Hoppa till huvudinnehåll
Av
robert.mathiasson@kommunisterna.org

Fascisten Per Engdahls nya strategi

Per Engdahl var en förgrundsgestalt för den svenska fascismen under 1900-talet. Han insåg tidigt att en svensk fascism inte kan kopiera utländska förlagor och att fascismens nederlag 1945 krävde nya vägar, vilket gav honom smeknamnet Svängdahl bland de mer hårdföra nazisterna. Den linje Engdahl mejslade fram har fört hans efterföljare in i den svenska riksdagen.


Per Engdahl politiska bana inleddes på sent 1920-tal i Sveriges Fascistiska Kamporganisation (SFKO). SFKO hade bildats 1926 av Konrad Hallgren, en underofficer som tjänstgjort i tyska armén under första världskriget.

Till en början var det den italienska fascismen och Mussolini som var inspiratören. Men under 1930-talet växte det nazistiska inflytandet i SFKO i takt med de nazistiska framgångarna i Tyskland.

Därmed uppstod motsättningar mellan de tyskinfluerade och Per Engdahl, som hade en dragning åt den italienska fascismen. Engdahl ville grunda sin fascism i den svenska myllan och ansåg att det var samhällets övre skikt som skulle vinnas för att nå framgång.

Engdahl anklagade de svenska nazisterna för att vara ”hakkorsbesmittade” och med detta för ögonen bildade Engdahl en egen organisation som gått under flera olika namn men som vi för enkelhetens skull kallar Nysvenska rörelsen.

I ett tal 1941 betonade Engdahl några skillnader mellan nysvenskheten och den tyska nazismen. Ny-svenskarna lade inte samma kraft vid blodsgemenskapen som de tyska vännerna. Istället betonade Engdahl den enskilda människans särart inom folkgemenskapen. Han menade också att nysvenskarna inte var diktaturanhängare.

Det hindrade inte att det fanns en djup beundran för Adolf Hitler hos Per Engdahl och hans rörelse. Vid Hitlers 55-årsdag 1944 skrev rörelsens tidning Vägen Fram om ”Hitler som den av Gud sände till Europa”. Engdahl hade även goda relationer med nazistpartierna i Sverige och med Nazityskland, han tog flera initiativ till att samla den yttersta högerkanten till ett gemensamt parti, men detta rann ut i sanden.

En huvudfråga för Engdahl var antikommunismen, såväl före som under och inte minst efter andra världskriget. Hatet mot kommunismen var mångbottnat.

Som grund fanns givetvis klassmotsättningen och skyddet av äganderätten. Men bolsjevismen kom också att symbolisera allt som var förkastligt i överklassens och reaktionens ögon – arbetarklassens uppstudsighet, demokratins hotande pöbelvälde, kungamaktens och kyrkans förlorade ställning, kvinnornas frigörelse och allmän moralisk upplösning.

Familjen, traditionen och nationen var ledorden, det är en grundsyn som förenar fascismen och konservatismen och som gör att överklassen har och alltid har haft en acceptans för sin vän till höger.

Av denna anledning kunde Winston Churchill efter ett möte med Mussolini 1927 yttra: ”Om jag hade varit italienare är jag säker på att jag skulle ha varit helhjärtat med er från början till slut i kampen mot leninismen.”

Den halvöppna dörren in till överklassen var Engdahl medveten om. Hans akademiska stil och betonandet av antikommunism och elitism vann mycket riktigt genklang i toppskikten. Han omgav sig med fint folk – professorer, biskopar, läkare, hovrättsdomare, höga militärer, tidningsredaktörer och flera av Sveriges största och mest framgångsrika näringslivsrepresentanter fanns i fascistledaren innersta krets.

I Per Engdahls och nysvenskarnas propaganda fanns självklart den rabiata antikommunismen, antisemitismen och typiskt högerpopulistiska artiklar som ”Judar får lyxbostad – Svenskar saknar bädd” eller ”Kvinna med sjukt barn får gå 14 km! Men alla kriminella flyktingar hjälper man”. Båda artiklarna är från 1944. Retoriken är lätt att känna igen idag, med ordet judar utbytt mot muslimer.

