Timvikarie: ”Otrygga jobb splittrar arbetarklassen”

– Personen jag var assistent åt avled så nu letar jag jobb. Jag har blivit presenterad för en ny ”kund”, som det så fint heter, men än så länge har jag bara fått jobba där två gånger, berättar Angelica Ewen, timvikarierande personlig assistent och arbetssökande.

En femtedel av de tidsbegränsat anställda i den kommunala sektorn har även ett annat jobb för att klara ekonomin. Angelica Ewen arbetar för ett privat assistentbolag men även hon har ett jobb till. Varje lördag och söndag delar hon ut reklam, vilket ger ett litet tillskott i hushållskassan.

I Kommunals rapport ”Status: Prekär” nämns att tidsbegränsat anställda, särskilt tim- och behovsanställda, ibland nekas sjukpenning för att anställningsförhållandena är svåra att klargöra.

– Jag känner igen det. Det är till exempel helt omöjligt att säga vad jag tjänar. Förra månaden fick jag 9000 efter skatt men den här månaden är jag glad om jag får mer än en tusenlapp.

– Det som inte nämns i rapporten är allt pappersarbete som krävs för att hålla koll på sin egen anställning och lön. Sådant måste man ofta redovisa till exempel när CSN-lån ska betalas. Det tar väldigt mycket tid.

Utöver den ekonomiska osäkerheten som otrygga anställningar medför, berättar Angelica Ewen om hur all ens tid – även fritiden – handlar om jobbet.

– Om jag inte får något jobb på en hel vecka kan en del vänner säga ”då kan du ju göra det du vill göra” men det kan man inte. Man kan inte gå ut en fredagskväll för man kan bli inringd tidigt nästa dag. Ibland får man ställa in när man bestämt något med sin sambo för att de förväntar sig att man ska vara på plats inom en halvtimme.

– Det finns mycket som jag tycker är roligt att göra men man tar sig inte för något när man vet att man kan bli avbruten. Det sätter sig i huvudet och man blir nästan som apatisk.

Angelica Ewen är bestämd i sin uppfattning om vad otrygga anställningar har för funktion.

– Syftet är att folk ska känna tacksamhet för att de i alla fall har ett jobb. Man ska varken våga eller orka engagera sig. Och det är jättebra för dem som vill ha en spak arbetarklass.

– Och det är klart att det splittrar att en del av arbetarna hela tiden förhandlar på andra villkor än sina arbetskamrater. Man har ingen gemensam kärna att samlas kring.

Särskilt illa tycker hon att de osäkra anställningarna är vanligast inom vård- och omsorgs-yrken.

– Behovet av välfärd är ju konstant så varför ska vi som jobbar tvingas vara ”flexibla”?

– Det märks också på en del brukare att de blir oroliga när de inte riktigt vet vem man är. För att inte tala om de gånger som företaget inte lyckas få tag på någon som kan jobba, och det inte kommer någon alls. Och hur kul är det för en person som behöver hjälp med att gå på toaletten?

Trots att Angelica Ewen tycker att Kommunals rapport på ett träffsäkert sätt beskriver situationen för dem med osäkra anställningar, så har hon en hel del kritik mot innehållet.

– Det är ju lätt att skriva hur verkligheten ser ut men frågan är vad de tänker göra åt det. Varför kräver de inte sex timmars arbetsdag? Det är inte normalt att någon ska jobba tolvtimmarspass när man egentligen kunde dela upp dem på två sextimmarspass.

– Och all kritik mot privata inrättningar och deras vinster lyser helt med sin frånvaro. Det är inte bara anställningsformerna som är problemet.

Angelica Ewen är inte heller särskilt förtjust i att Kommunal använde den brittiske ekonomen Guy Standings begrepp ”prekariatet”, en benämning för de personer som har en oförutsägbar tillvaro vad gäller inkomst, yrke och materiella förutsättningar.

– Istället för att göra någonting åt problemen så hittar man på ett nytt ord för det. Man är ju ändå arbetande arbetarklass oavsett hur fast ens anställning är.

– Visst behöver vi diskutera klassbegreppet och vilka som ingår i arbetarklassen, men när man pratar om prekariatet som en särskild klass, då gör man bara klassbegreppet otydligare.