Jakten på vinst styr vården

– För att förstå varför människor har svårt att protestera idag så måste man förstå vad som har förändrats i samhället utifrån demokratin för den har ju gått åt pepparn, om man jämför med 1970-talet. Man kan inte uttrycka sig fritt på sin arbetsplats längre för då blir man kanske av med jobbet. Man kanske inte får fler timmar om man är timanställd, vilket många är, och andra typer av repressalier. Det gör att många blir tysta. Det blir svårt att få folk att jobba för en och samma sak, säger Inga Lanemar.

Hon betonar att privat vård under början av 1970-talet innebar att vården var just privat. Det vill säga att vården generellt sett var offentlig, och den privata vården som fanns var inte skattefinansierad utan betalades av privata aktörer och då handlade det dessutom om ett fåtal.

Kommunerna anställde sk hemvårdare som hade i uppgift att ta hand om barn som blev sjuka och inte kunde gå i skolan eller förskolan med syftet att underlätta för föräldrarna så att de kunde åka iväg till sina arbeten. Eftersom det var i samhällets regi hade varje arbetare möjligheten att utnyttja detta.

För oss som tillhör den yngre generationen kan fraser som ”hemvårdare anställda av kommunerna” låta väldigt abstrakt, inte minst när uttryck som ”varsel”, ”anställningsstopp” och ”platsbrist” numera är vardagsmat. Men Inga Lanemar betonar att det var en självklarhet att det fanns vård och bemanning som kunde täcka behoven.

– Jag började jobba 1966 och då var psykiatrin i offentlig regi. Om någon anställd var sjuk så reagerade man första dagen och kom det inte någon ersättare så var det hårda toner ute på avdelningarna. Det var naturligt att någon kunde ersätta utebliven personal. Om man ska jämföra lönerna rakt av så var de högre då. Inte nödvändigtvis i krontal men om man ser till hur det ser ut i samhället för övrigt idag, vad allting kostar osv så hade man mer pengar över då.

På den tiden spelade även facket en viss roll. Arbetarna kunde känna att fackföreningarna stod på deras sida. MBL, Medbestämmandelagen, trädde i kraft 1976 och gav ett annat utrymme för facket att stå emot arbetsgivarna. MBL har numera blivit en fars och en samarbetsversion fackföreningar och arbetsgivare emellan, vilket innebär att utrymmet för att verka för arbetarnas intressen inte längre finns.

Det innebär ofta att arbetsgivare och fackföreningar fattar beslut utan att arbetarna får en chans att säga sina åsikter om detta. Förändringarna var små och subtila till en början, men nog kunde det märkas att sämre tider började närma sig. Det var just det som kom att kallas för ”hyvling” i folkmun.

– Man pratade om att man använde osthyveln för att man skulle börja ta bort småsaker, alltså ”hyvla bort”. Tex skulle man inte bädda rent varje dag utan varannan dag istället. Man hade kvar verksamheter men man tog bort bitar. Sen har det utvecklats till att man tar bort hela verksamheter istället. Man lägger ner vårdcentraler, dagis, ungdomsgårdar osv.

– Nu har man dessutom infört individuella löner. I och med det så blev begrepp som lojalitet med arbetsgivaren och flexibilitet inbakat. Sådana begrepp gör ju att varje arbetare ställs ensam. Det blir väldigt svårt att organisera någonting när man vet att kollegan kan få mer i lön för att den kanske håller med arbetsgivaren istället för med den som protesterar. Så det har de lyckats med i sin offensiv ifrån politikernas sida att samtidigt som de har dragit ner så har de lyckats med att splittra arbetarna. De har lyckats med att få tyst på dem, säger Inga Lanemar.

Inga Lanemar berättar om en svart kista, som står i ett hörn av vardagsrummet. På kistan står en text som skvallrar om en döende välfärd. Kistan har använts i Lund som en del av protestaktionen ”Rädda vården” som ägde rum våren 2011.

Protestaktioner mot slakten av sjukvården kan tyckas vara ett nytt fenomen. Men redan under 1980-talet fanns det en grupp som kallades för MORR (Malmö Offent-liganställda Reser Ragg).

– Då uppvaktade vi kommunfullmäktige med olika sorters små gåvor i form av dockor som vi tillverkade och använde som en form av protest. I och med att vi gav dem till kommunen så var de tvungna att ta emot det och diarieföra det och den svarta kistan är egentligen en fortsättning på det. Det var en gång i månaden som vi utförde något i staden. Vi gjorde saker i samarbete med tex hemtjänsten och med folk från våra avdelningar där vi jobbade. Det var viktigt att få med allmänheten och så organiserade Kommunistiska Partiet det hela. Det fanns en motsvarighet i Göteborg då som hette GORM. En gång så gick vi igenom staden med papperspåsar på huvudet med utklippta ögon och det symboliserade att personalen hade blivit tyst.

En annan viktigt del av den nutida protestaktionen ”Rädda vården” är namninsamlingarna som har genomförts i både Malmö och Lund som sedan överlämnades till Region Skånes ordförande och moderaten Pia Kinhult. Inga Lanemar deltog i själva överlämnandet av dessa listor och beskriver mötet med Kinhult.

– Jag tyckte det var ett väldigt arrogant bemötande. Hon visar verkligen på hur lite respekt politikerna i Region Skåne har för invånarna. Hon var inte intresserad av att ta emot de här listorna, och sade att det inte är hennes jobb att göra det. Om man inte är intresserad av att veta vad folk tycker och tänker som politiker så har man inte särskilt bra respekt för människor. De som har skrivit på listorna, det är deras vardag hon beslutar om. Det är skrämmande.

Nadia Montes