50 år av nyliberalism
Militärkuppen i Chile blev startskottet för en brutal diktatur och ett nyliberalt experiment som fortfarande pågår idag.
Tisdagen den 11 september 1973, efter tre år av politisk destabilisering, lyckades militärmakten fullborda en militärkupp mot den demokratiskt valda regeringen i Chile. Kuppen skedde i samverkan med den politiska högern, det nationella näringslivet och med stöd från USA.
Den störtade regeringen hade kommit till makten efter att Salvador Allende, som var vänsterkoalitionen Unidad Populars kandidat, vunnit presidentvalet i september 1970. Under kuppen dödades Allende i presidentpalatset och general Augusto Pinochet blev landets diktator.
Salvador Allende är den enda presidenten i Chiles historia som främjat den nationella suveräniteten. Han förstatligade koppargruvorna och andra viktiga naturresurser i landet och satte stopp för västmakternas exploatering av dem. Förändringarna som regeringen genomförde stöddes av en majoritet av folket.
Allendes program syftade till att tillgodose de mest akuta behoven hos den stora majoriteten av det chilenska folket, som lidit ända sedan den spanska kolonialregimen på 1700-talet, och till att uppfylla folkets mänskliga rättigheter.
För att säkerställa de viktigaste livsmedlen för de fattigaste familjerna och för att motverka matbrist, hamstring och prisspekulation organiserades livsmedelsdistributionen genom de lokala folkliga kontrollorganen JAP (kommittéer för tillgång och priskontroll). Alla barn fick dagligen en halv liter mjölk.
Inom utbildningsväsendet främjade Allendes regering skapandet av en nationell enhetsskola och en omfattande omvandling av det chilenska utbildningssystemet, med möjlighet till gratis studier i livets alla skeden. Vikten av att förena det teoretiska arbetet med det praktiska poängterades, för att överbrygga gapet mellan dessa.
Vad gäller pensioner och social trygghet garanterade regeringen en rättvisare pension, som skulle ge arbetarna ett bättre och värdigare liv med mindre nöd. Rätten till hälsa tillgodosågs genom att införa gratis vård på alla barn- och mödravårdscentraler i hela landet.
För att uppmuntra och främja konst och kultur skapades förlaget Quimantú och Institutet för konst och kultur. Miljontals böcker distribuerades gratis eller till mycket överkomligt pris.
En urbaniseringsplan utvecklades, baserad på att rätten till bostad för alla endast kunde uppfyllas om man övergav vinstkravet och började arbeta direkt med befolkningen. Under det första regeringsåret byggdes 100.000 bostäder för de mest behövande familjerna.
Under Salvador Allendes regering fördjupades och påskyndades också jordbruksreformen, som gick ut på att överlämna marken till dem som arbetade på den. Regeringen exproprierade under ett år stora gods på sammanlagt 1,2 miljoner hektar till förmån för cirka 200.000 bönder. Det var betydligt snabbare än den förra regeringen, som det tagit sex år att få lika mycket gjort.
På arbetsmarknaden skapades fler arbetstillfällen. Regeringen stärkte fackföreningarnas roll genom att arbetarna fick större delaktighet i ledningen av företagen inom den offentliga sektorn, och godkände arbetarkontroll i fabriker och företag där ägarna saboterade produktionen.
När reaktionen tog makten genom kuppen svängdes politiken tillbaka till att åter bistå utländska företag. Pinochets diktatur byggde på nyliberala principer som fortfarande råder i Chile, med fokus på den fullständiga öppningen av landets gränser för handel och kapitalrörelser.
Statens låga inflytande på strategiska och ekonomiska beslut innebar ökade privatiseringar. Och staten skyddar fortfarande idag det regelverk som gynnar utländska investeringar, såsom försvar av immateriella rättigheter för monopolintressen, samt ger transnationella gruvbolag rätten till okontrollerad exploatering av landets naturresurser.
Samarbetet med USA garanterade att den nyliberala, utsugande fria marknadsmodellen skulle bestå – enligt det som kommit att kallas Washington consensus.
Med inrättandet av diktaturen inleddes en undantagsregim och en 17 år lång period av fasansfulla och systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter. Folkets fundamentala rätt till liv och fysisk och psykisk integritet kränktes genom mord, försvinnanden, fängelse och tortyr. Ett trauma som fortfarande finns kvar i det chilenska samhället.