Men att reducera Per Engdahl till en utländsk megafon, som gjordes i den antinazistiska pressen, är fel. Fascistledarens linjeartiklar visar på en självständighet och en förmåga att tänka nytt, redan under världskriget.

Till skillnad från de fascister som hängt upp sin framgång på Nazityskland började Per Engdahl redan i augusti 1943 spekulera i en eventuell seger för de allierade. Han skrev i tidningen Vägen Framåt:

”Skulle de allierade segra uppstår dels en överväldigande bolsjevikfara för hela vår världsdel och dels en våldsam motsättning mellan Sovjetunionen och de anglosaxiska länderna. Sverige måste i ett sådant läge söka stöd hos västmakterna.”

När det fascistiska nederlaget var ett faktum skrev Per Engdahl i november 1946 en artikel utifrån de då pågående Nürnbergrättegångarna mot det nazityska toppskiktet. Han konstaterar att ”nazismen i dess gamla form är besegrad, och historien upprepar sig aldrig, i varje fall aldrig i exakt samma former.”

Han är kritisk till rättegångarna och medias skriverier som ”framhäver nazismens skuggsidor”, men det är ingen uppgiven Engdahl som skriver. Fascistledaren menar att den ”tyska nationalsocialismen var i eminent grad en produkt av mellankrigstidens kristillstånd. Men samtidigt var den också ett uttryck för krafter på djupet av den europeiska utvecklingen, och den har en kreditsida som sorgfälligt undanhållits allmänheten både i domstolsprotokollen från Nürnberg och i världspressens aktuella skriverier. Det är främst dess sociala sida men också mycket av dess idépolitiska linjer, vilka otvivelaktigt kommer att överleva dess fall.”

Kort sagt fascismen kommer att överleva den tyska nazismen. Nazismen var en gren av trädet, den grenen dog med krigsnederlaget. Följdriktigt skulle Engdahl vid upprepade tillfällen komma att ta avstånd från såväl nationalsocialism som antisemitism. Men för att fascismen skulle blomstra på nytt krävdes en ny strategi.

Engdahl sätter fingret på en intressant fråga. Mellankrigstidens fascism föddes och formades ur första världskriget – skyttegravarnas militarism, disciplin, blind lydnad för överordnade och våldskult om kriget som en renande kraft. Är dessa nödvändiga delar i fascismen? Kan man tänka sig en fascism där detta opererats bort?

Per Engdahl skulle ha svarat ja. Ända fram till sin död 1994 arbetade han på att framgångsvägar för en modern fascism, utan att han gjorde avkall på sin övertygelse.

Per Engdahl var inte ensam. Han var en centralgestalt i den så kallade Malmörörelsen som bildades i början av 1950-talet för att samla fascistiska och nazistiska organisationer i Europa. De internationella nätverken var starka. I arbetet med att rädda krigsförbrytare undan rättvisan åren efter krigsslutet hade nätverken visat sig överleva kriget. Per Engdahls organisation hade en viktig roll i denna människosmuggling. Den svenske fascistledarens internationella ställning visade sig bland annat i att han bjöds in till en antikommunistisk kongress i Natos högkvarter 1960.

Det var inom Malmörörelsen som efterkrigsfascismen nya strategier utmejslades. Budskapet skulle paketeras om, ”ras” byttes mot ”kultur”, antisemitismen tonades ner och istället för öppna angrepp på det demokratiska systemet blev man försvarare av demokrati mot kommunismen.

För Nysvenska rörelsen var hjärtfrågorna, utöver antikommunismen, värnandet av svenskheten, fostrandet av en sund svensk ungdom, ökad disciplin i skolorna, satsning på militären och motstånd mot u-hjälp, aborträtt och invandring. Framgångarna uteblev dock. Inte minst under 1960- och 70-talen var situationen svår, trots att höga militärer och framstående samhällsmedborgare ställde upp som både skribenter och föredragshållare.

