”Sri Lanka är redo för socialism”
Kommunistiska JVP kämpar för nationell enhet och socialism i ett land där såren efter 30 års inbördeskrig ännu inte läkt. Proletären firar första maj den sjunde maj i Sri Lankas huvudstad Colombo.
Monsunsäsongen har precis börjat i Sri Lanka men ännu bränner solen i cricketparken i södra Colombo. Två veckor har det tagit att bygga den jättelika scenen och nu vinschas den sista panelen upp och sätts på plats. Det är en dag kvar tills Sri Lankas rödaste parti JVP – Folkets befrielsefront – ska fira första maj.
Scenmotivet lämnar inget åt den politiska fantasin. Män och kvinnor med röda fanor framför en enorm fabrik. Hammaren och skäran tillsammans med porträtt på Marx, Engels och Lenin. JVP:s många medlemmar verkar ha missat att världens liberaler dödförklarat kommunismen.
I år är första maj inte helt som vanligt. I början av april meddelade regeringen att internationella arbetarrörelsens dag, som är en helgdag i Sri Lanka, skjuts upp en vecka, till sjunde maj, eftersom första maj i år krockade med den buddhistiska högtiden Vesak.
JVP valde att acceptera beslutet av praktiska skäl. 70 procent av Sri Lankas befolkning är buddhister och att försöka konkurrera med Vesak skulle skapa en onödig motsättning med vanligt folk. Det vore som att fira första maj på julafton.
– Första maj är ett av de enskilt viktigaste arrangemangen och vi lägger ner mycket tid på förberedelser. Dagen symboliserar arbetarnas och vårt partis styrka och visar att vi är det mest välorganiserade partiet i Sri Lanka. Medlemmar från hela landet som dedikerat hela sitt liv åt arbetarrevolutionen kommer till Colombo för att delta i paraden, säger Kalpana Madhubhashini från JVP som visar oss runt i parken där förstamajfirandet ska hållas.
JVP bildades 1965 som ett kommunistiskt och antiimperialistiskt parti som vände sig emot stelbenta srilankesiska vänsterpartier som valt att samarbeta med regeringen. Inspirerade av befrielserörelser i andra delar av världen, men med en självständig linje gentemot de stora socialistiska blocken, valde man att kalla sig kort och gott Folkets befrielsefront.
Genom åren har JVP spelat en framträdande roll i srilankesisk politik. Två gånger har partiet lett väpnade uppror mot regeringen, 1971 och 1987-1990. Båda gångerna slogs upproren ned av regeringsstyrkor och sista gången mördades alla i partiledningen utom en.
Under 1990-talet och 00-talet återuppbyggdes partiet, delvis inifrån landets fängelser. Nu är JVP åter en nationell kraft att räkna med, med massorganisationer i byar, arbetsplatser, skolor – och bland buddhistiska munkar.
Landet är redo för socialism, som Kalpana Madhubhashini beskriver det. Hon är medlem i JVP men också internationell sekreterare i Socialistiska studentförbundet, SSU, som är knutet till JVP.
– SSU följer partiets vägledning och vi arbetar för ett socialistiskt Sri Lanka. Men vi kämpar också för studenternas rättigheter, mot ökade kostnader och privatiseringar.
Den tidigare helt kostnadsfria utbildningen har privatiserats bit för bit, och fler avgifter smyger sig på. Bland universiteten är det bara vårdutbildningen som fortfarande är helt statlig men regeringen har sett mellan fingrarna när privata vårdhögskolor utan tillstånd öppnat upp.
Tillsammans med andra studentorganisationer har SSU under flera år kämpat för att staten ska stoppa de privata vårdutbildningarna och istället satsa på de statliga universiteten. Förra året kulminerade kampen med flera stora demonstrationer som möttes av tårgas och gummikulor.
– Det var en hård kamp där många demonstrationer utsattes för repression, men vi vann! Regeringen var tvungen att avskaffa de privata vårdutbildningarna.
Överallt i parken pågår förberedelser inför morgondagen och vi går runt och pratar med några av alla aktivister. I skuggan av några uppställda tält övar medlemmar i Socialistiska kvinnoförbundet inför deras paradsektions musikaliska inslag.
– Vi vill genomföra paraden så bra som möjligt för att visa att att vi kvinnor är starka, säger Janaki Ganegoda medan hon instruerar sina kamrater utrustade med trummor och melodikor.
– I samhället finns många problem för kvinnor. Vi behandlas inte lika och måste hela tiden spela olika roller, som mamma, fru, dotter och så vidare. På första maj är säkerheten och den sociala tryggheten för kvinnor viktig.