I det första repressiva skedet av psykologisk krigföring och utrotning upprättades offentliga koncentrationsläger, men samtidigt gömdes tortyr- och utrotningscentra med syfte att gå från det massiva förtrycket till ett mera selektivt. Propaganda användes för att sprida rädsla och skräck bland befolkningen och skapa förutsättningar för att driva igenom den nyliberala modellen.
Under denna fas och fram till slutet av diktaturen uppstod och utvecklades det folkliga motståndet, inklusive det väpnade självförsvar som legitimeras av rätten till uppror mot tyranni och rätten till livet.
De första folkliga mobiliseringarna mot diktaturen skedde efter en appell från koppargruvarbetarförbundets kongress i april 1983. De spred sig och förvandlades till landsomfattande protester mot regimen.
I dessa strejker och protester deltog hundratusentals personer, fackföreningar, politiska grupper, student- och kvinnoorganisationer. Tiotals människor dödades, hundratals greps och torterades och tusentals skadades.
Trots detta minskade inte folkets beslutsamhet att kämpa för att få ett slut på diktaturen och dess permanenta undantagstillstånd. Under den här perioden av motståndskamp fick det chilenska folket också viktigt stöd och uppmuntran från den internationella solidaritetsrörelsen.
Kampen för att ställa de ansvariga för brott mot mänskligheten inför rätta pågår fortfarande. De som bär ansvaret gömmer sig fortfarande under skydd av straffrihet och den tystnadspakt som rått runt brotten som begicks.
Pinochetdiktaturen varade till 1990, då kristdemokraten Patricio Aylwin blev president efter att val hållits året innan, för första gången sedan 1970. Den långa övergången till demokrati präglades både av folklig kamp mot diktaturen, och vad regimen försäkrade sig om i förhandlingar som fördes bakom ryggen på folket.
De viktigaste punkterna var att den nyliberala fria marknadsmodellen som avtalats med USA skulle bestå, att möjligheten till rättegångar mot de som gjort sig skyldiga till brott mot mänskliga rättigheter skulle begränsas; samt att ”kontraupprors”-politiken skulle upprätthållas och moderniseras – för att kunna möta framtida hot från politiska och sociala organisationer som ifrågasätter den nyliberala demokratiska stat som är sprungen ur diktaturen som föddes den 11 september 1973.
Från och med 1990 inrättades arbetskommissioner för att skapa en så fullständig bild som möjligt av de allvarliga brotten mot mänskliga rättigheter. En av dessa var den så kallade Rettig-kommissionen, som undersökte kränkningar som ledde till döden som inträffade mellan den 11 september 1973 och den 11 mars 1990.
Kommissionen tog emot fler än 3.400 anmälningar. Av dessa klassades endast 2.279 som offer för politiskt våld, enligt officiella siffror. Utifrån det utarbetades ett dokument där en rad åtgärder rekommenderades som symbolisk upprättelse.
Då den dåvarande presidenten Patricio Aylwin accepterade dessa rekommendationer skapades i februari 1992 den nationella kommissionen för förlikning och försoning. Denna kommission fastställde att endast 1210 av dessa fall betraktades som försvunna fångar. Av dessa tillhörde 79 Mapuchefolket, 60 var utlänningar och 54 var minderåriga.
I september 2003 skapades den nationella kommissionen för politiskt fängelse och tortyr, som skulle klargöra identiteten på personer som hade utsatts för tortyr, frihetsberövande och andra fall av avrättade och försvunna under perioden mellan den 11 september 1973 och den 11 mars 1990.
Detta kommissionsarbete resulterade i att 37.050 personer bedömdes ha berövats sin frihet och blivit utsatta för tortyr. Den här siffran var mycket lägre än den information som innehades av människorättsorganisationer, som visade att den verkliga siffran i landet var 20 gånger så hög, runt 760.000 personer.
Övergången till demokrati orsakade en mycket djup spricka mellan folket och administratörerna av den nyliberala staten som infördes under diktaturen. Den lever än i dag och tillåter den rovgiriga och skamliga koncentrationen av rikedomar i händerna på en procent av befolkningen medan 40 procent av befolkningen, nästan sex miljoner människor, lever i fattigdom.
