Debatt: Staten och kapitalet

Detta är en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna.

Vi ser en bild av USA som en melting pot, en sammansmältning. Men inte av kulturer eller etniciteter. Nej, den bild vi ser är en fullkomlig sammansmältning av statsapparaten och kapitalet.

Installationen av Donald Trump som president var en uppvisning i just detta. Världens mäktigaste företagsledare (även några svenska stoltheter som Spotify och Ericsson via Wallenberg) ”donerar” likt filantroper till Trumps ära. Också likt många filantroper kommer deras donation med tydliga förväntningar på vad pengarna ska leda till.

Men det är egentligen inget nytt. Att säga att det är kapitalet som styr amerikansk politik och fullständigt dominerar den demokratiska processen är ju en stor gäspning. Säg något nytt, boomer (jag är inte boomer btw).

Men betyder det något? Säger det något om demokratin i kapitalismen?

I Martin Gilens och Benjamin Pages studie om vad som påverkar politiska beslut kom de fram till att åsikterna från de 90 procent med lägst inkomst (det vill säga nästan alla) hade närapå inget inflytande på utkomsten. ”Preferenserna hos den genomsnittlige amerikanen verkar ha bara en minimal, nära noll, statistisk insignifikant påverkan på politiska beslut”.

Okej kanske man tänker, visst. USA må vara korrupt och den demokratiska processen fullkomligt ägd av den yttersta ekonomiska eliten. Men i resten av världen är det väl ändå rätt lugnt, de liberala demokratierna står väl sig rätt väl upp mot idealen, eller hur?

Om vi tar Sverige så är det enligt SOM-institutet 70 procent av väljarna som inte tycker att vi ska ha vinst i skattefinansierad välfärd. Det har fluktuerat lite, men för att hitta någon majoritet för vinst i välfärden får man väl gå tillbaka till tiden då man sa saker som ”yuppienalle” och ”det går som tåget” (och menade något bra).  

”Jaja, men det är ju en specifik fråga. Man får ju inte alltid som man vill i en demokrati”, säger ni kanske.

Visst, det skulle kunna vara ett sammanträffande att viljan hos det samlade svenska kapitalet råkar stå sig över mandatperioder i direkt motsats till folkviljan.

Men se, det är det inte!

I kapitalismen måste staten, oberoende av vem som styr den (!), först och främst prioritera kapitalet. (Hade det inte varit för längdbegränsning på debattinlägg hade jag skrivit den meningen igen, för extra emfas.)

”Varför är det så och vad har du för belägg?”

För att en stat ska fungera inom kapitalismen behöver den inkomster. Dessa kommer från skatter, på arbete och kapital. Det är så det kan betalas löner till de som arbetar för staten och inom skola, vård och omsorg etc. 

Om kapitalet känner att regeringen sätter upp lagar och skatter som gör att deras vinster dras ner, allt från hårdare miljölagstiftning, högre löner, högre vinstskatt och så vidare, så kommer de på olika sätt välja att inte investera. Den halt i ekonomin som det innebär kortar alla regeringars livslängd dramatiskt.

Det var varför. Här kommer beläggen:

Ett exempel är Socialdemokraterna under förra seklet. När de kom till makten var det på en tydligt antikapitalistisk plattform. Men även med de sociala reformer som främjade ökad jämlikhet så gjordes ingen brytning med kapitalismen.

Vad betydde det? Jo, att de var tvungna att se till att kapitalet accepterade dem, att de investerade. Detta var en förutsättning för att reformerna kunde genomföras. När sedan kapitalet satt sig i en bättre position rullades reformerna tillbaka, en efter en.

Ett annat exempel är när Salvador Allende tog makten i Chile. Även innan han blev kuppad och mördad hade han stora ekonomiska problem då det inhemska kapitalet mer eller mindre investeringsstrejkade på grund av hans socialistiska politik. Han gjorde allt han kunde för att få igång ekonomin, det vill säga få kapitalet att sluta bromsa upp verksamheten.

Vad betyder då detta?

Att vi kan låta individuella beslut hos de som äger kapitalet avgöra ifall vår ekonomi fungerar. Eller så gör vi inte det. Allt däremellan tvingar oss att först och främst göra dem glada.

Elias Efvergren