Yoosuf Muneer presenterar sig som medlem i Socialistiska ungdomsförbundet. Förutom arbetslösheten och dyra levnadsomkostnader menar han att rasism och etniska konflikter är det största problemet i landet.
– Många unga saknar vägledning och dras lätt med i rasistiska organisationer. Tidigare vände sig rasismen mot tamiler, idag är det allt oftare mot muslimer.
Själv tillhör Yoosuf Muneer den muslimska minoriteten, som utgör närmare 10 procent av befolkningen. Han minns glåporden han fick kastade emot sig när han som yngre bar den muslimska traditionella huvudbonaden takiyah.
– Det var på grund av antirasismen jag gick med i JVP. Alla andra partier har kopplingar till en viss etnicitet, men inte JVP. Här finns singaleser, tamiler, muslimer och kristna. Först när vi blir av med rasismen kan vi få stabilitet och fred i Sri Lanka, säger han och berättar att ungdomsförbundet brukar arrangera ”broderskapsdagar” då de åker till tamilska eller muslimska områden för att knyta band med minoriteter.
Sri Lankas moderna historia har präglats av konflikten mellan singaleser i söder och tamiler i norr. Som i så många andra före detta kolonier har motsättningarna sina rötter i en kolonialpolitik som gick ut på att spela ut etniska och religiösa grupper mot varandra.
Efter att Sri Lanka blev självständigt 1948 eldades motsättningarna på av krafter i väst, men kanske framförallt av Indien. I 30 år pågick ett blodigt inbördeskrig där Indien gav stöd åt separatistgrupper och intervenerade 1987.
2009 besegrades de sista väpnade tamilska separatistgrupperna av regeringsstyrkor men vägen till nationell försoning är lång.
Den sjunde maj, när det är dags att fira internationella arbetarrörelsens dag, är det soligt, hett och kvavt i parken där JVP samlas inför paraden. Sakta fylls parken av rödklädda partianhängare, uniformerade musikanter och olika funktionärer. På gatan utanför börjar paradens olika sektioner formera sig.
Paraden matchar den pampiga scenen. Lastbilar utsmyckade till fabriker och fartyg, med allehanda symboler, statyer och kreationer radas upp längs paradvägen.
Vid ett funktionärstält träffar vi Ramalingam Chandraseker som representerar JVP:s organisation i Jaffna, huvudort i de tamilska områdena i norr. Han är själv tamil och berättar att JVP för andra året i rad arrangerat ett förstamajfirande i Jaffna.
– Det var ett väldigt viktigt arrangemang. Det var först när kriget var slut som vi kunde påbörja partiarbetet i regionen och förra året hade vi vårt första förstamajarrangemang Jaffna. Då kom 1000 personer, i år deltog uppemot 5000!
Han berättar att budskapet på första maj i Jaffna var att visa att JVP är för enhet och lika rättigheter för alla Sri Lankas folk.
– Det kapitalistiska systemet splittrar folket och skapar rasism eftersom det nuvarande systemet inte klarar av att lösa folkets problem, säger han.
– Kriget berodde på den diskriminering som finns i det kapitalistiska systemet och som de styrande partierna utnyttjade. De ville splittra folket och landet. Separatisterna var en del i detta.
Nu ropar någon åt oss att tåget strax ska avgå. Längst fram i paraden kör en jeep med ett högtalarsystem som ropar ut order till funktionärerna. Bakom jeepen följer en kortege med uniformerade motorcyklister och därefter porträttförsedda stadsjeepar som snarast för tankarna till en sovjetisk parad i Moskva.
Längs med paradvägen går funktionärer som rättar till banderoller och första hjälpen-personal som ser till att alla som behöver har vatten. Överhettade musikanter får vattnet hällt direkt under uniformen.
Det är en mäktig syn när tiotusentals JVP:are marscherar genom Colombo. Längs gatorna möts paraden av applåder och hejarop från åskådare. När tåget efter fem kilometer når fram till slutdestinationen, den park vi besökte en dag tidigare, har de sista deltagarna inte lämnat startplatsen.
Trots att JVP kan mobilisera många sympatisörer, och har ett nät av massorganisationer runt om i hela landet, har valframgångarna uteblivit. I parlamentsvalet 2015 fick partiet knappt fem procent av rösterna. I lokalvalen tidigare i år närmare sex procent. Men valresultaten ger inte hela sanningen, menar Kalpana Madhubhashini.