60 procent av den aktiva arbetskraften har osäkra anställningsvillkor. I det statliga utbildningsväsendet motverkas kritiskt tänkande.
Allt detta är möjligt genom en konservativ, klassbunden och dominerande ideologi som inte tillåter erkännande av de mänskliga rättigheterna, om inte dessa lyder under marknadens regler och de härskande klassernas intressen.
Förtrycket slår även mot urbefolkningen som utgör drygt sex procent av det chilenska folket, varav 5,6 procent tillhör Mapuchefolket.
Efter ett nyligen genomfört besök till Chile av FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för ursprungsfolken, beskriver han att de lever i en situation av fattigdom och marginalisering som ett resultat av den historiska diskrimineringen som de har blivit offer för. En situation som har förvärrats med dödligt förtryck, tortyr och fängslande av ledare från Mapuchesamhällena.
Regeringar efter diktaturen har avvisat dialogen med folket och infört repressiva åtgärder, allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter med massiva arresteringar, tortyr och fängelse.
Den 18 oktober 2019 utlöstes den stora protestvåg som fick miljoner chilenare att gå ut på gatorna och protestera mot systemet.
Det finns fortfarande hundratals politiska fångar i landet från både före och efter den sociala revolten. De flesta av dem anklagas med förfalskade bevis från statliga agenter. Omkring femhundra personer har drabbat av ögontrauma efter polisens hagelskott i ansiktet.
Den ”moderniserade” chilenska staten som upprorsbekämpare har visat sitt rätta ansikte genom lagstiftning och en bedräglig konstituerande process inför varje hot mot den nyliberala utsugande fria marknadsmodellen.
Den 15 november 2019 gjordes en fredsöverenskommelse med tanken att stoppa den enorma sociala mobiliseringen som inletts en månad tidigare, för att senare, med den så kallade överenskommelsen för Chile i slutet av 2022, kontrollera hela processen med de institutionella förändringar som den sociala revolten krävde.
Försvararna av den nyliberala modellen införde fyra nya steg i processen. Det första steget etablerade de konstitutionella gränserna, som består av tolv punkter som inte kan modifieras och som är kärnan i diktaturens grundlag, med syftet att skydda de härskande klassernas och politikernas intressen.
Det andra steget består av 24 experter, utsedda bland parlamentsledamöter, som ska skriva den nya konstitutionen, från och med den 6 mars 2023. Det tredje steget innebär valet av 50 rådgivare till det konstitutionella rådet, vars kandidater utses av partierna som finns i kongressen.
Det fjärde steget innebär valet av 14 ledamöter till en teknisk kommitté för godkännande. Alla dessa är utsedda av kongressen och uppdraget är att lägga veto mot varje artikel som godkänts av konstitutionsrådet, och som de anser strider mot gällande konstitution.
Med den kidnappade konstituerande processen, som syftar till att stärka den nyliberala staten som är ett arv från diktaturen, uppstår hinder som måste övervinnas. Bland annat genom återupptagandet av mobiliserings- och diskussionsinitiativet som erövrades under den sociala revolten som inleddes i oktober 2019.
Det är nödvändigt att stoppa splittringen av sociala och politiska krafter och eftersträva samverkan och samordning på lokal, kommunal, regional och nationell nivå.
Det är nödvändigt att återuppta och utveckla de territoriella församlingarna och att resultaten av denna enhetliga ansträngning blir ett nationellt program, som för fram de sociala, politiska, ekonomiska, kulturella och miljömässiga krav som är kärnan i all kamp som förts i 50 år.
Kamp som har kostat oss många liv, fattigdom och förtryck. Kamp som uttrycker vårt folks motstånd mot underkastelsen som de härskande klasserna och deras allierade vill se.
För att kunna möta detta är det nödvändigt att stärka enigheten av de röster som vill förstärka respekten och suveräniteten för varje folk och nation, som är de enda huvudaktörerna i uppbyggandet av sitt eget öde. De är viktiga och starka huvudaktörer för att garantera fred och bevara liv i harmoni med moder jord.
Texten är en kortad och bearbetad version av Reflektioner 50 år efter kuppen i Chile 1973-2023, skriven av Latinamerikanska föreningen för mänskliga rättigheter i Göteborg.