arbetarungdomarnas medvetna och riktade aktion mot ett samhälle som svikit dem. En klasskamp.
Det var också en kamp som möttes med brutalt våld. Dagens Nyheter rapporterade den 30 mars att ”ordningsmakten satte igång ett vinande crescendo av piskor, batonger och sablar”, om poliser som slog vilt och urskiljningslöst omkring sig med ridpiskorna och om hur flera förbipasserande fick rapp över ansiktena. Enligt DN reagerade ”en äldre dam med att slå en polis i bakhuvudet med sin handväska, men slogs då genast till marken av två andra konstaplar och fick föras till sjukhus”.
Polisbilar upplöste folksamlingar genom att köra rakt in i dem. På biografen Göta Lejon red polis in i foajén för att kunna fortsätta misshandla ungdomar som försökte komma undan. En ung grabb såg sin kamrat bli misshandlad av en polis. Han ingrep och uppmanade polisen att släppa kamraten: ”Vad fan har ni med honom att göra?”. Polisen svarade med sabelhugg. Grabben, en lovande amatörboxare, drog på en höger som knäckte näsan på polisen. Flera poliser slog den unge boxaren till marken och han greps.
Medan tidningarnas utsända reportrar rapporterade ärligt om polisbrutaliteten, ägnade sig samma tidningars ledarsidor åt att fördöma de ungdomar som gjort gatorna till sina.
Svenska Dagbladet (höger) noterade att även flickor kunde vara slyngelaktiga. Och inte bara det: på samma
sätt som sirenerna i Odysseus irrfärder lockade männen i fördärvet agerade södertjejerna beräknande förförerskor gentemot söderkisarna. SvD skrev om ”flickornas pådrivande roll i det sorgliga skådespelet” och hävdade bestämt att de unga tjejerna ”hängde vid sina slyngelkavaljerers armar och uppmuntrade dem att ta aktiv del i tumulten”. Stockholms-Tidningen (socialdemokratisk) menade att gängen inte alls var progressiva utan ”smittohärdar”. Den 10 april citerade tidningen en person som beskrev söderungdomarna som störande, högljudda, skrämmande och dessutom sexuellt lössläppta.
Men det räckte inte. Stockholms-Tidningen hade vidare vyer och hänvisade till det kommunistiska maktövertagandet i Prag tidigare under året. ”Stocken”, som tidningen kallades, menade att händelserna på Söder i själva verket var ett kommunistiskt kuppförsök. I SvD skrev signaturen Evco, också med hänvisning till händelserna i Prag två månader tidigare, att även om deltagarna i kravallerna knappast själva var politiskt medvetna, så skulle ändå ”revolutionära krafter” kunna utnyttja dem till att ”göra vårt folk sjukt och svagt i en riskabel timme”.
Den superreaktionäre Rune Moberg, chefredaktör på Bonnierägda Bildtidningen Se, anslöt sig till konspirationsteoretikerna. Utan källa hävdade Moberg att Sovjetunionen hade sitt finger med i spelet i det som hände på Söder: enligt Moberg hade diplomatmärkta bilar kört omkring på Söder under kravallerna. Rykten som, konstaterar historikerna Ericsson och Brink Pinto i Den bråkiga staden, ”vid denna antikommunistiskt laddade tid knappast kunde syfta på något annat än inblandning från ett visst grannland i öst”.
Också ledarredaktionerna på Morgon-Tidningen (socialdemokratisk) och högerliberala Aftonbladet, då ägd av finansmannen Torsten Kreuger, spädde på konspirationsteorierna. I kristna Svenska Morgonbladet, som stod nära Svenska Missionsförbundet och den frikyrkliga rörelsen, hade ledarskribenten förberett sig på att lida med Jesus på korset under påskhelgen. Han väcktes brutalt av det som utspelades på Söders gator. I en ledare den 2 april, Ligisterna avancerar, krävde han räfst och rättarting med den ”fria uppfostran” han ansåg låg till grund för kravallerna. Han menade att endast en andlig renässans för den kristna religion som utmanats av dekadenta och materialistiska livsåskådningar, kunde komma tillrätta med den revolterande ungdomen.
M-T och SvD krävde också att brandkåren skulle mobiliseras för att sätta in vattenkanoner mot ungdomarna. Det förslaget stoppades direkt av brandmännens fackförening.
Efter en dryg veckas oroligheter hade civilsamhället lyckats organisera aktiviteter som lockade ungdomarna bort från gatorna. Det var danskvällar, musikfester och konserter. Det var idrott, där bland annat simklubben vid Forsgrenska badet på Medborgarplatsen och fotbollsklubben Hammarby spelade en stor roll - även om Hammarby fick kritik för ett värvningsflygblad klubben delade ut: ”Är du en äkta södergrabb?”
– Vad ska södertjejerna göra då?, frågade sig kritikerna.
Bakom initiativen fanns ungdomsledare som ”Sillen” Lindström, den kommunistiska ungdomsklubben och populära stockholmsprofiler som den radikale jazzmusikern Arthur Österwall, uppväxt i ett fattigt arbetarhem i Vasasta’n i Stockholm. Österwall utvecklades till en av Sveriges främsta jazzmusiker men glömde aldrig sitt ursprung och den radikala livsåskådning han fått med sig från föräldrahemmet.
Arthur Österwalls orkester spelade på en, enligt reklamen, ”helvass” och ”skojig” gratisfest arrangerad av socialdemokratiska Afton-Tidningen: 1 500 ungdomar slöt upp. De fick bland annat höra en nyskriven Österwall-låt: Den stora smällen på Medborgarplatsen.
Ett år senare genomfördes nya arrangemang på Söder. På Götgatan samlades runt 3.000 ungdomar. Polisen höll sig borta. Allt gick lugnt tillväga.