– Vi har stort stöd bland folket och många har förtroende för oss, men många röstar fortfarande på något av de två huvudpartierna. Det finns de inom vänstern som tror att den globala krisen automatiskt leder till en revolution men som parti måste vi också utbilda folket i marxism.
Efter demonstrationen pratar vi med Bimal Rathnayake från JVP:s centralkommitté. Han utvecklar partiets valstrategi och menar att det finns en öppning efter att de två huvudpartierna ingått i en koalitionsregering med varandra.
– I Sri Lanka idag finns det två stora prokapitalistiska partier. Men de är på tillbakagång och mellan valen är det många som är missnöjda med dem. Många ser oss som ett genuint patriotiskt parti som inte är korrumperat och det finns ett vakuum för ett parti som kan leda och utveckla det här landet.
I den lankesiska vänstern finns de som kritiserat JVP för att ha blivit allt för parlamentariskt. Men Bimal Rathnayake menar att de inte har någon illusion om vinna parlamentarisk majoritet.
– Det kommer makten inte tillåta oss att få – men vi vill få människor att ta ställning för en socialistisk revolution, eller åtminstone en socialistisk regering. Vi behöver bli större så att människor tror på att vi faktiskt kan vinna. Först då kan vi diskutera taktiken för en revolution.
JVP förhåller sig kritiskt till sin historia och Bimal Rathnayake medger gärna att partiet begått misstag. Ett var när JVP 2004 satte sig i regeringen som en del av en mitten-vänsterallians. Den tamilska separatistorganisationen LTTE, tamilska tigrarna, var stark och genom att delta i regeringen ville JVP hindra en splittring av landet.
– Det var ett misstag och vi hoppade av regeringen efter ett år.
Även i de två väpnade upproren, som båda ledde till att många JVP:are fängslades eller dödades, begicks misstag.
– Upproret 1971 var omoget. Vi var ännu inte ett massparti. Men vi var tvungna att försvara oss mot statens repression. 1987 hade vi högre ambitioner, att inrätta ett socialistiskt styre. Det var en enorm masskamp, och även en väpnad kamp, och vi hade stort folkligt stöd.
Fyra år innan upproret hade JVP förbjudits som politiskt parti. Samtidigt skakades landet av etniska motsättningar.
Efter att Indien 1987 intervenerat med ”fredsbevarande styrkor” i inbördeskriget mellan regeringen och tamilska separatister fick kampen också en antiimperialistisk karaktär, menar Bimal Rathnayake. Efter tre år slogs JVP:s uppror ned och många medlemmar mördades eller fängslades. Trots det menar Bimal Rathnayake att upproret inte var ett misstag.
– Alla förutsättningar för en revolution fanns. Men sådana är revolutioner, ibland förlorar man.
Har den våldsamma historien gett partiet ett dåligt rykte? Nej, tvärtom, menar Bimal Rathnayake.
– Folk ser oss som ett verkligt patriotiskt parti eftersom vi stred mot indiska armén. När vi bekämpar rasistiska grupper som hävdar att de är ”patrioter” brukar vi påminna dem om detta. Men visst används det emot oss också. Vi utförde en del attacker som var misstag. Det är sådant som sker i krig.
Efter förstamajfirandet reser vi längs kusten, där tsunamin 2004 skördade 50.000 dödsoffer, till Galle i södra Colombo. Staden grundades 1588 av portugiserna men har sedan kontrollerats först av holländarna och sedan britterna som i praktiken var de som förde med sig kapitalistiska produktionsförhållanden till landet. Det är här JVP traditionellt har haft störst stöd, och det var också här motståndet mot den indiska armén var störst.
I det lokala JVP-kontoret träffar vi HP Dammika, heltidsaktivist och medlem i partiets centralkommitté. Han var en av många som fängslades efter upproret 1987.
– Jag arresterades första gången 1987 när jag delade ut flygblad. Andra gången var 1989, då tog de mig på gatan – enbart för att jag var medlem i JVP och studentledare i SSU. Det var en ren kidnappning, utan någon rättsprocess. Jag blev förd till ett arméläger där de misshandlade mig.
Upproret 1987 slogs ned men partiet reorganiserades i fängelset. Någon väpnad kamp står inte på dagordningen nu. Men HP Dammika påminner om skillnaden mellan att vinna ett val och vinna en revolution.
– Att ta regeringsmakten är en sak, att ta statsmakten är något helt annat. För att bygga socialism så måste statsmakten ligga i arbetarnas händer. Vi kan inte förutsäga en revolutionär situation, men däremot kan vi planera för ett val. Hur vi tar statsmakten… det måste lösas i den situationen.