Nysvenskarna betraktade sig mer som en idégivare än ett politiskt parti och den strategi som nysvenskarna och inte minst Per Engdahl utformade skulle visa sig lyckosam från 1980-talet och framåt.

Istället för att prata om den svenska rasens renhet som hotades av blodsblandning med andra raser, riktades agitationen in på invandrings- och flyktingfrågor. Engdahl och nysvenskarna menade att nationen och nationalkänslan utgjorde kraftkällan i ett folks och ett lands historia. Det var denna kraftkälla som stod under hot från det multikulturella samhällets framväxt.

För att värna nationen krävdes kraftigt begränsad invandring, en skola som fostrade sunda och nationellt medvetna ungdomar, hårda tag mot kriminaliteten och en stark militär till Sveriges försvar.

Nysvenskarna krävde dock inte ett fullständigt stopp för invandringen. När det gällde flyktingar ansåg de att människor vars liv var i direkt fara skulle beviljas politisk asyl, men flyktingpolitiken skulle i första hand bygga på att hjälpa flyktingarna i deras närområde. När det gällde invandrare ”från en annan kulturkrets” förespråkade nysvenskarna ”avsevärd restriktivitet”.

I en artikel i Vägen Framåt 1979 försökte Per Engdahl mejsla fram hur en framgångsrik strategi skulle kunna se ut. ”Vi kan lugnt stryka rasbiologin ur sammanhanget, även om den spelar en betydande roll.” Istället skulle man prata om ”ett gemensamt nationellt beteendemönster” hos hela befolkningen vilket hotades av ”uppbyggandet av helt främmande minoriteter, som direkt hänger ihop med sina ursprungsländer”.

Agitationen skulle utgå från det positiva, värnandet av det egna folket. ”Varför ska vi ta hit mer folk, när vi inte har arbete ens för våra egna? Den synpunkten är gångbar, därför att den rör de enskilda människornas intressen i nuet.”

För att undvika att pekas ut som rasister betonar Engdahl vikten av att påpeka att det ”har kommit många fina människor till Sverige under de senaste årtiondena.”

Det är inte invandringen som sådan man är kritisk till, det enda man vill är att diskutera de problem den medför. Det gäller att framställa invandringsfrågorna som ”de närmast tabubelagda i en fri svensk debatt”. Det finns en diffus elit som vill tysta dessa det sunda förnuftets röster.

Så ungefär skulle huvudstrategin se ut, enligt Engdahl. Många ur Engdahls egen generation hade fastnat i de gamla hjulspåren, men i den yngre generationen fanns de som tog till sig den gamle fascistledarens synpunkter och såg möjligheterna i en ny strategi som ändå behöll nationalismen och den fascistiska grundinställningen intakt. Några månader efter publiceringen av Engdahls artikel bildades Bevara Sverige Svenskt och kärngänget ur denna organisation bildade nio år senare Sverigedemokraterna.

Det fanns fog för optimismen i den dikt Per Engdahl skrev på ålderns höst:

”Om du ger dig in i politiken
så häng inte upp dig på logiken
Håll dig bara till den rätta läran
Alla lika, alla, med den äran
Ger du jämlikhet den rätta klangen
Kan du nå den högsta rangen”

Fakta

Fascisten Per Engdahls nya strategi

Per Engdahl och Ingvar Kamprad
  • Ingvar Kamprad blev vän och sympatisör med Per Engdahl redan i början av 1940-talet. Kamprad släpptes efter kriget in i den innersta kretsen kring Engdahl, inte minst sedan han börjat på Handelshögskolan i Göteborg och därefter byggde upp sitt företag IKEA.
  • När den Kamprad gifte sig 1950, med endast familj och nära vänner närvarande, höll Per Engdahl tal till brudparet.
  • I inbjudningsbrevet till bröllopet skrev smålänningen till Per Engdahl ”du ska veta att jag är stolt över att tillhöra den nysvenska kretsen”.
  • Så sent som häromåret kallade Kamprad, som nu hunnit bli en mycket förmögen man, Per Engdahl för en ”stor människa”.