Egypten, revolutionen och klassfrågan

Det har hänt mycket i Mellanöstern under de två och ett halvt åren av ”arabisk vår”. Utvecklingen visat hur viktigt det är att inte förhasta sig när man försöker förstå vad som sker. Det storpolitiska spelet bakom kulisserna kan vara något annat än vad som visas för öppen ridå.

Viktigt är också att analysera varje land och varje specifik situation för sig istället för att försöka applicera en mall från ett annat land i en annan situation.

Att göra en konkret analys av konkreta förhållanden i Egypten är inte lätt. De två dominerande versionerna av vad som händer är lika oförsonliga som konfrontationen på gatorna.

Den ena sidan, Muslimska brödraskapet och dess anhängare, stämplar det som skedde den 30 juni i år som en militärkupp mot Egyptens första folkvalda president. De anklagar militären för massakrer på civila och liknar general Abdel Fattah al-Sisi vid den chilenske folkförtryckaren Augusto Pinochet.

Den andra sidan, som inkluderar allt från sekulära och fackliga rörelser till liberaler och kommunister, hävdar att det inte var någon militärkupp. Nej, det var en andra ”revolution”, en fortsättning på den revolt som störtade diktatorn Hosni Mubarak i januari 2011. Militären lyssnade på folket och räddade landet från den religiösa högerns islamistiska förtryckarstyre.

Oförsonligheten mellan grupperingarna har nu mynnat ut i massakrer, våldsamma sammanstötningar och nedbrända kyrkor. Båda sidor lägger skulden på den andra.

Vad är det egentligen som sker i Egypten? Proletären har lika lite som någon annan facit på hand. Men det finns anledning att ifrågasätta båda sidornas versioner.

Naturligtvis kan ingen progressivt tänkande människa försvara brödraskapets politik. Den har medfört allt ifrån kvinnoförtryckande lagar till inskränkta demokratiska och fackliga rättigheter. Men ingen progressivt tänkande människa borde heller okritiskt sluta upp bakom den folkförtryckande militärmakt som i decennier fått mångmiljardstöd av USA.

För att kunna förstå det som händer måste två saker påpekas:

• Revolutionen i Egypten var inte någon revolution. Mubarak störtades i januari av en massrörelse. Den omfattade alltifrån den välutbildade Facebookgenerationen i storstäderna till strejkande industriarbetare och djupt troende fattiga. Men ”revolutionen” vände inte upp och ned på den rådande ordningen, den störtade inte en klass och förde en annan till makten. Sant är att Mubarak och några till offrades. Men efter att Muhammed Mursi och Muslimska brödraskapet intagit regeringsmakten var det mesta sig likt inom landet. Och Egyptens osjälvständiga förhållande till imperialismen kvarstod.

• Militären och brödraskapet utgör båda representanter för borgarklassen, om än olika falanger inom klassen. Varken general al-Sisi eller Mursi har något intresse av att bryta med den nyliberala ekonomiska politik som IMF påtvingat landet i decennier. al-Sisi och Mursi har snarare stått tillsammans i den hårdföra kampen mot arbetare som kräver högre löner och anständiga arbetsförhållanden.

Men enighet i försvaret av den ekonomiska ordningen betyder inte att motsättningar inte existerar. Här gömmer sig en av orsakerna till den blodiga konfrontationen mellan militären och brödraskapet.

Den egyptiska militären är landets kanske starkaste ekonomiska kraft. Armén och enskilda höga militärer är storkapitalister och kontrollerar 15 till 40 procent av Egyptens ekonomi. Inget vet den exakta omfattningen. Känt är att ägandet inkluderar alltifrån tillverkning av mat, kläder och byggmaterial till raffinaderier och enorma turistanläggningar vid Röda havet.

I den panafrikanska webbtidningen Pambazuka news skriver Ajamu Baraka att regeringen Mursi, i den allmänt kaotiska ekonomiska situationen, försökte använda statsmakten till att inskränka militärens ekonomiska inflytande – vilket skulle gynna kapitalister lierade med brödraskapet. När det folkliga missnöjet tog sig uttryck i massprotester fick militärledningen ett tillfälle att försvara sina intressen genom att störta Mursi.

Detta är inte den enda orsaken till konflikten. Men att bortse från att det pågår en kamp mellan falanger inom den egyptiska borgarklassen – där både brödraskapet och militären har en folklig bas – är att blunda för verkligheten.

Att bortse från att båda falangerna varit och är lierade med imperialismen – om än delvis olika krafter – är att blunda för verkligheten.

Det finns röster i Egypten som menar att både militären och brödraskapet är skyldiga till tragedin på landets gator. De anser att ingen av dem kan uppfylla de krav som fördes fram i massrörelsen mot Mubarak om bättre levnadsförhållanden och social rättvisa. Ingen av de borgerliga falangerna accepterar ett brott med nyliberalismen och minskade profiter.

Det finns aktivister inom den framväxande oberoende fackliga rörelsen som lyfter fram vikten av att se till klassintresset.

”Låt er inte luras att ersätta en religiös diktatur med en militärdiktatur”, skriver Fatma Ramadan, som sitter i ledning för Egyptiska federationen för oberoende fackföreningar (EFITU). Hon varnar för att landets arbetare, bönder och fattiga massor kan komma att slaktas i kriget mellan två reaktionära krafter.

Ungdomsrörelsen 6 April var en av de ledande rörelserna i kampen mot Mubarak 2011. 6 April deltog även i de massprotester som ledde fram till avsättandet av Mursi 30 juni. Idag är de kritiska till hur både militären och brödraskapet offrar sina anhängare och låter blodet flyta för att gynna sina respektive intressen.

Revolutionära socialister, en liten vänstergrupp som tidigare samarbetade med Egyptiska kommunistpartiet, stämplar brödraskapets regering som en kriminell, misslyckad regim som svek alla de krav som fördes fram i revolten mot Mubarak. Revolutionära socialister är bestämda motståndare till att återföra Mursi till makten och fördömer islamisters sekteristiska attacker på den kristna minoriteten.

Men vänstergruppen fördömer på samma gång militärregimens massakrer på Mursianhängare. Att likvidera brödraskapet som politisk kraft är bara ett av målen med våldet. Ett annat mål, menar de, är att med terror knäcka folkets vilja till verkliga revolutionära förändringar.

Vid pressläggningen nås vi av uppgiften att Mubarak friats på ytterligare en anklagelsepunkt och snart skulle kunna vara fri. Samtidigt rapporteras att brödraskapets andlige ledare har gripits.

Detta lär ytterligare spä på konflikten och resultera i nya offer.