Kommentar: Imperialistländerna dikterade villkoren på COP29
På COP29 i Baku krävde de fattiga länderna 1300 miljarder dollar i stöd från de rika länderna, vars utsläpp orsakat klimatkrisen. Men summan landade på i sammanhanget ynka 300 miljarder dollar.
Årets klimattoppmöte, COP29, avslutades förra veckan. Huvudfråga för mötet var pengar. En fråga som gäller livet för de som nu utsätts för allt våldsammare extremväder, som torka, hetta, tyfoner och översvämningar. Bara i Pakistan har 8 miljoner människor, nästan lika många som hela Sveriges befolkning, tvingats flytta på grund av väderkatastrofer.
Frågan om klimatförändringarna handlar inte längre om framtiden. De pågår nu och drabbar mest de människor som inte har orsakat dem. Ändå visade västvärldens ledare att de såg mötet som oviktigt. Varken USA:s president eller Sveriges statsminister brydde sig om att delta – till skillnad från fossilindustrins lobbyister som var på plats.
I år har jordens medeltemperatur legat på 1,5 grader eller mer över den medeltemperatur som rådde innan fossila bränslen började användas. Eftersom forskning visar att de stora ekosystemen riskerade att kollapsa redan vid en stegring med 1,5 grader, innebär det att vi nu befinner oss på outforskad mark när det gäller vad klimatförändringarna kommer att leda till.
Efter dramatiska förhandlingar beslutades att de länder som orsakat klimatkrisen endast ska bidra med 300 miljarder dollar årligen till fattiga länders anpassning till klimatförändringarna. Det globala syd hade krävt 1300 miljarder dollar i bidrag.
Efter att beslutet klubbades riktade både Kuba och Indien skarp kritik mot summan, att det inte var klart om det ska fås som lån eller bidrag – och hur besluten togs.
– Vi hade begärt att vi skulle få göra ett uttalande innan beslutet togs. Som alla kan se skedde inte detta. Vi är oerhört besvikna! Det är som alltid. De tvingar på oss ett förslag som vi måste godta, sade Indiens delegat Chandni Raina efteråt.
Också miljöorganisationer har riktat hård kritik mot avtalet och bland annat krävt att fossilindustrin ska vara med och betala.
Överenskommelsen dikterades i praktiken av de imperialistiska länderna som offrar behoven hos världens fattigaste och mest utsatta för att skydda sina egna intressen.
”Än en gång har de länder som är mest ansvariga för klimatkrisen svikit oss. Vi lämnar Baku utan ett ambitiöst klimatfinansieringsmål, utan konkreta planer för att begränsa den globala temperaturökningen till 1,5 °C och utan det omfattande stöd som desperat behövs för anpassning och förluster och skador.”, skrev de de minst utvecklade länderna (LDC), som representerar 45 nationer och över en miljard människor, i ett pressmeddelande efter mötet.
Sveriges regering har beslutat att ta 200 miljoner ur biståndsbudgeten till fonden för hantering av förluster och skador, trots att biståndsbudgeten redan har krympts och trots att Sveriges historiska skuld innebär att Sverige borde betala 100 gånger mer, per år, enligt Oxfam.
Genom att artikel 6, om den så kallade ”koldioxidmarknaden”, förhandlades färdigt på COP29, kan nu länder köpa sig fria från att nå sina egna klimatmål(,) genom att köpa utsläppsminskningar i fattigare länder, som redan har låga utsläpp. Sveriges regering har redan förberett detta genom att skriva avtal med bland andra Ghana, Rwanda och Zambia.
Imperialistiska länders historiska koldioxidskuld har lämnats helt utanför COP-mötena ända sedan Kyotoavtalet. Trots att de har byggt hela sin välfärd, sin infrastruktur, sina sjukhus, vägar och bostäder genom att använda fossil energi, så vägrar de gå med på att det är de underutvecklade länderna som behöver få använda den kvarvarande koldioxidbudgeten till att bygga upp sina länder.
Allt eftersom globala syds vrede växer för varje COP-möte, förs deras krav fram mer samlat. Därför blev det omöjligt för globala nord att få igenom att Kina skulle betala till klimatfonden. Frågan var principiellt viktig, eftersom Kina inte har någon historisk skuld att betala tillbaka. Deras samlade utsläpp per invånare mellan 1850-2020 är 197 ton koldioxid. USA:s är 1547 ton och Sveriges 776 ton.
Trots att tidsutrymmet för att rädda klimatet snabbt minskar och trots att de extrema väderhändelserna blir allt våldsammare kunde inte globala syd påverka COP29-mötets andra huvudfråga, att fasa ut fossila bränslen. I denna fråga styrde de oljeproducerande länderna och då inte minst Norge, som skulle bereda frågan tillsammans med Sydafrika.
Mötet skulle inte ens försöka ta fram en ny text att enas kring, som man gjort på tidigare COP-möten. Orsaken var att man inte ville öppna en ny stridslinje för länderna.
Klimat- och miljökrisen ska tydligen lösas genom att sopa stridigheterna under mattan. Och detta i ett läge där möjligheterna att stoppa en medeltemperaturökning på 3 grader eller mer är mycket små.
Eftersom utsläppen fortsätter att öka, borde klimattoppmötet i Baku beskrivas som en katastrof. Ändå gör media och politiker allt de kan för att få resultaten att framstå som försiktigt positiva, när verkligheten är tvärt om.